Hur överlever jag?

Terapi brukar vara tidsbegränsat men hon kanske kan få samtal med ssk eller kurator som stöd? 

Ångest över vad?
Medicinering?
Går hon i skolan?
Finns vänner?
Triggar ni varandra? Ni tycks vara tre med ångestkänslor.

Hon har tvångstankar. 
Ingen medicinering och går i skolan. Finns vänner men ingen särskilt nära längre. 
Tror inte vi triggar varandra, det är hennes tvång som startar ångesten på kvällarna så söker hon försäkran från mig eller får diverse otrevliga utspel pga ångesten. 

Det andra barnet tror jag inte är pga hennes ångest utan dess egna utveckling. Den måste ju få existera och ha sina egna motgångar fast hon mår dåligt. Men mycket fokus har ju varit kring henne. 

Det som triggar mig är att det blir så mycket utspel och att hon söker försäkran från mig i sina tvång, vilket jag inte ger. 

Hur gammal är hon?

Har ni sett tvångstango och liknande program tillsammans och kan prata om problemen?

Du ser ett mönster att det kommer på kvällarna eller vissa situationer? Har du själv nån idé om att bryta mönstret? 

Har ni varit i kontakt med BUP?

Så tufft ni har det. Har du professionellt stöd både i hur du ska förhålla dig till barnen och i ditt eget mående? Kan du hitta andra föräldrar i liknande situation?

Försök aktivt ta hand om dig själv så att du när inte barnen behöver dig akut, inte prioriterar städning eller andra måsten utan aktivt dig själv. Sånt som kan lindra stress och/eller ge lite glädje. Sitta en stund vid vatten, träna, handarbeta, plocka svamp, baka, gå på bio, äta gott, umgås med någon eller prata i telefon eller vad som nu passar just dig och du har möjlighet till. 

Har du och barnen bra dagar eller stunder också? Finns det någon möjlighet att öka på dem eller skapa såna? Utan att det kräver ork och planering. Tvång och ångest begränsar förstås, men varje ögonblick av ro eller glädje kan hjälpa att orka vidare. 

Varm kram till dig.

Jag vet hur det är, bortsett från att vi är två föräldrar som delar på bördan vilket så klart gör det mycket lättare. 

Ta tag i den amdra föräldern! Begär att ni söker gemensamt samtalsstöd. Det är fullkomligt orimligt att du ska dra det här lasset ensam! 

Har ni pratat medicinering? Det börjar kanske bli dags för det? Det finns ju en risk med att vara så pass ångestfylld under de jätteviktiga åren av social och känslomässig utveckling som tonåren är. Kanske skulle en svag ångestdämpare på kvällen räcka för att lindra, om problemen kommer främst då? Man blir ju lite dåsig av såna, men det gör ju inget om de tas på kvällen. Det låter som att ni behöver komma ur den onda spiralen. 

För en del är det lättare att jobba mer aktivt mot sina tvång om man får ner ångestnivån lite med hjälp av medicin. Ni behöver alltså fortsätta arbetet med tvångstankarna även om det medicineras. Då kan ditt barn förhoppningsvis lära sig teknikerna och sen när de sitter kan ni fasa ut medicinen. 

Finns det något sätt ni kan bryta era kvällsvanor på? Ibland hjälper det lite att komma ur sina vardagsrutiner om dessa är sammankopplade med ångest.  

Ett tips är att ofta dela på familjen. Variera vilken vuxen som är med vilket barn och vilket barn som är hemma och vilket ni sticker iväg med. Ibland blir det kanske så att det barn som är hemma väljer att sitta på sitt rum, men det är ändå viktigt med lugnet som blir när de andra är borta och den förälder som är hemma bara har ett barn att förhålla sig till. Man kan välja det barnets favoritmat tex. 

Det måste inte vara heldagar utan bara att åka och veckohandla tillsammans kan vara en bra grej. Eller stänga in sig i köket tillsammans och laga helgmiddag med efterrätt. 

Om ni på något sätt kan så stötta tonåringen att upprätthålla kompiskontakter. Föreslå att kompisar bjuds in och hjälp till att fixa snacks till filmkväll tex. Erbjud er att skjutsa och ta med kompisar till padelhallen, bion eller vad er tonåring och kompisarna gillar att göra. Stötta och förenkla kompishänget! Ibland är lättaste sättet att göra det att lova att inte vara hemma! 

Låter som att hon är långt ifrån klar med terapi. Hon behöver förstå hur tvång fungerar och hitta krisstrategier! Har hon en lista hon kan beta av när tvång och ångest kickar in? 

Hade också funderat på medicin, t ex lergigan.

Inte rimligt att hela bördan ska ligga på dig!

Hej!
nu kanske jag är helt ute och cyklar men min dotter mådde mycket dåligt för några år sedan ( var 13 år) då relationen med hennes kompisar var toxisk ( dottern råkade ut för tråkigheter av en kompis på nätet bla) och det tog mycket hårt på mig och självklart även på henne.
Jag vek inte en dag från hennes sida, hon var min prioritet och jag ägnade all min tid åt henne efter jobbet och hon kunde ringa mig på jobbet varje gång det var något som tryckte, jag har väldigt införstådda arbetskamrater vilket var till min stora hjälp.
Vi hade samma rutiner varje dag, vi tog långa promenader varje kväll efter jobbet, ofta handlade vi mat som vi tog med till stranden där vi satt och luftade allt mellan himmel och jord.
Jag var tvungen att bygga upp henne från 0 och lära henne att tro på sig själv, stå upp för sig, få henne att förstå att hon är långt ifrån ensam med dessa känslor, att livet är tufft ibland och att det går upp och ned, att det alltid blir lättare nästa gång och att man lär sig genom livet att hantera svårare situationer.
Jag förminskade aldrig hennes känslor, jag lyssnade och lyssnade, fanns till och hon fick lära sig att självreglera sina egna känslor.
För att inte gå in för djupt i detta som kom hon ut på andra sidan och fann nya sammanhang och vänner.
Än idag är våra promenader viktiga för oss då vi ( hon) släpper in mig i sitt liv på ett naturligt och okomplicerat sätt, på hennes villkor.
Natuten är verkligen en plats att finna ro i.
Tips att när hennes ångest blir tung, gå ut på en promenad, kanske ha som mål att handla en glass eller att du ? glömt? handla mjölk eller något som ett sätt att lirka med henne ut.
Dela gärna på er, ni vuxna, hämta andan på varsitt håll, stå ut.
varma  Kramar 

Dock viktigt att påpeka att man inte bara går och skaffar Lergigan. Det behöver bedömas av psykiatrin innan man kan ta ställning till om det bör sättas in och det måste finnas vårdplan och uppföljning av medicineringen och dosering. 

Att hon behöver något annat eller något mer instämmer jag med. Länkar till lite information som kan vara bra att ta del av. Rent praktiskt och konkret när det gäller hur man går tillväga för att söka viss hjälp kan skilja mellan regioner, men övriga delar som ökar förståelsen och kunskapen är relevant oavsett var i landet ni bor. Nu länkar jag bara till vissa delar, men rekommenderar att klicka runt i plattformen för att se vad som finns och vad man känner stämmer in. Riktar mig främst till TS av uppenbara skäl, men även andra som läser detta och har svårt att hjälpa och stötta sina barn och ungdomar kan har nytta av det. Sista länken innehåller resurser som riktar sig direkt till ungdomen och informationen där är tänkt att vara anpassad för målgruppen.

https://vard.skane.se/psykiatri-skane/for-barn-och-unga/tips-och-rad-for-narstaende/oro-och-angest/#232025

https://vard.skane.se/psykiatri-skane/for-barn-och-unga/tips-och-rad-for-narstaende/kanslor-och-tankar/#315388

https://vard.skane.se/psykiatri-skane/for-barn-och-unga/tips-och-rad-for-narstaende/


https://vard.skane.se/psykiatri-skane/for-barn-och-unga/tips-och-rad-till-dig-under-18-ar/

Lergigan är en väldigt snäll medicin som är enklare att få än utredning och kvalificerad terapi. Låter ju som att barnet har konktakt med bup i och med att hon redan har fått terapi. Typiskt bup att pga bristande resurser anse någon färdigbehandlad trots att de behöver både långvarigt samtalsstöd och eventuellt medicin!

Och har du fått något föräldrastöd, ts? Det kan man få via både vc och bup och det behöver inte vara en psykolog.

Vi kan vara helt överens om att barn- och ungdomspsykiatrisk vård idag tyvärr inte är rustat att möta behovet som finns i samhället. Bedömning i enskilt fall kräver väldigt mycket mer info för att kunna ha en uppfattning om hur rimlig den är och det är ju inte information vi ska ha heller. 

Viss samtalsterapi sköts av första linjen. Om man kommer dit eller till BUP beror på hur En-väg-in har triagerat ärendet. Ångesten är ju symtomet och för att komma åt det behöver man ju feta vad som bidrar till den vilket inte alltid är så enkelt.

Som det ser ut här, enligt egen erfarenhet, så ska vara riktigt illa om man erbjuds terapi direkt. Snarare handlar det om akutstöd och en köplats för utredning och behandling. Hon sköter ju skolan och klarar sig, så hon lär inte få gå före, även om mamman lär bli utbränd av det här tillslut.

Så, eftersom hon kommit så långt att hon fått terapi så slår jag ett slag för läkemedelsbehandling, mer okvalificerat och långvarigt samtalsstöd och föräldrastöd också. Inte rimligt att mamman ska bära hela den här bördan.

Sedan kan man fundera på vad socialtjänsten har att erbjuda i stöd och avlastning. Men inte alltid föräldrar vill ha den kontakten om det inte är akut.

Helt överens att mycket mer hjälp och stöd behövs här. Också som du säger att man inte får gå före i en kö på de omständigheterna. Det är även så att om bedömaren inte förstår att problemen finns även i skolmiljön men inte märks pga att flickan är bra på masking och har goda kognitiva resurser så är risken stor att hon inte ställs i kö. På många ställen är det kuratorer som gör den första bedömningen på BUP och de kan vara jättebra på många sätt, men när det gäller bedömning av möjlig NPF av lite mer komplicerad karaktär....vilket det inte sällan är så har de, fullt begripligt, inte samma kompetens som en psykolog. Det är olyckligt med den bristen på psykologer (inte enda yrkeskategorin som saknas) som finns inom barn- och ungdomspsykiatrin.  Absolut vart att kolla kommunala resurser. De har många gånger olika former av samtalsstöd, både riktat till ungdomar, föräldrar och ibland även familjeterapi.

Bättre att utgå ifrån att det gäller diagnoserna som hon fått och har behandlats för. 

Jag tycker lite tvärtom faktiskt. Allt ska vara så världsbäst och specialutbildat i Sverige att en stor grupp hamnar helt utan hjälp och stöd i vårdkön. Anställ fler kuratorer, sjuksköterskor mm på bup som kan ge fler hjälp och stöd över längre tid. Och var inte rädda för snälla mediciner när terapi inte haft tid illräcklig effekt.

Tack för alla engagerade svar. 

Vi har gått både på första linjen i en terapi och sedan på BUP. 
Problemet är att hon inte fortsätter med sina övningar hemma som man behöver göra, för att utmana sina tvång. Jag måste tjata. 
Har sagt till henne nu att vi måste ta ett rejält tag nu och komma igång med övningarna igen på daglig basis annars måste vi gå i ny grupp vilket hon inte alls är sugen på. Inte jag heller om jag ska vara ärlig. Vi har under bara en termin gått i två grupper. Känner det läggs så mycket på oss föräldrar och jag förstår verkligen konceptet och att antalet sökande är för många, men det är rätt komplicerat att agera terapeut med sitt barn. Speciellt svårt när man har fler barn och står ensam varannan vecka. 

Gällande medicinering har jag också funderat på det men tror inte de är så glada för att skriva ut det. Tror inte de riktigt förstår nivån på hennes ångest när den väl kommer. Det är ju främst kvällar och då är nivån hög.
Har varit mindre nu när vi avslutade terapin men blev helt uppgiven nu när hon börja eskalera tvången igen.
NPF tycker BUP inte det finns underlag för utifrån vad de sett på terapierna. Varit flera psykologer som varit med. 

Jag och hennes pappa är separerade och har barnen varannan vecka. Tror jag måste lära mig ta distans till detta men det är tufft och det gör mig orolig när hon mår så dåligt.
Också tufft att min ganska nya partner uttryckte detta tär på vår relation för jag har det tufft. 

Så planen är, få igång henne med exponeringsövningarna igen, blir det inte bättre får vi kontakta BUP igen. De sa man har en snabb väg in om det är nära inpå avslut. 

Tycker inte att ni ska vänta utan be om den avlastningen ni behöver nu när det sliter så både på dig och din relation! Ingen vinner på att du går in i väggen. Hon verkar ju behöva någon typ av stöd för att peppas och tillgodogöra sig det hon lärt sig i terapin, kanske räcker en kurator eller liknande.