Vill jag ha en trea eller inte?!

Jag vill bara säga att det är ju fortfarande samma barn 😊, vare sig diagnoser eller inte. En diagnos betyder bara att personen som får den har så stora besvär av sitt sätt att vara så att det medför en funktionsnedsättning.

Tack snälla du för din input <3 
Antal barn ?bestämde? jag mig för långt innan hen gick bort. Jag har alltid varit så glad och tacksam för mina syskon och den relation vi har att jag känt att jag vill ge mina framtida barn förutsättningarna för samma. Att vara månha, kunna hjälpas åt, stötta, ha roligt ihop och ha stora kalas tillsammans!

Med det sagt kan ju jag absolut inte bestämma hur nära relation mina egna barn kommer ha med varandra.

tack igen för att du delar med dig!

Tack för att du delar med dig, vilken kämpe du verkar vara!
Hur visade sig dina barns viljestyrka när de var små? Hur kom det att utveckla sig?

Tack snälla för din input!

Har någon/några av dina barn varit särskilt viljestarka/trotsiga i unga år? Har det gått över?

Så himla fint sagt av din dotter, det säger så mycket <3 Exakt så känner jag med. 

Ska inte säga något om varken det ena eller det andra. Läste dock om viljestarka barn. 

Vet en när mina barn var små som sa att "det var ju inte så jobbigt att ha barn som alla sagt så vi kör på syskon redan nu". Då var ettan ett par månader bara och tvåa kom strax efter ettans tvåårsdag. 

Redan där och då sa jag att det är inte där det jobbiga med barn kommer, även om det är mycket härligt också. Det blev denna föräldern också varse om i takt med att barnen blev äldre och flisorna flög

Men, nu var det ju inte det som var din fråga. Men som andra skrivit - det är jobbigt i den situation man är i. Jag tyckte också till och från att det var jobbigt när mina var i de åldrar dina är. Dock är det inget emot tonåren. 

Vet att jag ibland kunde längta efter tonåren när man kunde prata med dem. HA! De har sjukt mycket vilja och tror de är solen i universum som roterar runt dem... Prata kan de definitivt numera - och skrika och smälla i dörrar. 

Tonåren är betydligt mer utmanande med allt. Fester, sprit, mopeder, epor, vejps, skolk och så vidare. Just på den punkten är mina hyfsat skötsamma men jag vet ju vad kompisarna gör och jag förstår att föräldrar, precis som jag själv, blir gråhåriga i tonårstiden. 

Skaffar du en till så tror jag att det kommer vara härligt också. Precis som du nöjer dig med att ha de två härliga ungarna du redan har (visst är de söta när de sover ). 

Har du tiden framför dig skulle jag nog säga att du kanske ska fundera på lite mer sladdis (du skrev att du var i mitten av trettio, så då har du åtminstone fyra-fem år på dig). Då är dina lite större och kan vara lite mer behjälpliga i handräckningen samtidigt som de hinner få lite sin egen tid. Om de kommer ha kontakt eller inte som vuxna är ju lite upp till hur ni knyter ihop familjen i framtiden. Vet vuxna syskon med 11 månaders mellanrum som knappt pratar eller träffas ens fastän de bor på samma ort och vuxna syskon som har 7 år mellan varandra som är svintighta. Man kan aldrig förutse sådana saker. 

Jag kan ibland känna en sorg att det inte blev tre barn, jag hade nog alltid sett det framför mig, men vi har två vilket ibland varit fullt tillräckligt. Eller som jag konstaterade när de var mindre - jag har två armar, två händer, två ben - ett till varje barn. Vi behöver inte ha en stor sjusitsig bil för att få med alla kompisar, många "familjeerbjudande" är ofta två vuxna och två barn. Två aktiva barn med matcher och träningar bokar upp en helg lätt. Kompisen som har tre aktiva barn flyger och fläger mest hela tiden och lappar mellan aktiviteterna för barnen. Nu har hon betydligt tätare än du kommer att ha så det kanske ändå blir en naturlig skillnad. 

Till sist. Skulle du bestämma dig för en trea. Ha i tanken på att även om de flesta får en trea så är det också ganska ofta trean inte bara är en trea utan en fyra också. Kan ni bo kvar i bostaden med en trea och en eventuell fyra? Bil/ar? 

Kanske inte det du efterlyste, men lite att bolla med. Och sista tipset är ibland att inte tänka så mycket alls. Ibland är det bra att släppa tankarna och se vad som händer. 

Ja absolut!!! :) Min tanke är bara att för vissa så växer ju vissa drag bort, eller tonas ner med åren, och för andra består det och faller in i kriterier för olika diagnoser.
Oavsett älskar man ju sina ungar gränslöst <3

Tusen tack, ditt lättsamma men kloka meddelande piggade upp!
Dina olika resonemang ger mig perspektiv, och kontentan blir ju att man aldrig kan veta i förhand hur resultatet blir.
Det här med resor osv har absolut kommit i åtanke, men då vi oftast inte reser långt bort ser jag inga hinder. Plats i huset finns också och vi bor I ett mindre samhälle som är fint att växa upp i.

I slutändan måste jag komma underfund med om jag/ vi är tillräckliga för ett barn till, oavsett viljestyrka i småbarnsåren eller/och i framtiden <3

Något att ta med I beaktande som många glömmer är om er relation håller för ett barn till?

Hur det än är så sliter föräldraskapet oerhört mycket på en kärleksrelation och det är ingen slump att majoriteten av föräldrar också separerar och statistiken är ännu högre bland föräldrar med NPF-barn.  

Med ytterligare ett barn får ni ju också ännu mindre tid att vårda en relation och det blir till mångas frustration mest Familj AB med schema 24/7 och ytterst lite tid för livet som älskande par.  Lägg också på vad en tredje graviditet och förlossning kan göra med kropp och lust. 

Har ni redan nu ett pressat familjeliv så ha i åtanke vad det kan innebära för ett barn till.  Och att en eventuell omgivning kanske inte heller har en extra hand att erbjuda hur mycket dom än älskar sina barnbarn/syskonbarn. Även en farmor har begränsat med tid och möjlighet.  ☺️

Så en jobbig fråga är ju hur er relation mår och om den håller för en trea? 

Några andra vinklar på dina funderingar:

Par med barn skiljer sig/separerar faktiskt i mindre utsträckning än par utan barn. Cirka 75% av svenska tonåringar bor med båda sina föräldrar.

Om vi ska ta fler siffror när vi ändå håller på, så visst finns ärftlighet för NPF-diagnoser, men det är oerhört ovanligt att alla barn i en syskonskara har en diagnos. Men eftersom det som sagt finns ärftlighet, är kombinationen förälder/föräldrar med diagnos + barn med diagnos vanlig. Att en förälder har diagnos kan göra att hen tycker att föräldraskapet blir extra besvärligt i sig självt, även om hen kanske har fått två neurotypiska barn. Och får NPF-föräldern ett barn med diagnos så kan det bli extra jobbigt, eller kan det underlätta eftersom barn och förälder förstår varandra. Svårt att veta i förväg. Det är en lång tråd nu, och jag minns inte om du Osäker eller din partner har NPF?

Själv har jag fler än tre barn, ett med neuropsykiatriskt funktionshinder, och jag tycker huvudsakligen att barnen har tillfört positiva saker till mitt liv, och till varandras liv. Jag är visserligen skild, men det var inte barnens fel, jag och pappan var helt enkelt en dålig kombo.

Nånting som är värt att tänka på är att allt är föränderligt. Barnen växer och utvecklas hela tiden. Han som bråkade med lillasyrran igår (känns det som) går på universitetet idag, och hon som slog sönder sitt första fönster i trotsåldern är idag en neurotypisk och ansvarsfull tonåring. Även barn med NPF utvecklas, även om de ofta behöver mer stöd. Syskon som krockar i en viss ålder, kan bli bästisar några år senare när de är mer i fas.

Sen är folk olika. De som tycker det är jobbigt att ha barn, skaffar sällan många barn. Och det är helt okey, folk är som sagt olika. Det viktigaste är att du själv är nöjd, och dina barn och deras andra förälder förstås.

Gör det du känner. Skaffa inte tre bara för att.
men vill du ha tre så skaffar du det! Jag skaffade min tredje vid 39 och då var den yngste 5 år! Det var lagom! De hjälpte till med bebisen och allt har gått jättebra. Dock kan det vara lite mycket ibland och många att hjälpa och nöja nu när de är några år äldre. Men det går bra! Är verkligen glad att jag skaffade tredje. Hade ångrat mig annars! Men känn efter. Gör det DU känner. Inte för npn annan eller bara för att. Då finns risken att du ångrar dig.

Har två söner. Absolut har tankarna funnits många gånger på en trea. Dels för att jag älskar mina barn och gärna hade haft fler för min del, dela för funderingar kring hur det hade varit med en dotter.

Men, skulle aldrig skaffa barn bara för att försöka få en av andra könet. Och sen det ännu mer avgörande - jag och mannen vill räcka till. Äldsta har redan fått mindre än jag velat pga ett riktigt mammigt lillasyskon. Ytterligare en bebis nu skulle kännas fel mot honom, att få stå tillbaka lite i mammatid en gång till. Så även om JAG hade kunnat tänka mig fler barn hade jag inte skaffat det för deras skull, eftersom det hade minskat möjligheterna till egentid med barnen, vilket våra visar att de behöver.

Så för mig är det en skillnad i mina egna känslor och vad jag ser är bäst för familjen och alla andra med.

Mina barn är också små än och jag vet ju inte om de kommer behöva mer stöd som äldre med idrotter, skola mm. Då vill jag kunna finnas.

(Mannen känner likadant.)