Att leva tillsammans med en introvert...

 Fy fan vad mycket bullshit.. bättre av varandra lol. Möjligt att folk blivit ännu bättre på att låtsats och blivit mer fake.

Tycker du samhället återspeglar att vi blir bättre av varandra och behöver varandra? Vi behandlar vissa grupper som sjuka och arbetslösa som skräp. Finns ingen solidaritet kvar längre. Usch, allergisk mot folk som låtsats som att det regnar.

Nej tack, går inte lita på någon i dagens värld.

Och det är därför TS ska lämna sin sambo. 

Ingen är alltigenom introvert, samma sak tvärt om. Hur ser hennes extroverta sida ut? Vad för saker får henne att leva upp och bli mer utåtriktad?

Se till dig själv som extrovert, visst har du en introvert sida också, tankar du mal för dig själv osv.. Introversion ligger nära subjektivitet och extroversion är nära objektivitet. 

Den känslomässigt introverte håller ofta på med yoga, ensamna skogspromenader osv.. Medan den känslomässigt extroverte ofta tar hand om alla andra, ser till att de mår bra, men kanske glömmer sig själv. 

Samma sak med det tänkandet, den extroverte, objektive brukar vara tämligen empirisk, medan den introverte mer subjektivt tänkande, klurar vrider å vänder på saker. 

Det är egenskaper vi alla har, men somligt är mer dominant. Din fru behöver egentid, många män skulle vara jättelyckliga över det och ge honom mer tid i sin "msn cave" osvsett om den består av "gone fishing", garaget, snickerboa osv.. Kan också vara så att du ska söka svaren i ditt eget bekräftelsebehov.

Jag är ambivert men känner mig mest som introvert. Alla som känner mig tror tvärtom att jag är extrovert, men det är inte sant. Jag har jättelätt för att prata, stå inför folk, spontant svara på frågor av alla slag etc. Men varje gång jag varit i ett socialt sammanhang måste jag landa mig. Det kan ta timmar eller dagar. Jag anstränger mig för att klara av kalas och annat man ?måste? gå på. Har jag möjligheten att välja gemenskap eller ensamhet väljer jag ensam. 

Min sambo är dock lite som en del av ensam. Honom tål jag nästan jämt, den enda på jorden. Så för att svara på din fråga? för en introvert kan en parrelation ha mycket stor betydelse. Hade jag inte haft en sån fin relation med min sambo hade jag nog varit en ganska ensam människa, och även om ensamhet är skönt så ger den oxå utrymme för att börja isolera sig. Att ha en stabil och pålitlig partner är för många introverta precis det som behövs i livet, då vi oftast ogillar flyktiga och ytliga relationer. En men en äkta, före 100 som bara brusar. 

Jag känner igen mig i det du TS skriver om din sambo, men i lightversion. Jag kan absolut känna som hon och bli superirriterad av att bli störd när jag vill få ro. Jag har dock valt kompromissvägen med sambon. Lika mycket som jag behöver skärma av mig, lika mycket behöver han närhet och kärlek så det blir lixom mittemellan. En del dagar får jag va i fred och andra får jag tåla att bli störd. Lösningen för oss är att han som är aktiv sysselsätter sig med sånt han uppskattar. Jag är mycket självständig och det är tack och lov han oxå. Vi gör båda två saker på egen hand. Är jag på mitt egendomliga vis och behöver vara själv en stund så passar det oss båda att han tar en sväng på golfbanan, gymmet eller annat, så hinner jag få tillbaka lite energi att lägga på honom framåt kvällen!

Nej, det är därför han ska jobba på sig själv istället. Det är inte hon som är problemet utan TS.

Klart du aldrig hittar lojalitet när du inte är lojal själv. Lagspelare drar sig till varandra. Egoister drar sig till varandra.

Egoisten drar så fort något inte passar. Lagspelaren stannar lokalt kvar och löser problemen tillsammans.

De är inte kompatibla. Alla är inte det, det är inte farligt. 

Jag har inte sagt att hon är problemet. Men hon är inte rätt för honom. Man ska inte behöva göra avkall på sig själv och sina behov. 

 

Fast det är en annan sak att man ska vara komplett i sig själv. Att leva nära någon som inte direkt har vilja att kommunicera med en när man själv vill, det är inget vidare.

Det är extremt ovanligt med människor som mår bra ensamma. Ensamhet är ett folkhälsoproblem. Ensamma människor är generellt olyckliga och har kortare liv. 

Människor behöver varandra för att må bra. Undantagen är mycket få. Vi är formade under årmiljoner av att leva i grupp. 

Jag är introvert. Jag känner en del andra som är det. 

Jag har dessutom autism och kanske ett mått av social fobi, så sociala situationer kan verkligen tära på mig och min ork.

Jag är inte som och känner ingen introvert som lever med en partner som är som TS sambo. För mig låter det väldigt märkvärdigt.

Själv kan jag "tanka" kärlek och ork från min sambo. Om jag är trött och mår dåligt så är det honom jag vill vara nära. Jag vill ligga i soffan med mina ben över hans när han sitter i andra änden. Jag vill ligga i hans famn. Jag vill sitta i samma rum som honom även om vi gör olika saker. Ibland vill jag även dra mig undan helt, men även då mår jag bättre om jag vet att han är hemma. Vi kan vara ensamma tillsammans och finna trygghet och lisa i det.

Han å sin sida är extrovert, vilket också är bra för mig ibland, då han kan peppa och stötta mig att göra saker jag annars inte hade gjort, och samtidigt vara en sköld för de värsta "socialattackerna". Han har inga problem att göra saker utan mig också, medveten om att vi inte sitter ihop i höften. Och hans trot jag finaste sida för mig är att han aldrig tar för givet att jag inte ska med, och inte blir besviken om jag säger nej. Han frågar alltid, och tar alltid svaret, medan andra delar av min umgivning, både nu och som barn, inte frågar om jag vill, utan bara konstaterar att jag inte vill.