Lämnad utan förvarning

Tack för otroligt fina råd! Jag har fått psykologhjälp under krishantering en, men känner att jag nu behöver hitta balansen i en ny vardag parallellt med att just skriva om relationen precis så som den var, både det som var fantastiskt och det som skavde. 
Jag arbetar mycket med vad jag gjort för att hon skulle behöva känna så här och uppleva livet på det sättet.
Det är tungt att veta att hon gått och burit sin förtvivlan inombords....

Hon har inte lämnat på detta sätt för att vara cynisk eller självisk, utan för att hon annars inte skulle klara av att löpa linan fullt ut. Jag respekterar henne djupt i att hon behövde göra det på det sättet, men har givetvis en sorg i det själv.

Det jag nu jobbar med är framförallt hur det var för henne i relationen. Hur var det att leva vårt liv som vi hade, hur var det att leva med mig?
Vilka sidor av henne fick inte komma fram eller bli hörda?
Hur blev det när vi hade konflikter, för henne?

Sedan får jag ta annan del av processen 

Jag tycker att det är ett riktigt fegt och elakt sätt att lämna på!
Om hon varit misshandlad och du riskerade att döda henne hade det varit en annan sak. Men pga "dålig kommunikation", nej, riktigt dåligt!

Ta hand om dig ts, gör saker för dig själv. Tillåt dig att faktiskt vara arg utan att känna dig dålig för du är utsatt för ett elakt svek.
Här har hon gått och köpt hus i smyg, lämnat sambo och barn i hemlighet, särat hundarna och lämnat allt praktiskt med ert gemensamma hus kvar till dig.
Du får vara riktigt arg och lika ledsen för det även fast du ser dina egna fel under förhållandet. Det betyder inte att du förtjänar att gå igenom det som du nu upplever! Att bli lämnad i smyg. Vilken chock!

Jag håller med.

Samtidigt är inte alla människor starka, somliga är väldigt ömtåliga. Utefter TS beskrivning av situationen har TS inte uppfattat hur vek hennes fd sambo är.

Vad har du gjort för att förtjäna detta?

Din ex har förstås många underbara sidor, annars hade du knappast levt med henne i 16 år, men hur hon avslutade detta är verkligen hårt.

Jag läser vad du skriver:
Hon trodde att hon inte skulle genomföra avslutet om hon pratade med dig om det, men det blir också ett kvitto på hur hon har skött er relation. Visst har du ansvar för hur du betett dig, men hur hon har betett sig är hennes ansvar.

Du har gjort så att hon behövde känna förtvivlan, säger du. 
Det är förstås bra att lyssna på varandra och inte köra över någon, men hennes avslut visar också att hon är ovanligt oförmögen att stå rotad i sig själv. Är det en utvecklande inställning för dig att ta på dig att hon saknar självkänsla?

Nej det är helt rätt, jag hade inte insett vidden av hur osäker hon är på vem hon är. Vi hade ett samtal i maj där hon uttryckte att hon inte visste vem hon var eller vart hon är på väg, att hon irrade runt planlöst inombords. Jag stöttade henne i att söka upp en terapeut, och vi bestämde att hon skulle få ett rum i huset där hon kunde vara helt ensam, dit vi andra inte skulle gå in. 
Vi pratade lite om det under sommaren...

Jag var bara oförberedd på det här, att det här var en av vägarna som skulle kunna uppstå 

Jag har verkligen inte förstått....

Ja, hon är ovanligt lite rotad i sig själv, väldigt bräcklig självkänsla. Många orsaker i bakgrund och uppväxt om man analyserar. Hon säger själv att vi träffades för tidigt, att det var före hon hunnit hitta sitt jag.
Men det är en av orsakerna till att det varit svårt att diskutera.

Hon har varit här ett par gånger nu, kramat mig, pussat mig. Men verkar stå för att hon vill fortgå med separationen. 
Alla kontakter har varit på hennes initiativ, skulle aldrig tränga mig på henne

Det är vad jag menar med att hennes val inte har med dig att göra.

Att hon kramar och pussar dig visar att hon fortfarande har en anknytning till dig. Det är inte lätt för någon att lämna efter 16 år.

Samtidigt är det inte juste, utan ett väldigt egoistiskt beteende utan hänsyn till hur det påverkar dig.

Om hon skulle vilja återuppta er relation, hur skulle du reagera?
Och: om ni åter blev ett par, skulle du kunna känna dig trygg i den relationen?

...och nu ringde hon och sa att hon känner sig osäker på sitt beslut och att hon inte vet....

Nej, jag känner lite som du skrev, att tillit i en relation måste finnas från bådas sidor. Även jag har ju behov av att känna mig trygg. Så jag är inte i nuläget ett dugg intresserad av ett förhållande igen. 

Nu känner jag att vi skall bo isär, och inte ha ett förhållande. Hon kommer att gå i konflikthantering terapi, vilket är bra eftersom hon oftast inte är klar över vad hon har för tankar och åsikter om saker, och det är inte specifikt i diskussioner med mig. 

Vi kommer ju att ha kontakt, och hör av dig för hon ju. Kontakt kommer ju också naturligt iom barnen och den grundfamiljesammanhållning vi har. 

Ja, hon är i grunden absolut ingen egocentrisk människa, tvärtom väldigt oegennyttig och ställer upp för alla på allt i alla lägen. Är folk till lags. Däremot så har hon nog så pass mycket med sig själv så att den här handlingen blev "egocentrisk". 
Jag tror inte att hon i dagsläget skulle klara av att ta in vad det här sättet att separera fick för effekter på barnen, och mig. Så jag väljer att inte ens ta upp det de gånger vi setts eller pratat.

Skulle det däremot vara så att vi umgås mer, som vänner, så kommer jag i framtiden att berätta hur det blev för oss.

Vår tonåring skrek till henne att om hon varit det minsta instabil i sig själv så hade händelsen att en förälder plötsligt flyttar utan förvarning kunnat få henne att ta sitt liv, och det är ett träffsäkert påpekade

Du låter som en toppentjej. Jag är säker på att du kommer hel ur detta. Bra att barnen har en stabil förälder.

Lycka till!