Hjälp inför skiljsmässa

Dina tre barn är tonåringar, en känslostormande period sig, och de kommer med säkerhet att reagera mycket känslosamt och negativt på ditt beslut. Du blir den som förstör familjen, rycker undan deras trygga liv -  och smiter för att leva ett annat liv.
Precis så reagerade mina brorsbarn som då var i ungefär samma ålder som dina, vid hans skilsmässa. Hans äktenskap var som ditt, det lunkade på. God ekonomi och allt det där men han ville ha något nytt, något annat, det var bara vardag. Han blev syndabocken, familjeförstöraren och har än idag, fem år senare utomordentligt dålig kontalt med sina barn. De vill inte vid honom, träffar honom nästan aldrig, har aldrig bott hos honom. Jag har betydkigt bättre och tätare kontakt med de barnen än vad han har.
Jag säger inte att du ge upp din tanke på skilsmässa om det är det du vill, men du ska vara beredd på att dina barn kanske inte är inne på din linje hur väl du än förklarar ditt val. 

Lite tragiskt att läsa, ett långt äktenskap där ni i bästa samförstånd fostrat tre barn och där ni delat vardagen men där du,TS, talar i termer av att "härda ut". Att hålla lågan brinnande mitt i vardagsstök och blöjbyten hade du hade önskat, TS, men det du får är en vardag där det lunkar på, utan passion. Tack och lov "vantrivs" du inte direkt i din hustrus sällskap, det är väl tur i alla fall.  Efter 20 år tillsammans och åtskilliga vaknätter borde ni ha vuxit ihop; det är nu ni borde kunna börja planera ert liv tillsammans när barnen flugit ut.                                                                                                                                          TS förväntar sig romantik och sex, det ska finnas tillgängligt så snart han skrivit på skilsmässopappren. Då ska han bli rikligt kompenserad för dessa brister i ett ständigt kärleksrus med Viagran inom räckhåll. Dessvärre är det väl så att Tinderdejter och liknande blir rätt torftiga om TS vill ha ett verbalt utbyte utöver det fysiska.                                                                                                                                                                                           Nu kan det ju vara så att TS redan smygtestat med någon lämplig dam, det vill säga kollat ett varuprov. Nånstans läste jag, kan ha varit i FL, att det redan finns en väntande kvinna när männen tar initiativet till skilsmässa.                                                                                                                                                                                  Ett tjugoårigt äktenskap, tre barn, och där inga konflikter förekommit borde vara värt att rädda. Bjud frun på en lyxkryssning, sitt i havsbrisen, elegant ekiperade och med champagne i glasen, du säger då, TS: "Jag är så glad att vi kan göra den här resan, skål för ytterligare många år tillsammans."

Jag är precis mitt i det. Mycket är väldigt likt det du skriver - men jag är kvinnan (vilket eg inte borde vara relevant men med tanke på svaret ovan skriver jag det ändå)

Skilsmässan är i vårt fall mitt initiativ. Min man vill inte. Jag är elak och hemsk och förstör hans liv och så varvas det med att han går runt och visslar och låtsas som ingenting.

Tyvärr vill han inte bo kvar i huset. Hade varit så mycket enklare så. Då hade jag kunnat skaffa mig nåt och flytta ut. Nu ska jag istället få ut han som inte vill. Ekonomin är dock i vårt fall precis som ert inte hindret. Bara beslutsförmåga och driv.

Barnen tog det förhållandevis bra. Jag låtsades inte ens att det var ett gemensamt beslut utan sa att det var jag som inte ville mer. De har frågat om varför och jag har försökt förklara så gott jag kan. Den som tog det hårdast var våran 19-åring. Det förvånade mig. Han känns väldigt mogen och nästan vuxen men där och då insåg jag att han fortfarande i det här primärt är barn och vi föräldrar.

Han tyckte det var hemskt att vi aldrig skulle kunna åka hem till vänner ihop längre (vi har umgåtts som familjer med framförallt 2 andra familjer) och jag sa att det kan vi visst. Vi hatar inte varandra. Klart vi kan äta middag ihop även framöver. Och hans svar på det var i princip att då är det ju helt onödigt att ens skilja sig om det går bra. 

Men det är 1.5 månad sen vi berättade. De har landat. Sen kommer det säkert ett nytt bakslag när det väl finns en lägenhet och mannen flyttar ut. 

Jag trodde någonstans att folk skulle bli chockade men de som känner oss båda har inte blivit det. En av våra närmaste vänner sa t ex: Jag kan egentligen inte säga att jag är så förvånad. Ni verkar inte ha roligt ihop bara ni.

Och nej det har vi inte. Vi vill inte samma saker, vi gör inte saker tillsammans. Vi har varit bra på att rodda familjen AB och nu börjar barnen vara stora och man sitter i var sitt hörn i soffan och tänker: Jaha, nu då.

Det är inte människan jag vill leva med. Det bara är så. Jag värdesätter honom som förälder men det är det.

Huruvida man behåller kontakten med barnen tror jag det helt och hållet har att göra med vilken kontakt man haft innan. Jag är inte alls orolig för egen del. Det hade jag inte varit även om det varit jag som flyttat.

Tonåringar är ofta på väg ut ur familjen alldeles på egen hand. De vill inte följa med till sommarstugan, inte ha gemensam semester, missar gärna måltider etc. Men alla barn är olika, så det går inte riktigt att veta hur de kommer att reagera. Min dotter var 12 och gick i däck, min son var 15 och tyckte att han fick bättre kontakt med oss efter skilsmässan.

20 år är lång tid, man hinner utvecklas på varsitt håll. Det verkar som om ni har lite olika kynne. Du vill prata om känslor, du vill ha närhet och sex, hon verkar mindre intresserad.

Mitt första äktenskap varade också i 20 år. Vi växte isär, enkelt uttryckt. Sen träffade både hon och jag nya efter skilsmässan, och har nog blivit betydligt lyckligare på varsitt håll (i nu 28 år).

Helt OT egentligen eftersom TS redan bestämt sig för att skiljas.

Men jag kan förundras över det här med att man växer ifrån varandra. Hur kan det egentligen bli så när man lever ihop. Visst är man en egen individ som utvecklas över tid med influenser från olika håll. Men man går ju igenom glädje och svårigheter gemensamt, tar en massa beslut och planerar framåt ihop och tillbringar väldigt mycket tid tillsammans. 

Kan mer förstå om man som TS har olika behov av intimitet och sex. Och att attraktion till den andra kan försvinna över tid, man blir mer som bästa vänner, men saknar att ha en kärleksrelation. I och för sig hänger kanske detta ihop med att växa isär. Även krav och behov förändras ju över tid. 

ja, ja, det var bara lite reflektion och funderingar,

 

Ser inget konstigt i det. Mitt ex och jag träffades under studietiden, vi var ca 21 år. Flyttade ihop i en studentlägenhet, pluggade, studentliv mm. När vi sen började jobba gled vi isär. Visade sig att vi hade olika syn på jobb, karriär, familjeliv. Också en konsekvens av att vi blev äldre, 25+. Vi separerade och det var jobbigt, som tur var inga barn inblande.

Vi lever nu båda i  långvariga förhållanden med barn. 

Kan svara för mig. Egentligen är vi väldigt olika. 

Men när vi träffades var vi båda unga. Jag hade inte ens fyllt 20. Där och då märktes inte våra olikheter så mycket. Min man är i grunden lugn, vill inte ha mycket bollar i luften och ska han göra något måste liksom alla stjärnor stå rätt och han ska dessutom känna för att göra det.

Jag är fart och fläkt och optimerar och får in hur mycket som helst och blir otålig om inte saker vi bestämt görs.

Innan barn och måste så hade vi en hel dag på oss att göra det vi tänkt. Både ihop och var för sig. Med barn och familj och jobb så hinner jag alltid träna det jag vill jag tar vilken lucka som helst. Mannen hinner aldrig träna för antingen har han inte lust när det skulle funka eller så har han inte ätit nog långt innan eller så känns det för stressigt. Han blir sur och grinig över att han inte får tid att träna och jag kan inte relatera för herregud gör som jag. Typ så och översätt det i allt vardagligt mer eller mindre.

Jag ser alltid glaset som halvfullt, en utmaning ska övervinnas och min man ser alltid glaset halvtomt och en utmaning ska väntas ut så den försvinner. Men har livet inte så mycket utmaningar så märks det inte så tydligt.

Vi är dem vi är och man utvecklas oftast i riktning av sin grundpersonlighet över tid. Så ja, vi har gått igenom mycket ihop, vi har fostrat ett antal barn och det har naturligtvis inte varit bara dåligt. Men vi har heller i princip inte gjort något ihop för vi har aldrig kunnat enas. Mina föräldrar erbjöd sig att passa våra barn för 13 år sen så vi fick resa någonstans ihop. Men det blev aldrig av. För så kul har vi inte med varandra och vi vill inte till samma ställen. Jag har i säkert 10-12 år vetat att jag kommer nog inte vilja det här i längden. 

När jag sa att jag ville skiljas sa min man - Finns det något jag kan göra för att få dig att ändra uppfattning så livet blir så mycket mer praktiskt.

Det var rätt talande. Hans största bekymmer är inte att jag försvinner utan att livet blir opraktiskt och mindre ekonomiskt. Men jag är inte rädd för ett opraktiskt liv. Jag är rädd för att inte leva mitt liv.

Jag hade det precis likadant! Funderat i flera år (och varit tydlig med vad jag tyckte kunde förbättras), barnen 16 &18, han ville bo kvar, osv.
Jag velade hur länge som helst, och fick aldrig sagt något, tills en kväll då vi blev oeniga om något, och det blev ett tillfälle att ta upp det. Inte alls planerat, men så blev det. 
Barnen tog det väldigt lugnt, och första frågan var vem som skulle ha brödrosten... (som ett exempel) Det blev lite praktiskt prat, och sedan flöt vardagen på några månader tills jag flyttade. De fick vara delaktiga i val av område osv. Sammantaget gick det väldigt bra, det enda jobbiga med barnen var väl för dem att ha saker på två ställen. 
Jag mådde mycket bättre. Efter tre år träffade jag en ny man.

Är det inte ganska troligt att även frun har härdat ut under årens lopp och går i samma tankar med tanke på hur deras samvaro ser ut? Det behöver inte alls bli dramatiskt faktiskt. 

Men visst, det KAN bli dramatiskt. Frun har kanske varit nöjd med relation utan känslor och trott att även mannen har velat ha det så. 

I alla fall, min man hade det ungefär likadant och han och hans ex skildes som goda vänner. De gick i ett par samtal hos familjerådgivare för att skilsmässan skulle gå så smidigt som möjligt. 

Intressant fråga - vad innebär det att man vuxit ifrån varandra?

Men om man fick ihop det när man var 20 och skilde sig vid 40 så har det ju hunnit hända en del med en. Man utvecklas som människa hela tiden, och de här åren är ju ganska intensiva. 

Det sägs att det som man föll för hos partnern är också det som man retar sig på senare. Min första fru var initiativrik och projektvillig. Efter 20 år saknade jag en eftertänksamhet, mer reflektion, ett lugn, uppskattade inte ständigt nya projekt. Och hon tyckte nog att jag var för passiv.

I mitt andra äktenskap uppskattade jag från början hennes lugn och våra långa samtal, det gör jag fortfarande men kan sakna mer energi och initiativ...

Det jag ville ha av en relation när jag var 25 och träffade exet kontra det jag ville ha 22 år senare från en relation är milsvida. 

- Vi kunde inte diskutera alls eftersom hans åsikt om saker och ting alltid vägde tyngre än min.
- När jag föreslog saker att göra ihop enskilt för att vi skulle få partid så gick inte det för "barnen ska ju också vara med".
- Ville jag göra något på egen hand var jag antingen egoistisk eller så fick jag höra "måste du göra det just nu". Gärna med att ge mig en generös dos skuldkänslor för att jag ville träffa mina vänner. 
- "Vi är en familj och då hör man allt tillsammans" var ett återkommande tema.

Sen fanns det en massa andra orsaker till att det inte gick att rädda alls, med de är inte svar på frågan "hur kan man växa isär".

Det går inte att jämföra en ungdomsförälskelse med ett tjugoårigt äktenskap, det borde du förstå!

Sambos i fem år utan barn, då är det bara att säga tack och adjö.