Min 3,5 åring slår mig

Jag förstår hur du känner dig ts. Min hundvalp på några månader biter mig på armarna, fötterna och benen.

Tur att valpar är lättare att uppfostra 😌

Det verkar ju vara något som sker i bytet av hem. Alltså någon reaktion hos honom eller känslor som uppstår som han inte kan processa på rätt sätt. Jag tvivlar på att han är arg specifikt på dig, utan det är något med nuvarande livssituation i kombination med en utvecklingsfas han är inne i rent åldersmässigt. Finns det någonting ni kan göra på ett annat sätt när det gäller byte/överlämning?
Har dock inga vettiga tips tyvärr.

Har du o pappan samma rutiner? Kanske behöver något i överlämnandet göras mer sömlöst för ert barn. Är det lättare att byta på en annan dag i veckan kanske? 

Att alltid starta mammaveckan på samma sätt kan skapa trygghet, tex du hämtar, ni äter alltid samma mat den dagen, ser samma tv-program på samma tid och har samma pyjamas. Såna grejer.

Vi har alltid samma dagar mitt i veckan, jag alltid måndagar/tisdagar och pappan onsdag/torsdag, sen varannan fredag/helg. Överlämningen har sett likadan ut från början. de flesta överlämningar sker via förskolan, ena föräldern lämnar och den andra hämtar. Vet inte riktigt vad för rutiner pappan har, jag vet att mina är de samma som när jag och pappan bodde ihop. Tror dock att hans är snarlika Så Vitt vad jag har fått till mig. 

jag vet att båda barnen är mer ?mammiga? nu och gärna vill vara med mig, de saknar pappa med absolut när de är hos mig men vet att 3,5 åringen har separationsångest Och vill gärna inte åka ifrån mig. 
han förbereds alltid innan överlämning sker, hemma och på förskolan. 

kan ju vara så att nu under semestern har det ju sett annorlunda ut i och med ledighet. 

 

Mina barn är äldre än dina (11 år, pojkar), men de har alltid visat mer känslor med mig än med pappa. De är som regel med pappa varannan helg plus längre tillfällen på lov. Oftast blir det känsloyttringar när de kommer hem till mig efter att ha varit med pappa en längre tid. Vi separerade för 1,5 år sedan och det var en väldigt stökig separation så det är mycket som svämmat över.

Hur länge har ni varit separerade? Hur mycket ansvar tog pappa innan separationen för barnen? Även om de inte är otrygga med honom så är de inte lika trygga i sina känsloyttringar som med dig.

Minns förresten första gången barnen fick ett regelrätt känsloutbrott på förskolan (med tillhörande låsning) och min spontana reaktion var "gud vad underbart, det betyder att de verkligen känner sig trygga med er".

Ditt barn håller på att lära sig saker och en del saker har ditt barn lättare att klara av än andra. Det är när barnet förväntas klara av något själv, som den inte ännu har förmågan att klara av, som ditt barn blir arg. Ju mindre barnet är desto mer utmaningar möter barnet. Min erfarenhet är att en 3,5-åring berättar varför den blir arg om den vet varför, när vi frågar dem. I alla fall när de lugnat ner sig. Tyvärr tror jag att vi försöker analysera våra barn mer än vad vi behöver. Det är Inte ovanligt att de inte riktigt förstår sina Känslor än när de är så små. Det är därför vi som anknytningspersoner är så viktiga för dem. När deras liv är som jobbigast så behöver de känna att våran famn är där för att förstå att deras känslor inte är konstiga, så att de kan fortsätta lära sig av det som är svårt. Även om de är så arga att de slår oss eller tar sönder saker.

Separation och växling mellan boenden kan naturligtvis skapa stress för barn på olika sätt i början. Stress gör att utbrotten blir större då de möter svårigheter som de inte klarar av. Men i och med att barnen lär sig saker stärks självkänslan och självförtroendet med tiden, genom att du som trygg vuxen gör som du beskriver. Finns där, krama, lyssna, förklara gränser, sätt ord på och bekräfta känslor. Lägg inte skuld på dig själv. Fortsätt att göra det fina jobb du redan verkar göra. 

Svårt att veta hur du hanterar utbrotten när du inte skriver något om det egentligen. Sätter du verkligen gränser när han tar till våld? Visar du att det inte är ok att slåss? Eller gör/säger du saker som indirekt uppmuntrar honom att ha våld som strategi?

Hur agerar du när han är våldsam mot sin lillasyster?

Varje gång han uppvisar våld antingen mot mig eller lilla syster så blir han alltid tillrättavisad direkt, vilket också kräver att man närvarar där barnen är. finns ingen uppmuntran till våld what so ever. Blir han våldsman mot henne lyfter jag upp honom eller flyttar honom ifrån henne och säger ifrån samt uppmuntrar till att han ska säga förlåt, att det är inte okej att göra så och att hon blir ledsen. Det samma gäller givetsvis när lilla syster puttar eller nått på honom. 

när han blir våldsam mot mig säger jag först till honom ex antal gånger, hjälper inte det och han blir mer våldsam går jag ifrån honom eller ber honom att gå, att det gör ont och att jag blir ledsen. Att man slåss inte, man kramas och klappar, frågar om han vill ha en kram etc Hjälper inte det så får jag tillslut fånga in honom en sväng i värsta fall och sen låta honom gå igen, sen fråga igen om han vill ha en kram, vill han inte det och fortfarande är arg så väntar jag bara ut honom och säger att jag är här borta när du vill ha en kram, mamma vill inte bråka eller bli slagen. Han vill inte alltid bli kramad direkt eller låta mig klappa/hålla om honom för att lugna nervsystemet.

Allt lugnar tillslut ner sig och utbrotten är inte alltid helt huvudlösa eller håller på mer än 5 min, men när de väl är det och tar längre tid för honom att varva ner så är det såklart kämpigt. 

Jag och pappan har varit separerade i 1,5 år ungefär. 

det var ingen bra separation. 

jag har alltid varit den som tagit mest ansvar kring barnen när vi levde ihop, skött allt med läkarbesök, förskola, hemmet, nya kläder/skor när var och hur etc 

Det där klarar inte ens min ena 12-åring av att definiera på egen hand trots att vi jobbat med att sätta ord på känslor sedan de var små.

Tycker det låter som att du gör allting rätt! 
Det är nog en blandning av miljöbytet och treårstrots, samt att det är tufft att vara "stor" när man bara är 3,5 år gammal och har en lillasyster.

Jag tror det blir bättre när han blir äldre. Femårsåldern är ofta lugn och skön. Men då har kanske din lilla tjej hunnit komma in i trotsåldern. 

Ge honom en boxningssäck och ett par handskar, säg att det är okej att vara arg. Men man får inte slå människor, den här kan du boxa på.