Hej, jag lever men psykisk ohälsa som skapats av för mycket värk och åkommor genom åren. Har sen 3 år tillbaka tänkt väldigt mycket på hur man ska "tänka" rätt när det är allvar liksom....om man är rädd för döden som jag är samt allt lidande...hur gör man i tanken för att ha ett större lugn. KBT funker inte kan ja säga. Vore intressant å höre hur era tankar går på hur ni orkar hålla lugnet kring sjukdom/död/lidande från er som lyckas med detta.
Det som hjälpt mig mest är att stå ut med att tankarna kommer. Både olika rädslor och bara allmän oro.
De ebbar ut efter ett tag... och tillslut börjar man tänka att det är onödigt att oroa sig för allt som man ändå inte kan kontrollera, och så får man försöka göra något åt det man kan kontrollera istället.
Svårt, men det är så man får försöka göra.
Hej, ja så där försöker jag göra också men ja lyckas dåligt...slutar alltid med nån form av panikattack typ...målar upp satan på väggen fast han ligger kvar i låda, hatar detta så inni ! gött det funkar för dig
Hej, ja så där försöker jag göra också men ja lyckas dåligt...slutar alltid med nån form av panikattack typ...målar upp satan på väggen fast han ligger kvar i låda, hatar detta så inni ! gött det funkar för dig
Jag har som två mående om jag ska prata om sånt. Det ena är det kroppsliga, det andra är mitt privata/personliga mående.
Jag gör typ så att jag sätta på skygglappar för vad som händer i kroppen. Det som sker i min kropp kommer alltid hålla på och göra livet surt för mig, men jag kan själv välja hur mycket jag låter det påverka mitt mående.
Då menar jag inte att min kropp mår fysiskt bättre för att jag ?ignorerar? de, för det gör den såklart inte, men däremot så kan jag välja hur bra jag mår ändå.
Om någon frågar hur det är med mig så brukar jag säga att med mig är det jättebra, och kroppen som vanligt.
Jag har själv sååå mycket lättare att må bra om jag har skygglapparna för all skit som händer i kroppen. Det kanske inte låter så sunt, men det är den bästa coping strategin jag hittat i alla fall 😊
okej,jag fattar. Men en grej som jag ofta undrar på är varför man ofta (inte jämt) ljuger för sig själv både psykiskt och fysiskt om hur man mår. Kan nön relatera till detta tro,kan ju knappast vare ensam i det
Fast jag ser det inte som att jag ljuger för mig själv. Jag mår bra. Men min kropp mår som vedervärdig röv och pannkaka, och det gör den i varierande grad alltid. Det jag väljer att göra är att acceptera och sen bortse från det. Att min kropp mår dåligt behöver inte göra att jag lider varje minut av varje dag. Det vill jag helst slipp. Så därför gör jag så.
Starkt att se bort från fysdelen
Mener starkt psykiskt alltså
Mener starkt psykiskt alltså
Tack 🙏😊
Såklart finns den där hela tiden, men vill inte låta det förstöra allt.
Det kanske inte alls funkar för dig, för vi är ju alla olika. Men det kan ju vara värt ett försök.
Däremot så kanske det låter lättare än det är. Det är ju ett konstant aktivt val, att välja att trycka bort det. Så ge inte upp om det inte funkar direkt. Varje påminnelse om att tänka bort det är ju ett sånt val, så välj om och välj om och välj om igen och igen och sen börjar det sakta men säkert skapa ett nytt sätt att leva.
Sen har jag dippae ibland jag oxå, där allt bara känns skit och livet känns orättvist att jag blivit berövad på att få leva ett ?riktigt liv?, men sen är det bara att ta nya dag dagen efter 😅💪
Hur ont fysiskt har du och vet du varför fullt ut ? själv snittar jag på ca 6,5/10 dag ut å dag in, har 4 nerslitna diskar mm....örker inte skrive allt å ingen ide