Hur stöttar jag min dotter med ångest och självskadebeteende?

Helt totalt off-topic. Håll dig till ämnet, som dessutom är väldigt allvarligt, eller håll tyst.

Att det går till första linjen istället för BUP beror till stor del på vad man efterfrågar och hur man uttrycker sig i den egna vårdbegäran. Visserligen förväntar jag mig att psykologen på första linjen BÖR nämna om misstanke om NPF är befogad. Samtidigt låter det onekligen som att det bör undersökas. Även om det inte måste vara det är det väldigt vanligt att det ligger neuropsykiatriska svårigheter i botten när det ser ut såhär och det är viktigt att ha klarhet i vid val av behandlingsalternativ. Jag hade i första hand tagit upp den frågan med psykologen hon går till. Du bör kunna skriva till henne via 1177 så du inte behöver vänta en vecka vilket jag förstår kan kännas som en evighet när självskadande upptäcks. Sedan är det lätt för mig som inte är i det att säga detta....MEN.... det är samtidigt viktigt att våga vara lugn i detta. Det som är hjälpsökande från din sida kan samtidigt tolkas av din dotter som att du inte pallar höra det hon går och bär på och då sluter hon sig istället. Om hon inte själv pallar det vågar hon inte släppa det till någon annan om hon inte är helt säker på att den personen klarar det och där hjälper det sällan med att som förälder säga med ord att man klarar det, för barnet läser av och tolkar alla reaktioner och allt agerande. Fortsätt prata med och lyssna på din dotter när möjlighet ges, tala med lugn och var uppriktig men återhållsam att dra för stora växlar inför henne. Det tar lång tid för de här barnen att våga släppa garden, även gentemot sina föräldrar. Har en lika gammal dotter med benägenhet till samma saker du beskriver, men tack och lov, än så länge, inte alls av samma svårighetsgrad. Bemötandet behöver dock vara detsamma och det är skittufft....och om JAG tycker det som bara har en light situation i jämförelse med din förstår jag hur jobbigt ni har det.

Det står ju dig fritt att tycka. Med det sagt finns det forumregler. Har anmält samtliga dina inlägg då de både är kränkande och off topic.

Och vad är du som spammar självmordstrådar för kicks, låtsas som att du är någon annan och beter dig allmänt illa för vad? 

Om du är den användare som du tydligt låtsas vara kan du använda ditt användarnamn.

Du vet mycket väl vem du är eller inte är. Tydligt på din åsikt i denna tråd och dina övriga aggressioner i andra. Däremot skriver du inte som personen vilket gör att det hela blir mest förtal tills du använder ditt användarnamn. Är det kul att vara så elak?

Hade ju varit fint om moderatorer kanske kunde kunde kolla trådarna med jämna mellanrum och sköta den uppgiften så att såna inlägg som Anonym (2) plockades bort, tillsammans med användaren.

Jag har erfarenhet som förälder till en dotter med självskadebeteende och även självmordsförsök. 
Maktlösheten man känner är brutal!

Vi har varit inlagda på bup flera ggr, haft många kontakter med akut psykiatrin, psykolog kontakt på bup och många möten med skola och elevhälsan. 
Bup öppenvård och slutenvård har jag ingen bra erfarenhet av. De har snarare gjort mitt barn ännu sjukare. Medicin är den enda lösningen de har. Slutenvården är enbart förvaring där man som förälder förväntas se efter sitt barn. Detta är mycket svårt då det räcker att man går på toaletten för att barnet ska försvinna till någon gömma i lokalerna och skada sig själv. 
Jag hoppas att ni aldrig hamnar där. 

Ett råd jag önskar att jag fått när min dotter började skära sig är att ligga steget före då barn ibland byter sätt att skada sig på. Lås in farliga kemikalier typ propplösare o.dyl. Ta bort tändare då det är vanligt att bränna sig som självskada. Jag var tvungen att ta bort alla knivar och saxar. Mediciner i alla former bör låsas in. Även vitaminer som kan vara skadliga i höga doser. Man kan aldrig skydda fullt ut. Min dotter köpte knivar och rakblad att skära sig med. En del skär sig med papper. Det man kan göra är att minska tillgången till saker de kan skada sig med. 

Jag har kommunicerat mycket med min dotter via sms och Snapchat. Hon har svårt att prata öga mot öga men har lättare att berätta vad som sker och hur hon mår om hon får skriva. En regel hon satte var att vi inte fick prata om det som skrivits efteråt för då blev det för jobbigt. Efter en tid lättade hon på den regeln och vi kunde sitta i hennes säng tillsammans och prata. 
Du kanske kan fortsätta att prova att nå henne den vägen.

Att jag har dålig erfarenhet av bup behöver inte betyda att ni skulle uppleva samma sak. Sök all hjälp ni kan få. 
Men! Det allra viktigaste är att försöka ta reda på vad det är som får henne att må så dåligt. För i slutändan är det hon som måste göra jobbet och för att hon ska klara det så behöver hon stärkas i självförtroende och trygghet o.s.v. 
Är det möjligen en diagnos som gör det svårt så behöver det utredas för att hon ska få rätt hjälp. Är det skolsituationen, svårt att passa in, känsla av att vara annorlunda, inte känna att man duger? Kompisar är oerhört viktigt i den här åldern och det är där de speglar sig själva. Tjejer kan vara särskilt grymma och som du beskriver det har din dotter inte så många vänner. Kanske ett möte med skolan för att höra deras bild och ge er dotter extra trygghet från någon lärare kan vara till hjälp. 

Ge din dotter extra mycket kärlek och uppmärksamhet. Tonåringar är ofta vilsna då kraven ökar men de fortfarande kan känna sig som små barn innerst inne. Låt henne få vara både stor och liten. 
Det är inte alltid man får krama en tonåring. Respektera det men fortsätt att visa att du vill krama, trösta, lyssna och bara hänga med din dotter. Kanske bär hon på ilska och sorg. Om hon visar det så är det bra att bekräfta att du ser hennes känslor. Låt henne vara arg. Du verkar vara en bra förälder så detta har du säkert redan koll på. 

Det är en utmaning att hålla ihop som förälder ibland. Ge inte upp! 
Min dotter mår lite bättre idag. Hon har kämpat hårt för att komma tillbaka. Det är fortfarande svårt vissa dagar men hon har bättre strategier för att klara det idag. Vid hennes sida står jag stadigt trots att jag är ordentligt ärrad av de här åren som vi levt i detta. 

Jag hoppas verkligen att ni får hjälp att ge din dotter rätt stöd för att kunna må bra. 

Vilka kämpar ni är, både du och din dotter!

Blir mörkrädd av att höra att bup-slutenvården fungerar som förvaring. Bup borde erbjuda dbt vid första självskada. Hemskt att de har så bristande resurser, vilket även vi märkt. 

Jag har ett barn som är äldre  (22 år) och numera mår bättre. Men som mådde riktigt dåligt under högstadietiden och även gymnasietiden. När jag ser tillbaka så kan jag se både bra och dåliga saker jag gjorde. 

Det sämsta jag gjorde var att tro att bup (eller första linjen som vi hamnade hos först) skulle vilja och kunna hjälpa mitt barn. De var enbart intresserade av att få fram en diagnos, och när det inte fanns någon grund för en npf-diagnos var de helt ointresserade av att hjälpa. Vad borde jag ha gjort istället? Hm, kanske läsa på själv och hitta andra sammanhang som kunde vara hjälpsamma för barnets mående. Jag borde också insett att jag var ensam i det här. Jag försökte klänga mig fast vid hoppet att någon expert skulle hjälpa mig och blev mer och mer desperat när det inte fanns någon som brydde sig. Tror att det påverkade mitt barn negativt. Det är viktigt att inse att för de flesta kommer det inte någon hjälp utifrån. 

En annan dålig sak jag gjorde var att tro att mitt barn skulle få hjälp av vården utan att behöva anstränga sig galet mycket på egen hand. Men det de gör är ju att de typ säger att barnet måste ändra sig. I slutändan är det barnet självt som måste göra allt jobb med att må bättre och jag hade konstigt nog inte förstått det. Jag trodde på något vis att när man träffar psykolog så pratar den med en utifrån någon slags metod och att det hjälper en att ändra sina tankar utan att man själv är riktigt medveten om det. Ja, nu i efterhand förstår jag hur knäppt jag tänkte. Men jag var förvirrad och desperat av att se mitt barn må så dåligt så länge. 

En bra sak som jag gjorde var att söka närhet till barnet på andra sätt än att prata om allt jobbigt. Vi hittade nya fritidsintressen som vi utövade tillsammans och det gjorde att vi blev väldigt nära varandra känslomässigt. Vi kunde prata om allt. Tror det var bra att ha positiva gemensamma samtalsämnen och aktiviteter som vägde upp det jobbiga. Plus att barnet inte kunde skada sig när vi gjorde positiva saker ihop.

En annan bra sak jag gjorde var att ha stenkoll på grundpelarna för att må bra. Tillräckligt med sömn på bra tider, bra mat på regelbundna tider, vara utomhus i dagsljus och röra på sig. Alla dessa delar var svåra att genomföra i perioder, men vi pratade om dem och jag gjorde mitt allra bästa för att få de här delarna att fungera. Mitt barn var hemmasittare under flera år, jag lagade matlådor med tillhörande sallad/grönsaker varje dag och gjorde listor med uppgifter som hen skulle göra hemma så att hen aktiverade sig medan jag var på jobbet. När hen mådde som sämst vägrade hen äta annat än Findus frysta matlådor en period. Då fick hen det...(vilket vården var arg på mig för). Jag lade mig aldrig före barnet utan vi lade oss samtidigt. Jag var vaken tills jag visste att hen hade somnat. När hen mådde som sämst sov hen hos mig - trygghet för hen och jag hade koll. Vi gick ut på promenader ihop varje dag. 

Mitt barn fick aldrig mediciner. Det var inte tal om det eftersom hen aldrig gjorde något allvarligt menat självmordsförsök och eftersom hen var så smart och hade insikt i sitt eget mående som de sa.  

Så, i korthet hade jag skippat Första linjen/bup direkt när de inte ville hjälpa. Hade ägnat mig åt att skapa närhet på positivt sätt med barnet. Hade haft mer tålamod och insett att tiden och barnets utveckling är ens bästa vän. Hade insett att det inte är någon större skada skedd om barnet missar endel i grundskolan /gymnasiet eftersom det viktigaste är hur man mår och skolan går att ta igen. 

Jag ägnade hela min arbetsfria tid till barnet och tappade allt eget, alla vänner försvann. Men det var värt det, barnet mår helt ok idag och läser på universitetet och även om jag fortfarande är kontant milt orolig för barnet så börjar jag kunna släppa koll på mobilen nu och göra annat. 

Om ungdomen har instabil personlighetsstörning så minskar terapimetoden DBT oftast just självskador. Det finns forskning som stöder det. Den innehåller direkta råd för att stå emot och göra annat. 

Men metoden är beforskad utifrån just diagnosen instabil personlighetsstörning, så det finns inga garantier för att den hjälper personer som har andra svårigheter.

Metoden är rätt personalintensiv, med både gruppundervisning/träning och en personlig kontakt med en terapeut. Kanske är det därför den inte används så mycket i psykiatrin. Men det finns delar i den som går bra att praktisera helt på egen hand, t.ex. alternativa beteenden istället för att skada sig.

I övrigt så är ju alla insatser bra som stabiliserar personen, så att ångest ej så lätt uppkommer. Det är just kärnan, att hjälpa personen att uppnå kroppslig balans (sömn, mat, dagsljus, dygnsrytm, viss rörelse o.s.v.) samt att klara att stå ut med svåra känslor (klara ångestvågen utan att t.ex. skära sig) som hjälper. 

Att ungdomen förstår att ångest inte är farligt, men väldigt utmattande och extremt obehagligt i sin värsta form. Då förstår ungdomen att det är bra att bara försöka ta sig igenom ångestvågen.

Metoden Tapping kan ibland hjälpa en del för att få ner stress. Finns enkla instruktioner på internet. Den används för att hjälpa personer med höga ångestnivåer efter övergrepp t.ex. Alltså mot PTSD. Den tar ner kroppens stress.

Sedan finns det allmänna metoder för att minska stress, som yoga och Qi gong. Vanliga lite längre promenader får också ner kortisolet (en stersshormon) en del, liksom lugn jogging. 

Ja det går att ta igen förlorad skoltid i högstadiet/gymnasiet i uppsamlingsår före gymnasiet och på KomVux. 

Om ungdomen är helt söndertrasad av ångest som kommer tätt i vågor och inte kan sova t.ex.,  så kan medicinering under en period med antidepressiv medicin lugna ner lite. Men på längre sikt är det bra om personen lär sig egna sätt att ta sig igenom när ångesten kommer. Och att hålla kroppen i lite balans för att bli motståndskraftigare.