Vill jag ha en trea eller inte?!

Ja, precis så är det. Vi har en bra kontakt på BUP som vi är väldigt tacksamma för. Utredning kommer dröja lite men det beror på att barnet varit allvarligt sjukt under lång tid. Precis som med det äldre syskonet misstänker vi att barnet kompenserar tack vare hög begåvning (konstaterat i WISC för det äldre). Skolan ser inte riktigt problemen men tror oss föräldrar och vi har ett bra samarbete. (Svårare tyvärr med äldre syskonets högstadieskola.)

Jag trodde också att småbarnsåren var värst men kan säga att det inte var någonting jämfört med tonåren. Små barn, små problem. Alla får det såklart inte som vår familj har det just nu men kan säga att vi är väldigt glada över att vi inte har en trea! Det är ett heltidsjobb som det är och vi är tacksamma äver att vi är en förälder per barn. 

Tack! :) Vi har en jättebra kontakt i barnpsykiatrin. 

Det som blivit tydligt nu när barnet är äldre (mellanstadiet) är att det vi uppfattade som mycket stark vilja när barnet var litet grundar sig i att en del saker är väldigt jobbiga för hen. Det var därför hen protesterade så vilt som liten. Långa dagar i skolan tex.kan ge utbrott hemma över till synes ingenting. Det som är jobbigt är främst det sociala. Det blir inte bråk men hen blir stressad och mår dåligt när det uppstår situationer som hen har svårt att hantera. Att två kompisar vill göra olika och hen måste välja tex. Hen har svårt att ta plats socialt. Vill vara perfekt och göra allt rätt. Gissningsvis för att dölja det annorlundaskap hen känner. 

Som liten var det mycket bråk hemma när vi skulle gå ut. Hen var väldigt känslig för hur kläder kändes mot kroppen. Är fortfarande det, men det är ju mer lätthanterat när hen kan berätta vad hen gillar och inte och vi kan gå på stan och shoppa. 

Jag har en högstadieungdom också som har adhd och är hemmasittare till största delen, så där har vi ett smörgåsbord med svårigheter, så att säga. Det barnet var ängsligt och oroligt när hen var i dina barns ålder. 

Så, två barn. Och hade vi haft ett tredje hade vår situation varit väldigt, väldigt svår. Främst pga hemmasittaren som innebär att vi inte kan jobba normalt och det är jättemycket möten med vård och skola. Det är svårt att få tiden och orken att räcka till båda barnen. 

Jag har "bara" två, så jag kan inte säga något ur personlig erfarenhet att ha fler. För mig var valet enkelt. Både jag och min ex-fru landade tidigt i att vi inte skulle känna oss tillräckliga för fler barn. Jag har tätt mellan mina vilket är utmaningar på ett sätt men fördelar på andra vis. En flicka på 14 och en kille på 12,5. Flickan är en utmaning. Alltid varit galet viljestark, bland annat. I hennes fall, om hon inte hade ljugit och dolt saker under utredningen hade hon haft en autismdiagnos nu, men hon/jag, har turen att hon tack och lov är kognitivt begåvad vilket gör det lättare att i perioder resonera och för henne att hitta, och mig att lära ut strategier för att hantera livet. Vet inte om jag tycker det är fler saker nu när barnen är större. Det är snarare att det är på ett annat sätt. Det är litegrann som en förstärkare som urskiljningslöst förstärker allt, så de bra förmågorna och egenskaperna har större effekt idag, men detsamma gäller för de mindre önskvärda egenskaperna och beteendena. Pubertet och tonår är inte lätt för barn och de som då är viljestarka/karaktärsstarka och har stark integritet slår den enligt mig ännu hårdare. För min del hade det varit jättesvårt att samtidigt ha ett 8-9 år yngre barn (tänker att det är ungefär du skulle landa med ett barn till nu).

Vet inte om jag svarat på din fråga i allt svammel här, men jag tänker att det korta svaret är att under de perioder i livet när belastningen och utmaningarna ökar för barnet, så gör också deras utmanande beteende (helt logiskt) det vilket är då vi reagerar på det. Om det är så att man har barn med särskilda behov ökar ju markant alla andra utmaningar också, bland annat högre risk att ens relation spricker vilket gör saker betydligt tuffare.

Såg att andra nämnt det och kan bara hålla med - det är skönt att vara en förälder per barn. Vi delar rätt ofta på oss så att barnen får odelad uppmärksamhet av en förälder en halvdag eller så. Det ökar lugnet i hemmet enormt. 

Tack! :) Vi har en jättebra kontakt i barnpsykiatrin. 

Det som blivit tydligt nu när barnet är äldre (mellanstadiet) är att det vi uppfattade som mycket stark vilja när barnet var litet grundar sig i att en del saker är väldigt jobbiga för hen. Det var därför hen protesterade så vilt som liten. Långa dagar i skolan tex.kan ge utbrott hemma över till synes ingenting. Det som är jobbigt är främst det sociala. Det blir inte bråk men hen blir stressad och mår dåligt när det uppstår situationer som hen har svårt att hantera. Att två kompisar vill göra olika och hen måste välja tex. Hen har svårt att ta plats socialt. Vill vara perfekt och göra allt rätt. Gissningsvis för att dölja det annorlundaskap hen känner. 

Som liten var det mycket bråk hemma när vi skulle gå ut. Hen var väldigt känslig för hur kläder kändes mot kroppen. Är fortfarande det, men det är ju mer lätthanterat när hen kan berätta vad hen gillar och inte och vi kan gå på stan och shoppa. 

Jag har en högstadieungdom också som har adhd och är hemmasittare till största delen, så där har vi ett smörgåsbord med svårigheter, så att säga. Det barnet var ängsligt och oroligt när hen var i dina barns ålder. 

Så, två barn. Och hade vi haft ett tredje hade vår situation varit väldigt, väldigt svår. Främst pga hemmasittaren som innebär att vi inte kan jobba normalt och det är jättemycket möten med vård och skola. Det är svårt att få tiden och orken att räcka till båda barnen. 

Att du velat ha tre barn, hur många syskon du har och familjetradegin, hur många syskon dina barn kan tänkas vilja ha - jag tycker inget av detta är relevant för hur många barn du ska ha. Man skaffar inte barn som present till syskon, du och din man får försöka bortse från allt detta och bara känna efter om ni är redo för trean och om ni längtar efter ett barn till att ta hand om.