Anonym (Undrande)

Thu 4 Dec 09:35

50 svar

ADHD?

Hej,
Vi har en son som snart blir 10 år. Hela hans uppväxt har kantats av ett gränslöst beteende. Började redan vid 1-2 års ålder. Det har varit många hemringningar både på förskola och skola. På förskolan slog han andra barn, även små barn. Jag frågade både på förskolan och BVC om han verkligen var mogen att börja skolan men fick svar att det är ovanligt att gå ett extra år på förskolan. F-3 hade han en fantastiskt lärare som höll honom under armarna och hon har hållit honom under armarna. Det har varit mycket anpassningar för att han ska klara skolgången. Nu har han börjat 4:an och kraven är högre. Hans beteende är värre än någonsin. Det är mail var och varannan dag från lärare. Han är uppkäftig, lyssnar inte. Han får sitta längst fram med bänken mot väggen bredvid läraren för att inte störa andra. Nycklar, kläder, väskor, jackor tappas ständigt bort. Alla vet vid det här laget när jag kommer för att leta upp hans saker. Hemma är han svår, han skriker gapar. Säger hålla käften. Jag bryr mig inte. Osv osv. Han får enorma utbrott och slåss. Jag är rädd för hur det ska bli när han blir starkare och kommer att göra mig eller sina syskon riktigt illa. Däremellan är han en otroligt empatisk kille med stort hjärta. Han får ofta dåligt samvete efter hans utbrott och säger förlåt. Men det är svårt, allt är en kamp här hemma. Att göra läxor tar oftast flera dagar för att hans koncentration är så låg och han ständigt hittar andra saker att göra. Han är väldigt lättstörd och svårt att fokusera på det han gör. På morgonen måste jag punktmarkera honom för att han ska komma iväg till skolan. Det tar på krafterna. Det är även mer än såhär och det är ett heltidsarbete att hålla honom under armarna. Jag tycker generellt att diagnoser ställs för lättvindligt och kanske är han bara ett utmanande barn? Ingen lärare eller så har nämnt att det kan vara ADHD därav är jag osäker om det verkligen är det. Men det tär verkligen på hela familjen. Även på min och min mans relation. Jag vet inte längre hur vi ska hjälpa honom och är som sagt rädd för hur det ska blir nu när han blir äldre. Någon som kan känna igen sig och komma med tips och råd?

Anonym (L)

Thu 4 Dec 21:28

#21

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 10:41:21 följande:

Tack för svar. Det ger dessutom väldigt mycket hopp att det gått så bra för er son, trots diagnosen. Verkligen fint att höra.

Såklart vill vi hjälpa honom på bästa sätt. Oron består ju främst i att en eventuell diagnos ska förstöra hans framtid. Men samtidigt är det inte bra som det är nu heller. Kanske framförallt tänker på att eftersom skolan inte reagerar med att han kanske borde utredas så har vi avvaktat.

Det är så att en diagnos skyddas av sjukhussekretess. Ni behöver inte berätta den för någon.

Men om remissen för utredning går från skolläkaren, så får ju skolläkaren svaret. Däremot kan ju ni be skolläkaren att inte berätta för någon, för skolhälsovården har en egen sekretess i skolan.

Men att utredningen genomförs får personal i skolan reda på, för ofta tar utredarna en kontakt med skolan för att få svar på frågor om hur pojken fungerar där.

Ni kan söka direkt kontakt med BUP själva för att be om en utredning. Men även då vill utredaren gärna ha information om beteendet i skolan.

Men i övrigt är diagnosen hemlig. Man behöver inte uppge den när man söker arbete t.ex.

Men vill man bli pilot, arbeta inom det militära eller polis kan det bli svårare. Det ska då göras en individuell bedömning, och då kan ju svaret bli nej till att bli antagen.

Man måste också träffa en läkare inför att ta körkort. Men där brukar det inte bli några problem, de allra, allra flesta med ADHD får grönt ljus för att ta körkort.

Om man ska ta en olycksfallförsäkring så kan det vara så att försäkringsbolaget frågar om man har en sådan diagnos. Det är helt frivilligt att uppge det, men det kan bli problem om det händer något och man inte har berättat det innan. Uppger man att man har en diagnos kan försäkringspremien bli högre.

Vill man senare bli av med diagnosen får man oftast bekosta den utredningen själv idag (15-20 000 kr).

Så man får väga fördelarna mot nackdelarna. Om det verkar som att skolgången för ett barn kommer att misslyckas så kanske det är värt att göra den.
Kraven på att arbeta självständigt blir ju bara hårdare och hårdare.

Vanlig skolpersonal aktar sig för att tala för mycket om diagnoser på barn. Men de brukar berätta för vårdnadshavarna vilka beteenden som barnet har (impulsiv, hetsigt humör, lättstörd av yttre störningar och har svårt att hålla koncentrationen t.ex), och då menar de t.ex. ADHD.

Anonym (Britta)

Thu 4 Dec 21:39

#22

Rör han ordentligt på sig varje dag? Mitt barn gör det spontant för att göra av med hyperenergin, men en del behöver stöd i att komma igång. Ut och klättra träd, hoppa studsmatta, spring med hunden, kör dansspel eller liknande efter kvällsmaten, så kan det kanske bli lättare att somna sen. Finns ingen kompis att göra det med så får en förälder ställa upp. :)

En tydlig kvällsrutin är bra.

Och appropå att springa med hunden så kan husdjur ha en underbar inverkan på oroliga och stimmiga barn (och vuxna )! Vi skaffade husdjur för vårt barns skull och den investeringen var guld värd. Mycket lättare för vårt barn att somna om en fyrfota vän ligger bredvid. <3 Ett husdjur är också bra för att öva på ansvar, omsorg och empati.

Anonym (f)

Thu 4 Dec 21:39

#23

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 18:38:55 följande:

Egentligen ingenting med varandra att göra. Bara som en även förklaring att det blir ett stigma kring en diagnos. Inget illa menat.

Men det är en del av problemet, har sett mängder av trådar där föräldern till ett barn som har det jättejobbigt skyller på luddiga förklaringar som överdiagnostisering, kändisar och liknande. Som om andra diagnoser har något att göra med en själv. Det är verkligen inte ok att ens överväga och sprida sånt trams när man har ett barn som inte mår bra.

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 21:40

#24

Anonym (Britta) skrev 2025-12-04 21:12:30 följande:

Det var i mellanstadiet min dotter med adhd kraschade. Hon hade legat före i typ allt i skolan utan att plugga men i mellanstadiet krävdes koncentration under längre stunder och mer komplicerade analyser av det de lärde sig. Det tog till sist totalstopp och hon klarade inte längre av att gå till skolan alls.

Har skolan provat undervisning i liten grupp, avskärmande väggar kring hans bänk, hörselkåpor för att stänga ute ljud etc?

Både ni och skolan behöver försöka analysera när det blir bråkigt. Är det efter dagar med grupparbeten, när det är trångt, om det är stimmigt i klassrummet/hemmet, efter långa stunder med eget arbete, om det blir långtråkigt, om något oväntat händer?

Försök sen förebygga och undvika de situationerna eller ge mer stöd när det är jobbiga saker som faktiskt måste göras. Mitt barn slogs som liten när det blev trångt och stökigt så hon fick gå ut sist ur klassrummet och klä sig i lugn och ro, tex.

Vår erfarenhet är att tvång, ilska, strängare regler mm gör allt värre. Det som har hjälpt är lyhördhet, följsamhet, anpassningar, hjälp och stöd. Men självklart inte utan regler.

Går din son på fritids? Det är ofta minde uppstyrt än skolan och kan bli jobbigt av det skälet.

Lästips: https://www.borgskoglund.se/sv/boecker/svart-baelte-i-foeraeldraskap/

Tack för att du delar och bra boktips! Han har provat hörselkåpor och skärm men ibland behöver man ju också lyssna på läraren samt att trots hörselkåporna så blir det svårt med koncentrationen. Det är inte så lätt för honom för han har också 5 syskon hemma varav fyra är småsyskon. Därav är det ofta lite stimmigt hemma och det klarar han inte. Han har börjat sitta i ett annat rum och äta middag tex för han klarar inte av att sitta tillsammans. Min man vill att vi ska gränssätta och säga nej men jag tänker att det är hans behov. Även om han inte har någon diagnos så tänker jag redan nu i termer att vi inte kan ha samma förväntningar på honom som våra andra barn.

Han har gått på fritids tidigare vilket var svårt för honom. Nu vill han inte gå längre så han går hem direkt efter skolan.

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 21:45

#25

Anonym (L) skrev 2025-12-04 21:28:15 följande:

Det är så att en diagnos skyddas av sjukhussekretess. Ni behöver inte berätta den för någon.

Men om remissen för utredning går från skolläkaren, så får ju skolläkaren svaret. Däremot kan ju ni be skolläkaren att inte berätta för någon, för skolhälsovården har en egen sekretess i skolan.

Men att utredningen genomförs får personal i skolan reda på, för ofta tar utredarna en kontakt med skolan för att få svar på frågor om hur pojken fungerar där.

Ni kan söka direkt kontakt med BUP själva för att be om en utredning. Men även då vill utredaren gärna ha information om beteendet i skolan.

Men i övrigt är diagnosen hemlig. Man behöver inte uppge den när man söker arbete t.ex.

Men vill man bli pilot, arbeta inom det militära eller polis kan det bli svårare. Det ska då göras en individuell bedömning, och då kan ju svaret bli nej till att bli antagen.

Man måste också träffa en läkare inför att ta körkort. Men där brukar det inte bli några problem, de allra, allra flesta med ADHD får grönt ljus för att ta körkort.

Om man ska ta en olycksfallförsäkring så kan det vara så att försäkringsbolaget frågar om man har en sådan diagnos. Det är helt frivilligt att uppge det, men det kan bli problem om det händer något och man inte har berättat det innan. Uppger man att man har en diagnos kan försäkringspremien bli högre.

Vill man senare bli av med diagnosen får man oftast bekosta den utredningen själv idag (15-20 000 kr).

Så man får väga fördelarna mot nackdelarna. Om det verkar som att skolgången för ett barn kommer att misslyckas så kanske det är värt att göra den.
Kraven på att arbeta självständigt blir ju bara hårdare och hårdare.

Vanlig skolpersonal aktar sig för att tala för mycket om diagnoser på barn. Men de brukar berätta för vårdnadshavarna vilka beteenden som barnet har (impulsiv, hetsigt humör, lättstörd av yttre störningar och har svårt att hålla koncentrationen t.ex), och då menar de t.ex. ADHD.

Tack för input! Det är just ovanstående begränsningar som oroar lite. Jag tänker nog att ett första steg för oss är att göra med hans lärare om tankar kring hans beteende. Vi har haft u-samtal men då var sonen med så ville inte fråga rakt ut.

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 21:50

#26

Anonym (Britta) skrev 2025-12-04 21:39:50 följande:

Rör han ordentligt på sig varje dag? Mitt barn gör det spontant för att göra av med hyperenergin, men en del behöver stöd i att komma igång. Ut och klättra träd, hoppa studsmatta, spring med hunden, kör dansspel eller liknande efter kvällsmaten, så kan det kanske bli lättare att somna sen. Finns ingen kompis att göra det med så får en förälder ställa upp. :)

En tydlig kvällsrutin är bra.

Och appropå att springa med hunden så kan husdjur ha en underbar inverkan på oroliga och stimmiga barn (och vuxna )! Vi skaffade husdjur för vårt barns skull och den investeringen var guld värd. Mycket lättare för vårt barn att somna om en fyrfota vän ligger bredvid. <3 Ett husdjur är också bra för att öva på ansvar, omsorg och empati.

Så fina tips - tack!

Han spelar fotboll, vilket han hittills tycker är roligt. På sommaren är han en del ute med kompisar och spelar i parken men blir definitivt mindre av det vintertid.

Vad fint att husdjur har fungerat så bra för er.

Får jag fråga detta med skärmar - har ni fått några råd kring hur ni ska förhålla er till det? Vår son är besatt av att spela på Ipaden, trots att vi har mycket begränsningar kring det så blir han mycket hotfull och får hysteriska utbrott när man ska implementera det vi redan kommit överens om. En tanke är att ta bort spelandet helt, men alla hans vänner gör det så känns svårt att ta ifrån honom det helt.

Anonym (Britta)

Thu 4 Dec 21:55

#27

Anonym (L) skrev 2025-12-04 21:28:15 följande:

Det är så att en diagnos skyddas av sjukhussekretess. Ni behöver inte berätta den för någon.

Men om remissen för utredning går från skolläkaren, så får ju skolläkaren svaret. Däremot kan ju ni be skolläkaren att inte berätta för någon, för skolhälsovården har en egen sekretess i skolan.

Men att utredningen genomförs får personal i skolan reda på, för ofta tar utredarna en kontakt med skolan för att få svar på frågor om hur pojken fungerar där.

Ni kan söka direkt kontakt med BUP själva för att be om en utredning. Men även då vill utredaren gärna ha information om beteendet i skolan.

Men i övrigt är diagnosen hemlig. Man behöver inte uppge den när man söker arbete t.ex.

Men vill man bli pilot, arbeta inom det militära eller polis kan det bli svårare. Det ska då göras en individuell bedömning, och då kan ju svaret bli nej till att bli antagen.

Man måste också träffa en läkare inför att ta körkort. Men där brukar det inte bli några problem, de allra, allra flesta med ADHD får grönt ljus för att ta körkort.

Om man ska ta en olycksfallförsäkring så kan det vara så att försäkringsbolaget frågar om man har en sådan diagnos. Det är helt frivilligt att uppge det, men det kan bli problem om det händer något och man inte har berättat det innan. Uppger man att man har en diagnos kan försäkringspremien bli högre.

Vill man senare bli av med diagnosen får man oftast bekosta den utredningen själv idag (15-20 000 kr).

Så man får väga fördelarna mot nackdelarna. Om det verkar som att skolgången för ett barn kommer att misslyckas så kanske det är värt att göra den.
Kraven på att arbeta självständigt blir ju bara hårdare och hårdare.

Vanlig skolpersonal aktar sig för att tala för mycket om diagnoser på barn. Men de brukar berätta för vårdnadshavarna vilka beteenden som barnet har (impulsiv, hetsigt humör, lättstörd av yttre störningar och har svårt att hålla koncentrationen t.ex), och då menar de t.ex. ADHD.

En fördel med fastställd diagnos som jag kan lägga till är att risken för att Socialtjänst och skola lägger skulden för barnets avvikande beteende på föräldrarna blir mindre.

Och kravet om läkarintyg inför körkort är på väg att tas bort. :)

Jimmy75

Thu 4 Dec 21:57

#28

Anonym (f) skrev 2025-12-04 21:39:52 följande:

Men det är en del av problemet, har sett mängder av trådar där föräldern till ett barn som har det jättejobbigt skyller på luddiga förklaringar som överdiagnostisering, kändisar och liknande. Som om andra diagnoser har något att göra med en själv. Det är verkligen inte ok att ens överväga och sprida sånt trams när man har ett barn som inte mår bra.

Grejen är dock den att för föräldrar som TS är det inte så lätt att veta vilket ben man ska stå på. Jag håller med om att den massmediala bilden och diskussionerna om NPF inte alltid är den bästa av olika anledningar. Vi hjälper dock inte hjälpsökande och vilsna föräldrar genom att skälla på dem och samma offentligt.

Anonym (Britta)

Thu 4 Dec 21:59

#29

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 21:50:15 följande:

Så fina tips - tack!

Han spelar fotboll, vilket han hittills tycker är roligt. På sommaren är han en del ute med kompisar och spelar i parken men blir definitivt mindre av det vintertid.

Vad fint att husdjur har fungerat så bra för er.

Får jag fråga detta med skärmar - har ni fått några råd kring hur ni ska förhålla er till det? Vår son är besatt av att spela på Ipaden, trots att vi har mycket begränsningar kring det så blir han mycket hotfull och får hysteriska utbrott när man ska implementera det vi redan kommit överens om. En tanke är att ta bort spelandet helt, men alla hans vänner gör det så känns svårt att ta ifrån honom det helt.

Ingen orsak. :) Har inga råd om skärmar tyvärr. Vi har, som tur är, inga större problem med just det.

Anonym (L)

Thu 4 Dec 22:03

#30

Man får hela tiden dopamintoppar under sådana spel ("pigghetshormon").

Efter varje topp går hjärnan tillbaka till utgångsläget, men man hamnar på en något lite lägre nivå av dopamin än man hade före toppen. Efter en lång tids spelande ligger nivån lågt, man känner sig trött och nedstämd och vill då bara ha fler dopamintoppar genom att fortsätta att spela.

Så att ha tidsgränser för spelandet är bra. Då hinner inte hjärnan förlora så mycket dopamin.

Förstår att det är svårt att förbjuda det helt när vänner och klasskamrater spelar.

ADHD?

INNEHÅLL