Hur stöttar jag min dotter med ångest och självskadebeteende?

Jag behöver hjälp från någon med erfarenhet av självskadebeteende, antingen som förälder eller någon med egen erfarenhet. 

Min 14-åriga dotter mår inte bra. Hon har sen i våras fått panikattacker lite då och då, hon har dåligt med kompisar, isolerar sig och vill inte prata med oss. 

Vi har börjat gå hos en psykolog, på dotterns eget initiativ och för henne har hon berättat att hon har ångest, äter lite med flit för att gå ner i vikt. 

Vid ett läkarbesök med blodprov imorse kom det fram att hon har skurit sig på armarna. Jag tror att det senast hände igår eller imorse. 

Nu undrar jag två saker

Hur stöttar jag henne i det här? Hon tycker att det är jobbigt att prata om sådant här, men jag tolkar det ändå som att hon verkar ändå tycka det är ok att jag känner till att hon skär sig, eventuellt kunde jag ana lite lättnad. Jag vill ju visa att jag finns här och att hon inte behöver skämmas. Jag har sagt att jag stöttar henne i allt och att jag inte tänker ge upp. Jag önskar så att hon kände att hon kan prata med mig :(

Hon har en vecka kvar till nästa psykologbesök. Nu när jag vet där här med självskadebeteendet bör vi vänta på nästa besök eller ska jag ringa BUP-akuten?

Jag tar tacksamt emot alla råd jag kan få. Men jag vill absolut inte ha något skammande eller dömmande, det gör jag så bra på egen hand, tack. 

Tips är att ta kommunikationen i text om ni inte provat det. Sms eller någon app

Jag har själv haft självskadebeteende som ung och för mig var det ett rop på hjälp , att bli sedd, hörd, uppmärksammad och nån som frågar hur jag mår och verkligen vill höra svaret, en förhoppning om att nån ska lösa mitt problem och att jag inte orkar kämpa själv.....samt en ventil för den ångest som rev och slet i hela kroppen. Ångest gör fysiskt så ont att man tror att kroppen ska slitas itu som en skivad Skogaholmslimpa Då kan tex skära sig vara rn form av ventil att få ångesten koncentrerad på ETT ställe och som är konkret. Jag slapp iallafall att hyperventilera om jag istället fick andas genom ett konkret sår. 

Självskadebeteende är ju också ett sätt att kontrollera sin ångest. Ätstörningar tex är ju ett annat sätt men samma sak. Oftast går det hand i hand. Jag var snubblande nära att hamna i både anorexi och ortorexi (träningshets) men min omgivning hann slå larm före det gick så långt. 

Jag fick så småningom hjälp via psykiatrin med samtal, mediciner,  inläggning en period och så småningom en NPF-diagnos. 

Jag är idag snart 50 år men bär fortfarande mina ärr på mina handleder och min ångest är alltid närvarande.  Självskadebeteende ligger latent i kroppen och kan triggas av stressigt liv, höga förväntningar eller saker som sker i min omgivning.  

Tillägg 1: Vi har ännu inte fått remiss till BUP utan vi går hos psykolog via Första linjen. 

Tillägg 2: Hon är inte alltid deppig och nere. Vi har stunder då hon pratar och skrattar med oss som vanligt. Ofta är det hon själv som söker kontakt då.