Äldre föräldrar?
Är det egoistiskt/dåligt att skaffa barn vid 46 + 60? OM man kan bli naturligt gravid alltså.
Vad tycker du?
-
-
Svar på tråden Äldre föräldrar?
-
Min mormor och morfar var i exakt samma ålder - 26 och 34 - när de fick sitt första barn, min mamma. Detta var på 40-talet. De var inte äldre än många andra föräldrar och jag har aldrig hört att mamma tyckte att de var gamla. Kanske berodde det på att andra världskriget sköt upp många familjebildningar. Mormor och morfar träffades när mormor var 18, men de gifte sig inte förrän efter kriget. Morfar låg inkallad långa perioder innan dess.Anonym (26) skrev 2025-10-16 16:44:46 följande:Hur gammal är du? Ålder för barnafödande har ju ändrats över tid. Har en familjemedlem som är född -51 som själv tyckte att föräldrarna var gamla som gatstenar, mamman var 26 och pappan 34.
On topic,46 och 60 är väldigt gammalt. Min pappa var 50 när jag föddes och nånstans där går min gräns. 46 ok men 60 inte alltså.
Din släkting är född något senare. Då kanske över 30 ansågs gammalt för första barnet. Hur 26 kan anses gammalt har jag dock svårt att förstå.
Min pappa var över 40 när jag och min syster föddes, äldre än de flesta jämnårigas föräldrar. Men jag upplevde honom aldrig som gammal. Det är dock stor skillnad på att vara 40 - 45 och 60 när man får barn. När pappa var 60 var jag och min syster tonåringar. Mamma var dessutom 14 år yngre än pappa, hon var inte äldre än andra mammor. -
Jag tänker inte säga någon gräns men vill ni inte se era barn växa upp?? Finnas för era barn? Hänga med på aktiviteter, se deras utveckling, se dem ta studenten, kanske senare examina, skaffa familj om de vill det?
Samt ett annat perspektiv att en ung människa inte ska behöva ta hand om sina åldrande föräldrar. Jag dejtade en kille, ensambarn, vars pappa var 74 och killen 23 och förvisso fick pappan cancer men det var väldigt mycket sjukdom, oro, pappa ramlade, ambulans, sjukhus, hjälpa pappa på toaletten, hjälpa pappa när han inte hann till toaletten och slutligen palliativ vård, död och sorg, fixa med transport, begravning etc. Det är kanske en sak om man är säg 50 men killen var ju knappt torr bakom öronen själv.
Går det att undvika så bör man göra det. Min pappa är 75 och jag har tack gud sluppit det än så länge, men jag vet ju att det kommer komma, men jag är ändå över 40 nu. -
Håller med om att det känns lite knäppt att 26 år skulle anses gammalt även 1951 men dom bodde på landet i Roslagen i Stockholms skärgård. Så jag tänker att det varit annorlunda om de hade bott i en storstad kanske.Anonym (sköldmö) skrev 2025-10-16 23:48:19 följande:Min mormor och morfar var i exakt samma ålder - 26 och 34 - när de fick sitt första barn, min mamma. Detta var på 40-talet. De var inte äldre än många andra föräldrar och jag har aldrig hört att mamma tyckte att de var gamla. Kanske berodde det på att andra världskriget sköt upp många familjebildningar. Mormor och morfar träffades när mormor var 18, men de gifte sig inte förrän efter kriget. Morfar låg inkallad långa perioder innan dess.
Din släkting är född något senare. Då kanske över 30 ansågs gammalt för första barnet. Hur 26 kan anses gammalt har jag dock svårt att förstå.
Min pappa var över 40 när jag och min syster föddes, äldre än de flesta jämnårigas föräldrar. Men jag upplevde honom aldrig som gammal. Det är dock stor skillnad på att vara 40 - 45 och 60 när man får barn. När pappa var 60 var jag och min syster tonåringar. Mamma var dessutom 14 år yngre än pappa, hon var inte äldre än andra mammor. -
Hur menar du med - vill ni inte se era barn växa upp?Anonym (S) skrev 2025-10-17 00:00:53 följande:
Jag tänker inte säga någon gräns men vill ni inte se era barn växa upp?? Finnas för era barn? Hänga med på aktiviteter, se deras utveckling, se dem ta studenten, kanske senare examina, skaffa familj om de vill det?
Samt ett annat perspektiv att en ung människa inte ska behöva ta hand om sina åldrande föräldrar. Jag dejtade en kille, ensambarn, vars pappa var 74 och killen 23 och förvisso fick pappan cancer men det var väldigt mycket sjukdom, oro, pappa ramlade, ambulans, sjukhus, hjälpa pappa på toaletten, hjälpa pappa när han inte hann till toaletten och slutligen palliativ vård, död och sorg, fixa med transport, begravning etc. Det är kanske en sak om man är säg 50 men killen var ju knappt torr bakom öronen själv.
Går det att undvika så bör man göra det. Min pappa är 75 och jag har tack gud sluppit det än så länge, men jag vet ju att det kommer komma, men jag är ändå över 40 nu.
När man är 46 är det inget alternativ att bestämma sig för att få barn vid 26. När man får barn som äldre finns det större risk att inte få uppleva barnbarn, men man kan inte få allt. -
Man har ju alltid möjlighet att avstå om man ser konsekvenserna som alltför stora. Det är ju sällan man blir tvingad att bli gravid, oavsett ålder.Anonym (Eva) skrev 2025-10-17 09:39:28 följande:Hur menar du med - vill ni inte se era barn växa upp?
När man är 46 är det inget alternativ att bestämma sig för att få barn vid 26. När man får barn som äldre finns det större risk att inte få uppleva barnbarn, men man kan inte få allt.
Konsekvenserna är ju inte bara för en själv, att man missar att få uppleva barnbarn. Utan främst är det ju konsekvenser för barnet, med gamla föräldrar som går bort när barnet fortfarande är ung osv. Man kan inte få allt, men man kan välja bättre eller sämre utifrån barnets behov. -
Det kan stämma, min mormor och morfar kom från en mindre stad men bodde i Stockholm när de gifte sig.Anonym (26) skrev 2025-10-17 08:43:57 följande:Håller med om att det känns lite knäppt att 26 år skulle anses gammalt även 1951 men dom bodde på landet i Roslagen i Stockholms skärgård. Så jag tänker att det varit annorlunda om de hade bott i en storstad kanske.
Det är ju likadant nu, högutbildade i storstäder får ofta barn senare. Bland lågutbildade och på landsbygden är det fortfarande relativt vanligt att få barn i 20-årsåldern. Sen tror jag inte att 26 skulle anses gammalt någonstans idag, men tiderna förändras. -
Anonym (inte) skrev 2025-10-17 09:59:04 följande:Man har ju alltid möjlighet att avstå om man ser konsekvenserna som alltför stora. Det är ju sällan man blir tvingad att bli gravid, oavsett ålder.
Konsekvenserna är ju inte bara för en själv, att man missar att få uppleva barnbarn. Utan främst är det ju konsekvenser för barnet, med gamla föräldrar som går bort när barnet fortfarande är ung osv. Man kan inte få allt, men man kan välja bättre eller sämre utifrån barnets behov.Jag tror att de flesta som får barn före 50, räknar med att hinna se barnet växa upp och mer därtill. Räknar med att orka vara en aktiv förälder och kanske även få uppleva barnbarn.
Jag tror inte att man räknar med att dö eller bli snöplig när barnet är 20. Sen kan allt tyvärr hända, en arbetskamrat förlorade sin mamma i tonåren. Mamman dog i cancer, hon var 52.
Men om man blir skröplig pga hög ålder och inte pga sjukdom, snackar vi ändå minst 80 år. Då är barnet oftast 30 - 40 år, även om man fick barn sent.
Det är inte så vanligt att få barn efter 50, det är ett mindre antal (män) som får det. Dessa har oftast en betydligt yngre partner. Rätt eller fel, men jag tror att de räknar med att partnern ska finnas där längre än de själva. Att barnet i alla fall har en pigg förälder i livet länge. -
Att avstå från barn pga hög ålder, tycker jag bara är rimligt om ena föräldern är jättegammal, alternativt om båda föräldrarna är äldre.
Det är stor skillnad om båda föräldrarna är i 50-årsåldern när man föds, och om den ena föräldern är 50 och den andra 30. I det senare fallet har man åtminstone en relativt ung förälder. Man slipper växa upp med två gamla föräldrar, som är mycket äldre än kompisarnas föräldrar, som oftast inte orkar lika mycket och som man kanske får börja hjälpa redan i 20-årsåldern. -
Det jag menade med mitt inlägg vara att man inte bara kan fundera utifrån sitt eget perspektiv, utan måste även tänka lite utifrån hur det kan bli för barnet. Och det gäller ju inte bara ålder, utan en massa andra faktorer som gör det mer eller mindre lämplig att sätta ett barn till världen.Anonym (sköldmö) skrev 2025-10-17 10:22:53 följande:
Jag tror att de flesta som får barn före 50, räknar med att hinna se barnet växa upp och mer därtill. Räknar med att orka vara en aktiv förälder och kanske även få uppleva barnbarn.
Jag tror inte att man räknar med att dö eller bli snöplig när barnet är 20. Sen kan allt tyvärr hända, en arbetskamrat förlorade sin mamma i tonåren. Mamman dog i cancer, hon var 52.
Men om man blir skröplig pga hög ålder och inte pga sjukdom, snackar vi ändå minst 80 år. Då är barnet oftast 30 - 40 år, även om man fick barn sent.
Det är inte så vanligt att få barn efter 50, det är ett mindre antal (män) som får det. Dessa har oftast en betydligt yngre partner. Rätt eller fel, men jag tror att de räknar med att partnern ska finnas där längre än de själva. Att barnet i alla fall har en pigg förälder i livet länge.
Jag tycker att det kan finnas många skäl till att avstå barn. Ålder kan vara en sån faktor. Att nöja sig med att en förälder är gångbar är också att sätta ribban lågt. Utifrån barnets perspektiv.fornminne skrev 2025-10-17 10:52:09 följande:Att avstå från barn pga hög ålder, tycker jag bara är rimligt om ena föräldern är jättegammal, alternativt om båda föräldrarna är äldre.
Det är stor skillnad om båda föräldrarna är i 50-årsåldern när man föds, och om den ena föräldern är 50 och den andra 30. I det senare fallet har man åtminstone en relativt ung förälder. Man slipper växa upp med två gamla föräldrar, som är mycket äldre än kompisarnas föräldrar, som oftast inte orkar lika mycket och som man kanske får börja hjälpa redan i 20-årsåldern.
-
Om man ska tänka så, då är det bäst att inte skaffa barn alls.Anonym (S) skrev 2025-10-17 00:00:53 följande:
Jag tänker inte säga någon gräns men vill ni inte se era barn växa upp?? Finnas för era barn? Hänga med på aktiviteter, se deras utveckling, se dem ta studenten, kanske senare examina, skaffa familj om de vill det?
Samt ett annat perspektiv att en ung människa inte ska behöva ta hand om sina åldrande föräldrar. Jag dejtade en kille, ensambarn, vars pappa var 74 och killen 23 och förvisso fick pappan cancer men det var väldigt mycket sjukdom, oro, pappa ramlade, ambulans, sjukhus, hjälpa pappa på toaletten, hjälpa pappa när han inte hann till toaletten och slutligen palliativ vård, död och sorg, fixa med transport, begravning etc. Det är kanske en sak om man är säg 50 men killen var ju knappt torr bakom öronen själv.
Går det att undvika så bör man göra det. Min pappa är 75 och jag har tack gud sluppit det än så länge, men jag vet ju att det kommer komma, men jag är ändå över 40 nu.
En som får barn när denne är 46 kan absolut får uppleva att barnet tar studenten. Det är inte så alla dör vid 60+.
Idag är det många som lever till 90+.