Sista barnet

Skulle nästan kunna lova att 70% av kvinnorna "sörjer" att dom aldrig mer skall vänta o föda barn, amma o ha bebis. Det är en normal fas, lika naturlig som man sörjer när yngsta flyttar till eget. Brukar lätta då bebisen blir 2-3år. Jag vill ge tummen upp för dig som klokt nog kan tänka att det kanske inte är så klokt med en tunn livmodervägg, viktigare du finns för dom du har än riskerar nåt, alltför många tänjer inte så. Njut av bebistiden. Hälsn en bm

Jag förstår inte ens frågan.

Mitt mål var att få ett barn som kan växa upp till en resonabel varelse som kan göra bra saker i världen. Bebistiden var en lång dimma av obehag bara och barn börjar bli roliga först från 3 år.

Så olika kan det vara.

Nu har jag bara ett barn, som är lika gammalt som ditt, men vi är "överens" om att det inte blir fler och jag känner precis som du. Vi mäktar helt enkelt inte med fler. Men det är ändå en sorg. Särskilt som graviditeten var väldigt jobbig och omständigheterna i livet i övrigt var väldigt tråkiga så jag kände aldrig att jag riktigt kunde njuta av varken att vänta barn eller första tiden som förälder. Och nu får jag nog inga fler chanser att uppleva det. Men det får vara okej att sörja tänker jag. Jag har så mycket annat att glädjas över. Kanske inget bra konkret svar eller lösning, men du är i alla fall inte ensam. 

Jag tänker att hela livet är fullt av såna situationer, i stort och smått. Hur brukar du hantera livet när det inte blir exakt som du ville eller hoppades? Har du inga strategier för att hantera vanliga livet liksom?

Det är en naturlig del av livet tänker jag.
Liksom mycket annat.
Man går i grundskolan, sen är den tiden över.
Är ung vuxen, kanske strular runt, reser, försöker hitta sin plats.
Man är gravid och senare småbarnsförälder.
Sen har man läst det kapitlet och bläddrar vidare i boken.

Fler av oss känner säkert en sorg över det men det är som med mycket annat, det har varit en del av ens liv och sen är den tiden förbi.

Jag fick sista barnet det året jag blev 37 och det var inte aktuellt att skaffa fler sen. Så jag tänker att det är ett stängt kapitel nu. Jag har syskon som fortfarande får barn och den som gärna vill ha bebisar omkring sig kan kanske söka sig till den typen av jobb. Jag känner ingen sorg över det längre (är 44 nu) utan det blir väl i så fall i framtiden sen om det kommer barnbarn

Det handlar ju inte om att det inte blev som jag ville eller hoppades. Det här ÄR ju vad jag vill :) Jag vill inte ha fler barn och har aldrig velat ha eller hoppats på fler än fyra barn. Att jag ens fick så många var nog nästan mer än jag hade tänkt egentligen , jag träffade ju min sambo som inte hade barn sen innan när jag redan hade två. Att inte försöka skaffa fler är ju ett val jag (och min sambo såklart) gör, inget som bara har blivit :) 

Det är ju bara det att det känns lite sorgligt ändå att veta säkert att det här är sista gången , även om jag vet att det blir bäst så och att jag inte skulle orka en gång till. 

Tack för svar :) 

Tack för svar och skönt att jag inte är ensam om att känna så :) 

Tack för svar:) Jag är också 37 nu , fyller 38 snart. Hade nyss fyllt 37 när yngsta föddes.
Min äldsta är 19, förhoppningsvis dröjer det några år iallafall innan det blir barnbarn. Men man vet ju aldrig. Jag var i hennes ålder när jag fick henne och hoppas hon väntar lite längre :) 

Känner nog inte att jag skulle orka jobba med bebisar och småbarn haha , iallafall inte just nu när jag har två små hemma 😅 Det blir ju inte riktigt samma sak och samtidigt som det känns lite sorgligt så längtar jag också efter att vara klar med allt det, att alla barnen är större så man kan göra mer saker och så :)

Det där tyckte jag släppte när barnet blev 2-3 år som någon skrev.

Jag har också fyra barn och den yngsta är nu 15 och jag kan ärligt säga att jag inte varit det minsta sugen sista 5 åren. Sista 10 har jag inte tyckt det varit minsta jobbigt att inte göra det igen.

Men i början var det jobbigt och mycket hänger för mig ihop med att det är så mycket man gör som tar slut på ett tydligt sätt. Gravid, amma, krypande bebisar, blöjor (ja alltså de saknar man ju inte men det är ju ändå en fas som hänger ihop med små barn), barn som somnar på en, barn som säger knasiga ord och meningar och ....

Men sen när de blir större, det är inte samma markanta förändringar och man kommer också så långt ifrån småbarnslivet.

Så nä, nu finns det inte en gullig bebis i världen som skulle kunna få det att spritta i äggstockarna. Den butiken är för länge sedan stängd.