Kräver svärmor för mycket av oss?

Fortsättning; Hon har bott ensam dom senaste 40 åren så det är inte så att hon nyss har börjat bo ensam. 

Hon kväver folk med att hela tiden försöka boka träffar. Min man såg ett mejl mellan henne och en bekant där dom hade träffats kvällen innan och hon direkt försökte boka en ny träff varpå personen svarade ungefär "ta det lugnt, vi hinner ses". Man hinner inte ens gå ifrån första träffen innan hon ska boka en ny några dagar senare och hon är så med alla. Hon verkar inte fatta att alla har sina egna liv att hinna med.

Min man får dåligt samvete för att hon sitter och grinar till honom om hur tråkigt allt är och hur ensam hon är när hon de facto inte är det. Han tycker att hon är orimlig och kväver folk men hans ord når inte fram till henne. Vad gör man? 

Man klargör att ni bokar in att ses när ni tycker det passar er, inte henne. Klargör även att om hon försöker boka att ses, ge er dåligt samvete osv så avslutar ni samtalet direkt i fortsättningen. Bara säga att nu har du inte tid längre och ett hejdå.

Jag kan också tycka att någon form av uppfostran (!) är på sin plats här.Damen tycks ha ett enormt kontrollbehov samtidigt som hon verkar tycka väldigt väldigt  mycket synd om sig själv. Ni får vara ståndaktiga och klart säga ifrån att vi kan inte ses nu, vi annat som måste göras och håll er till de träffar, luncher etc som NI tycker är rimliga och svaja inte.Bemöt inte gnället över huvud taget. 

Sätt gränser bara. Bestäm en fast söndag i månaden eller något som går att ha som rutin istället, så vet hon vad som gäller sen och ni slipper tjatande.

Förklara hur ofta du kan och orkar träffa dina egna vänner och fråga om hon tycker du ska sluta träffa dina egna vänner för hennes oerhörda sociala behov?

Försök få in henne på seniorkurs på folkhögskola och kurser på studieförbund. 

En del personer med adhd har stort behov av stimulans för att må bra. Kan man fundera på. 

Vi gör ungefär så och min man har sagt åt henne tusen gånger att hon inte kan tjata och kräva så mycket av mig och andra personer men det går inte in i hennes hjärna tydligen. 
Huvudet på spiken med kontrollbehov och offerkofta deluxe. Jag ska säga åt min man att försöka vara ännu mer strikt med henne och inte försöka förklara sig till döds om att han inte kan göra xyz för henne alltid. 

Men hon vet att vi träffas varje helg men ändå ska hon tjata dit min man minst en kväll i veckan efter jobbet och mig försöker hon också med för lunch, bio eller shopping minst en dag i veckan men jag går inte med på det. 

Vi har båda förklarat igen och igen att dom flesta inte träffar sina vänner så ofta för alla har liv och åtaganden men det går inte in i hennes hjärna. Hon tycker att alla ska ha tid att träffa henne flera gånger i veckan uppenbarligen och är helt oförstående när min man förklarar att så funkar inte livet. Hon har en väldig tur tycker jag att vi träffar henne varje helg för jag vet många vuxna barn som verkligen inte träffar sina föräldrar i samma stad ens en gång varje vecka trots att dom har en bra relation. Hon tycker att hennes bekanta är dumma mot henne  som inte vill träffas varje vecka. Ja, ni hör ju.... Hon har motsvarande aktiviteter där hon bor men det är fel på alla som är där så det duger inte för tanten. Dom andra är inte tillräckligt fint klädda, inte utbildade, har inte rest lika mycket som henne, röstar på fel sida, inte allvarliga nog, inte roliga nog, orsakerna haglar varför det inte går att umgås med folket på aktiviteterna men skyll dig själv då när varken folket eller aktiviteterna duger vill vi skrika. Man måste ju inte bli bästa vän med alla men dom allra flesta är ju trevliga nog att umgås med i några timmar här och där om man inte är helt rigid själv. 

Andra saker hon gör är att ringa min man varje morgon och kväll och hon ringer och ringer tills han svarar trots att han har sagt att han ringer tillbaka när han kan. Så han blir ju jättestressad när han ska till och från jobbet och försöker fokusera på allt omkring det.

Eller som i nyligen när hon visste att han var ute med vänner hela dagen och ringer ändå och sen blir sur för att han inte svarade. När hon fick tag på honom på kvällen efter att hon ringt flera gånger så sa han att du visste ju att jag var med vänner och hon svarar; ja vad då? Kan du inte prata med mig bara för att du är med vänner? 

Hon bor hos sina syskon (långt bort) i ungefär tre månader om året så hon får ju mycket sällskap där också plus att hon pratar med dom varje dag i telefon också som jag sa. 

Hon både pratar, mejlar och umgås mycket med andra så det är svårt att tycka synd om henne men på något sätt är det väl det ändå när hon verkar så desperat efter sällskap. 

Det låter som att ni borde minska umgänget med henne snarare än att öka det. Visar hon så lite respekt så får hon skylla sig själv om hon blir ensam.

Säg till din man att du inte vill höra mer om svärmor. Han ska sluta vidarebefodra allt till dig.
Låt din man sköta all kontakt med svärmor.
Säg till honom att han får söka sig till professionell samtalsterapeut om han inte orkar med svärmor.
Ta en paus från svärmor. Din man får åka dit själv.
Träffa inte svärmor oftare än du själv vill

Säg åt din man att du inte orkar höra mer. Låt han sköta kontakten

Varför får din man dåligt samvete? Han vet ju att hon inte är ensam, tvärtom. 

Haha, det är precis så jag tänker i mina irriterade stunder att räcker inte några gånger i veckan så blir det en gång i månaden bara.  

Det var som under pandemin när hon gnällde över att man inte kunde träffas som vanligt och jag gick i taket och sa att mina föräldrar och jag har inte träffats på ett år pga pandemin och reseförbuden över världen. MINA föräldrar är det synd om! Det är för helvete inte synd om dig! Jag blev så jäkla arg på henne då som ändå hade träffat oss efter första månaderna. Han sköter i stort sett all kontakt med henne redan så det är bra. Jag uteblir när jag känner för det. För att hon har spenderat sitt liv med att ge honom dåligt samvete. Det spelar ingen roll hur mycket han än gör så tycker hon att han ska göra mer. När hon fyllde år tog han med henne till ett konstmuséum (hon säger att hon är en konstnär för att hon har målat hela livet) och bjöd på en fin lunch och sen en fika men hon frågade honom varför hon inte fick en fysisk present. Hon låtsades vara helt oförstående när han sa att dagen och utflykten var presenten. Till mig sa hon i efterhand att hon tyckte att museumet var dåligt och var inte alls nöjd med dagen. Tacksam människa! 

Ja, hon kräver för mycket. Hade aldrig i livet accepterat varje helg ens! (Bara om jag själv ville det). 

Din man och du behöver ett gemensamt förhållningssätt. 
Diskutera vad ni anser vara rimligt och meddela henne det och förklara varför - ni behöver tid till ert och det är inte förhandlingsbart. Hon får välja mellan era regler eller ingen kontakt alls. Backa inte! 

Ang samtal, bestäm och meddela hur och när ni jar möjlighet att prata. Ringer hon i tid och otid och dessutom försöker ge er dåligt samvete när ni inte har möjlighet att svara/prata så begränsa begränsa begränsa. 
Ett drastiskt alternativ är att antingen byta telefonnr på riktigt eller skaffa ett till och meddela henne att ni har bytt och blockera henne på det gamla. Det nya kan ni ha på ljudlöst och kolla av någon gång per dag. 

Ni gor redan alldeles for mycket har, och inte ens det racker. Hon ar anda otacksam och klagar pa allt. Hon styr ju era liv om din man tvingas dit 2-3 ggr i veckan + att ni slosar alla helger pa henne. Ni maste ta er ur detta och fa det pa en normal niva.
Jag foreslar att ni "aker bort" en helg. Ni kan forstass stanna hemma, men poangen med det hela ar att ni istallet umgas som par och helt enkelt stanger av era telefoner over helgen. Da kan hon inte stora er mitt i och ni har ju meddelat henne om att ni ar bortresta/har andra ataganden, sa hon vet ju (innerst inne) att ni inte ar tillgangliga. Skicka en chokladask, ett par bakelser, nagra veckotidningar (eller vad hon nu kan tankas gilla) som "helgpresent" (for att ni uteblir). Sen vet ni att hon anda kommer att klaga, bade pa det ni skickat och att ni svikit henne pa helgen, men det ar bara att sta pa er. 
Jag tycker att ni ska satsa pa er sjalva som par. Tank ut saker ni skulle vilja gora om helgerna och se till att gora dessa. Var strikt att ni vid dessa tillfallena inte kan traffa svarmor och stang av telefonerna under tiden (viktigt for er egen sinnesro, annars kommer ni inte att kunna njuta av det ni gor). Om hon sager att det ju gar att prata med henne trots att ni ar med andra sa svarar din man att det faktiskt ar mycket ofint, och sen haller han sig till det svaret (utan andra forklaringar).
Res bort (ensamma eller med vanner) till en avkopplande stuga i skogen. Forklara att det inte finns telefontackning dar. Ak och halsa pa slaktingar och vanner ni inte traffat pa lange, eller bjud hem dem. Ga pa utstallningar, evenemang och annat roligt. Sen kan ni ju vika en helg i manaden at svarmor, dar hon far chansen att traffa er (utover de ganger din man tvingas dit under veckorna). Klagar hon da, eller pratar fult och ger er daligt samvete sa ar det bara att resa sig och saga att vi ar inte har for att ta skit, utan for att umgas och ha trevligt. Ar det inte trevligt sa gar vi - och sa gor ni det ocksa. Ar ni konsekventa sa lar hon sig till sist att ni faktiskt gar om hon ar elak. Tror det ar enda sattet ni kan fixa detta, eftersom hon da vet att hon har nagot att forlora om hon borjar raljera. Samma sak gar att gora vid telefonsamtal. Ar hon anklagande och elak kan din man helt enkelt saga att "detta var inget trevligt samtal, sa vi avslutar det nu" eller "jag kan inte med negativa samtal, sa jag lagger pa nu (sa far vi prata nar vi har nagot positivt att prata om)". 

Kanske att hon skulle kunna skaffa en hund? 

Min mamma (80+) har vad jag skulle säga ett rikt socialt liv och det är nog ungefär på samma nivå som det du beskriver om din svärmor. Hon brukar säga att hon har en aktivitet om dagen (träffa någon gammal vän, organiserad pensionärsträff, träffa barn och/eller barnbarn) och pratar i telefon med bekanta som bor längre bort eller har svårt att ta sig till träffar. 

Men även om hon träffar någon varje dag så är det ju fortfarande många timmar som spenderas helt i ensamhet. För några år sedan så skaffade hon en hund (hon har aldrig varit någon djurälskare så det var väldigt förvånande för oss i familjen) och det har verkligen blivit ett ljus i hennes vardag. 

Det var en äldre hund som behövde ett nytt hem så inte någon valp med en massa energi utan en lugn hund som redan var väluppfostrad och precis som henne framförallt behövde sällskap. 

Vi barn och vuxna barnbarn hjälper henne med att vara hundvakt när hon ska resa och också med sådant som att klippa klor och "hundsaker" som hon känner att hon är för gammal att lära sig om. 

Håller med ditt resonemang, men problemet är att vara ensam är i realiteten är inte ett konkret mått, utan en subjektiv upplevelse. Och uppenbart går det att känna sig ensam, trots allt hon gör - och på sitt sätt är det hemskt att hon känner så. Å andra sidan, det är ju så HON valt att "organisera" sitt liv - det är liksom inte ni som TVINGAT henne att ha det så - och det är heller inte rimligt att ni får bära hundhuvudet för det.

Frågan är om det inte finns någon släng av någon slags bokstavskombination här, tanten låter ALLDELES för socialt "pigg" för att det bara ska vara sedvanligt socialt behov - det låter mer nästan som någon form av "tvång". 

Jag undrar om tanten egentligen inte mer är RÄDD för att bli ensam, och att det är det som tar sig det här uttrycket, hon MÅSTE träffa alla regelbundet för att hon tror att hon annars ska bli bortglömd eller bort prioriterad. 

Självklart ska man sätta gränser, risken är bara att försöker man sätta distans till en person som är rädd för att vara/bli ensam, är risken bara att det får tvärtom effekt och man har dem på telefon jämt.

Tantaluran behöver en hobby, om hon inte redan har någon... Om hon gillat resa, hon kan inte tänka sig göra resa med PRO då? De gör ju allt från trevliga dagsresor till div intressanta platser med guider till längre resor där man tittar på storstäder eller andra intressanta resmål med övernattning? Passar både par och singlar, och där träffar man andra seniorer som gillar att resa och som är lite mer världsvana som sannolikt passar sin svärmor aningens bättre skulle jag tro. 

Kyrkan likadant, de brukar ha åtminstone en gemensam lunch i veckan för självkostnadspris som man kan gå på, träffa lite folk. De brukar ha något mindre föredrag om något ämne där de bjudit in nån som pratar om nått, och sen äter man och fikar tillsammans. Kommer man ut och träffar människor. Kanske det kan finnas någon annan där som man kan knyta kontakt med på något vis, kanske någon man kan engagera sig i, eller om det finns något i kyrkan man kan få hjäpla till med eller liknande?

Röda Korset har verksamhet, där man som senior får besök av volontär man själv väljer, som kommer hem ett par timmar i veckan till en för rent socialt syfte, man kan fika tillsammans, gå ut en promenad, eller göra enklare ärenden... Kostar ingenting, bara anmäla sig, och man har det så länge man själv vill. Det är ganska poppulärt, själv jobbat som det - väldigt trevlig form utan några som helst krav annat än att den man besöker vill ha besök för en stunds social tillvaro. Man kan läsa tidning tillsammans, lösa korsord, soduko, lyssna på musik, handarbete - allt efter vad den man besöker önskar egentligen. Går åtminstone den dagen.

Är väll det jag kommer och tänka på sådär rakt upp/ned... Men jag förstår er situation. Ni behöver avlastas, hon är för "på" er helt enkelt. Och bästa är nog att försöka hitta annat socialt hon kan göra istället, för att suga fast i er tänker jag.

Det är inte ditt ansvar att göra någon annan lycklig och glad .Mitt råd tänk på vad du vill och orkar med .Det är bara en svärmor och hon verkar så social ändå.

Svar: Ja!

Svärmor är totalt orimlig. Låter som hon har ångest.

Jag hade en psykiskt sjuk mor och jag fick till slut lov att blockera henne på telefonen. Jag ringde till till henne - inte hon till mig. 

Ett annat alternativ är att välja telefoninställning  skicka direkt till telefonsvarare för just henne. 

Å jisses vilka krav svärmor har på er!
Det är extremt hög tid att ni sätter gränser mot henne!

Jag förstår att det är svårt för samvetet kan verkligen äta upp en. Jag har själv en pappa som jag har valt att dra ner umgänget med för jag orkade inte med mer gnäll (allt från att jag är ful som börjar få grått hår, att jag är tjock, att min nya fryser är vidrig, att jag inte respekterar honom eller min avlidne mamma för att jag inte är på kyrkogården x antal gånger i månaden osv osv osv osv)
Varje gång telefonen ringer och jag ser att det är han rusar hjärtat till. Jag orkar inte med hans gnäll och oförmåga att förstå när jag försöker säga ifrån. 

Med det sagt. Jag förstår att det är svårt. Men ni måste börja prioritera er själva. Det är inte ett sunt beteende svärmor har. Ni ska prioritera er relation, ni två. Det gör man inte genom att hänga med svärmor stup i kvarten. 
Börja boka in saker med era vänner och prioritera det framför att träffa svärmor så ofta.

Att hon ringer hela tiden går att lösa. Bestäm vilka tider ni/din man kan/vill prata och håll er till dessa tider. Om svärmor inte respekterar det tala om att ni kommer att blockera henne. Sätt telefonen på "stör ej" och välj vilka nummer som får ringa under den tiden. 

Hon har ju ingen respekt för er alls. Och det hon riskerar nu är att den dagen det verkligen händer något och hon verkligen behöver hjälp så kommer hon inte att få den för ni kommer inte att mäkta med henne!