Lämnad utan förvarning

...och nu ringde hon och sa att hon känner sig osäker på sitt beslut och att hon inte vet....

Nej, jag känner lite som du skrev, att tillit i en relation måste finnas från bådas sidor. Även jag har ju behov av att känna mig trygg. Så jag är inte i nuläget ett dugg intresserad av ett förhållande igen. 

Nu känner jag att vi skall bo isär, och inte ha ett förhållande. Hon kommer att gå i konflikthantering terapi, vilket är bra eftersom hon oftast inte är klar över vad hon har för tankar och åsikter om saker, och det är inte specifikt i diskussioner med mig. 

Vi kommer ju att ha kontakt, och hör av dig för hon ju. Kontakt kommer ju också naturligt iom barnen och den grundfamiljesammanhållning vi har. 

Ja, hon är i grunden absolut ingen egocentrisk människa, tvärtom väldigt oegennyttig och ställer upp för alla på allt i alla lägen. Är folk till lags. Däremot så har hon nog så pass mycket med sig själv så att den här handlingen blev "egocentrisk". 
Jag tror inte att hon i dagsläget skulle klara av att ta in vad det här sättet att separera fick för effekter på barnen, och mig. Så jag väljer att inte ens ta upp det de gånger vi setts eller pratat.

Skulle det däremot vara så att vi umgås mer, som vänner, så kommer jag i framtiden att berätta hur det blev för oss.

Vår tonåring skrek till henne att om hon varit det minsta instabil i sig själv så hade händelsen att en förälder plötsligt flyttar utan förvarning kunnat få henne att ta sitt liv, och det är ett träffsäkert påpekade

Du låter som en toppentjej. Jag är säker på att du kommer hel ur detta. Bra att barnen har en stabil förälder.

Lycka till!

Om jag får analysera mellan raderna verkar du vara överdrivet retorisk, analyserande och verbal. Alltså en person som har svårt att kommunicera känslomässigt med, hur bra du än är på att prata om känslor och visa stöd lyssnar du inte in vad som finns där bakom tillräckligt mycket.

Nu drog jag massor av slutsatser baserat på några inlägg, så jag kan så klart ha fel. Dömer inte, jag är själv åt det hållet, och det kan bli ett hinder när självinsikten sviktar.

Det du säger stämmer säkert i hennes och min relation.
Har vänner som ringer mig i allehanda kriser, just för att jag är relationsintresserad.
Men alldeles säkert är det så att jag inte lyssnat tillräckligt på min sambo, och är lite egocentrisk och lite fyrkantig så jag kanske inte heller förmått att se utan för min egen box heller, även när jag hört vad hon sagt

Hej TS! Så fruktansvärt jobbigt att bli lämnad bara sådär, både för dig och barnen (och hundarna). Hur mår barnen i detta förutom att tonåringen verkar arg?

Om jag får komma med en fundering så tror jag att de allra flesta av oss är heterosexuella. Jag menar inte att alla är straighta, verkligen inte, utan att vi dras sexuellt till personer som är olika oss själva. Hetero betyder ju olika. Ofta är det något bra, att två personer i en relation kompletterar varann. Det kan vara en speciellt stor tillgång för oss som har barn, där barnen får två föräldrar som bildar en föräldra-helhet som kan ge barnen olika saker i föräldraskapet.
Men det kan också vara något dåligt. I ert fall kanske du har tagit på dig rollen som den viljestarka och verbala, medan din ex förstärkts i sin roll som den jag-svaga och tysta, vilket gjort att du känt att du behöver bli ännu mer viljestark och verbal, och så vidare. I ditt tydliga funderande över vad du gjort fel, läser jag in att du tar nästan helt och hållet ansvar för att ditt ex valde att lämna dig, och plågar dig själv med vad du kunde gjort annorlunda. Gör inte så mot dig själv!
Vad gäller ditt ex läser jag in att hon kanske är och har varit den sortens "svag" person som inte säger vad hon vill rakt ut, utan försöker få sin vilja fram genom att manipulera fram önskat resultat genom att bli tyst, dra sig tillbaka eller verka må dåligt, tills du har listat ut vad hon vill ha för att bli glad och komma ut ur skalet igen. Det är destruktivt och dysfunktionellt, och folk tror ofta inte att en som är så tyst och verkar så beskedlig kan vara manipulerande.

(Jag kanske tolkar in alldeles för mycket av mina erfarenheter av av relationsuppbrott, och är det något som låter helt tokigt får du strunta i det och läsa vidare.)

Haha, det är samma för mig. Jag är den orimligt många ringer vid känslomässiga problem, när man mår dåligt eller behöver råd. Till och med vad gäller mina barn är jag rätt jävla bra på det där.

Men i tvåsamheten där hon kanske behöver en annan form av stöd av mig, kan jag brista. Ibland kanske man mest behöver hålla käften och finnas där, på ett annat sätt än med sina vänner och barn.

Nu försöker jag inte peka ut dig som förövare på något sätt, det är trots allt du som blivit satt i en fruktansvärt svår situation, jag bara fick ett obehag av igenkänning när du beskrev. Kanske fick jag en släng självinsikt 

Barnen skulle jag säga har klarat det här med bravur, de skrev alla ett brev vardera till henne där de uttryckte olika saker. Vi önskar henne att bli lycklig, men barnen uttryckte på sina olika sätt sin chock över att någon man ser som förälder plötsligt checkar ut från hela vardagen, vilket det innebär dit hon flyttat. 
Skulle nog säga att vi lyckats komma igenom det så pass bra på en vecka så att barnen och hon kan kommunicera idag. De är ju givetvis fortsatt väldigt undrade över hur hon kunde kasta över ansvaret på det sättet - när det gäller allt med huset, hundarna, övningskörning, läxläsning, skjutsningar till träningar etc etc. Jag tror att relationerna kommer att funka, men allt behöver ju tid, och det har gått en vecka. Men det är lugnt mellan dem, inte mer bråk.

Hennes och min relation satte du ganska mycket på kornet!
Bortsett ifrån att jag inte alls upplever henne som manipulativ eller på något vis utstuderad. Inte heller nu. Mer undvikande allt som kan bli obehagligt, dvs nära relationer eller känslor.

Men rollerna du beskrev är på pricken!

Jag tänker att man kan gå in i mönster och roller utan att för den skull vara förövare. Men man kanske bara inte själv hittar verktyg i sin verktygslåda för att lösa problematiken i kommunikationen. Vi är ju alla människor....och man hittar inte fram på alla stigar i skogen...
Vad vi borde ha gjort däremot är att gå i parterapi! För att få hjälp med våra mönster och bristerna i vårt lyssnande.

Vi älskade varandra, där är jag helt säker däremot. Jag tror att hon gjorde allt som stod i hennes makt tills det inte gick längre.

Absolut.

Ibland kan problem uppstå fast man tycker likadant och vill åt samma håll bara för att man pratar olika språk.

Det där är en hårfin linje att gå på, som blir ännu svårare att navigera när det blir mer känslomässiga problem man måste lösa.