Anonym (Undrande)

Thu 4 Dec 09:35

50 svar

ADHD?

Hej,
Vi har en son som snart blir 10 år. Hela hans uppväxt har kantats av ett gränslöst beteende. Började redan vid 1-2 års ålder. Det har varit många hemringningar både på förskola och skola. På förskolan slog han andra barn, även små barn. Jag frågade både på förskolan och BVC om han verkligen var mogen att börja skolan men fick svar att det är ovanligt att gå ett extra år på förskolan. F-3 hade han en fantastiskt lärare som höll honom under armarna och hon har hållit honom under armarna. Det har varit mycket anpassningar för att han ska klara skolgången. Nu har han börjat 4:an och kraven är högre. Hans beteende är värre än någonsin. Det är mail var och varannan dag från lärare. Han är uppkäftig, lyssnar inte. Han får sitta längst fram med bänken mot väggen bredvid läraren för att inte störa andra. Nycklar, kläder, väskor, jackor tappas ständigt bort. Alla vet vid det här laget när jag kommer för att leta upp hans saker. Hemma är han svår, han skriker gapar. Säger hålla käften. Jag bryr mig inte. Osv osv. Han får enorma utbrott och slåss. Jag är rädd för hur det ska bli när han blir starkare och kommer att göra mig eller sina syskon riktigt illa. Däremellan är han en otroligt empatisk kille med stort hjärta. Han får ofta dåligt samvete efter hans utbrott och säger förlåt. Men det är svårt, allt är en kamp här hemma. Att göra läxor tar oftast flera dagar för att hans koncentration är så låg och han ständigt hittar andra saker att göra. Han är väldigt lättstörd och svårt att fokusera på det han gör. På morgonen måste jag punktmarkera honom för att han ska komma iväg till skolan. Det tar på krafterna. Det är även mer än såhär och det är ett heltidsarbete att hålla honom under armarna. Jag tycker generellt att diagnoser ställs för lättvindligt och kanske är han bara ett utmanande barn? Ingen lärare eller så har nämnt att det kan vara ADHD därav är jag osäker om det verkligen är det. Men det tär verkligen på hela familjen. Även på min och min mans relation. Jag vet inte längre hur vi ska hjälpa honom och är som sagt rädd för hur det ska blir nu när han blir äldre. Någon som kan känna igen sig och komma med tips och råd?

Anonym (Britta)

Thu 4 Dec 22:05

#31

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 21:40:36 följande:

Tack för att du delar och bra boktips! Han har provat hörselkåpor och skärm men ibland behöver man ju också lyssna på läraren samt att trots hörselkåporna så blir det svårt med koncentrationen. Det är inte så lätt för honom för han har också 5 syskon hemma varav fyra är småsyskon. Därav är det ofta lite stimmigt hemma och det klarar han inte. Han har börjat sitta i ett annat rum och äta middag tex för han klarar inte av att sitta tillsammans. Min man vill att vi ska gränssätta och säga nej men jag tänker att det är hans behov. Även om han inte har någon diagnos så tänker jag redan nu i termer att vi inte kan ha samma förväntningar på honom som våra andra barn.

Han har gått på fritids tidigare vilket var svårt för honom. Nu vill han inte gå längre så han går hem direkt efter skolan.

Vårt barn sitter också ensam och äter. Vi har som regel att hon ska hämta maten i köket själv och lämna disken på diskbänken efteråt. Precis som du ställer vi fram frukosten åt henne, för annars funkar inte morgnarna alls.

Barnpsykiatrin vet om att hon äter ensam och de har inget emot det.

Om ni har möjlighet att ge honom en stund varje dag ensam med en förälder kan det nog vara bra. Men jag förstår att ni har fullt upp!

Anonym (L)

Thu 4 Dec 22:12

#32

Anonym (L) skrev 2025-12-04 22:03:16 följande:

Man får hela tiden dopamintoppar under sådana spel ("pigghetshormon").

Efter varje topp går hjärnan tillbaka till utgångsläget, men man hamnar på en något lite lägre nivå av dopamin än man hade före toppen. Efter en lång tids spelande ligger nivån lågt, man känner sig trött och nedstämd och vill då bara ha fler dopamintoppar genom att fortsätta att spela.

Så att ha tidsgränser för spelandet är bra. Då hinner inte hjärnan förlora så mycket dopamin.

Förstår att det är svårt att förbjuda det helt när vänner och klasskamrater spelar.

Som tillägg: Dopaminnivåerna hos en person med ADHD ligger i normalläget lite LÄGRE än för andra. Därför kan de bli extra bunda till dataspel för då få de ju starka dopamintoppar.

Alla får dopmanintoppar av att spela men de blir viktigare för personer med ADHD som allmänt ligger lägre från start.

Jimmy75

Thu 4 Dec 22:14

#33

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 21:12:10 följande:

Ok, då vet du verkligen vad du pratar om. Han har båda dragen, utåtagerande samt koncentarionssvårigheter. Jag är själv lite förvånad att det inte kommit något från skolan eftersom han stör så pass mycket på lektionerna. När jag har dig här på tråden och utifrån din kompetens. Min man tycker att en del av hans problem består i att jag curlar honom medan jag menar att han inte klarar av de krav som man rimligen bör kunna ställa på en 10 åring. Tex så kommer jag alltid in med frukosten på sängen, han somnar sent på grund av oro i kroppen och har svårt att komma upp. Jag gör det för att han ska få i sig något och för att han inte ska komma sent till skolan som följd (även om han ofta blir sen ändå). Eller att jag packar gympapåsar, hjälper honom att ta på honom kläder osv. bara några exempel. Bör jag ställa mer krav trots att min känsla är att han inte klarar av det?

Vad som är curling och inte curling kan jag inte säga. Det är från situation till situation. Det jag kan säga är att det inte är en lätt situation för någon av er, varken din man eller dig. Det är också mycket vanligt att pappan håller den linjen du beskriver och att mamman är mer som du beskriver dig själv. Britta kommer med många bra saker i sina inlägg. Det är viktigt att inte ställa överkrav (som du själv också är inne på). Det leder bara till misslyckande och försämrad självkänsla. Samtidigt är det väldigt viktigt med regler och tydlighet också eftersom han själv har svårt med självreglering, både att hejda sig när han vet att han borde och att ha sin egen motor när motivationen tryter. Tyvärr är det vanligt att barn som er son blir bemötta utifrån han kan om han vill, vilket inte stämmer. Det är bara så det verkar eftersom han kanske klarar en sak vissa dagar, men andra dagar klarar han det inte. Det är bara det att hans svårigheter inte syns och de är ofta svårare att förstå. Jag vill dock verkligen råda er att söka hjälp av psykiatrin för de farhågor du har gällande stigma kring diagnos och eventuella begränsningar en sådan kan ge kommer inte vara något i jämförelse med svårigheterna som kommer om han och ni inte får rätt verktyg att jobba med.

Anonym (f)

Thu 4 Dec 22:19

#34

Jimmy75 skrev 2025-12-04 21:57:10 följande:

Grejen är dock den att för föräldrar som TS är det inte så lätt att veta vilket ben man ska stå på. Jag håller med om att den massmediala bilden och diskussionerna om NPF inte alltid är den bästa av olika anledningar. Vi hjälper dock inte hjälpsökande och vilsna föräldrar genom att skälla på dem och samma offentligt.

Med tanke på klientelet som startar trådar enbart för att smutskasta NPF, jodå det kan jag göra. Att vara rak eller att faktiskt fråga varför någon sprider sånt trams är inte att skälla på någon.
och nej att rabbla sånt man "lärt" sig från andra utan en reflektion behöver bemötas, för barnens skull och för de vuxna som fått växa upp utan diagnos på papper. Ingen ska lida för att någon använder överdiagnostisering, "mode i diagnos" eller att gå på om att förstöra en framtid med diagnos på papper som luddiga ursäkter för att inte iaf göra en utredning.

Anonym (Britta)

Thu 4 Dec 22:19

#34

Anonym (Undrande) skrev 2025-12-04 21:45:03 följande:

Tack för input! Det är just ovanstående begränsningar som oroar lite. Jag tänker nog att ett första steg för oss är att göra med hans lärare om tankar kring hans beteende. Vi har haft u-samtal men då var sonen med så ville inte fråga rakt ut.

Så känner vi också - att man inte kan prata öppet när barnet är med. Vi har regelbundna avstämningar med skolan utan barnet.

Jimmy75

Thu 4 Dec 22:24

#35

Här har ni en kort animerad jättefin film som illustrerar världen ur perspektivet ur två barn som har ADHD, en med hyperaktiv form och en med huvudsakligen ouppmärksam form.

">

Anonym (Britta)

Thu 4 Dec 22:33

#36

Jimmy75 skrev 2025-12-04 22:14:59 följande:

Vad som är curling och inte curling kan jag inte säga. Det är från situation till situation. Det jag kan säga är att det inte är en lätt situation för någon av er, varken din man eller dig. Det är också mycket vanligt att pappan håller den linjen du beskriver och att mamman är mer som du beskriver dig själv. Britta kommer med många bra saker i sina inlägg. Det är viktigt att inte ställa överkrav (som du själv också är inne på). Det leder bara till misslyckande och försämrad självkänsla. Samtidigt är det väldigt viktigt med regler och tydlighet också eftersom han själv har svårt med självreglering, både att hejda sig när han vet att han borde och att ha sin egen motor när motivationen tryter. Tyvärr är det vanligt att barn som er son blir bemötta utifrån han kan om han vill, vilket inte stämmer. Det är bara så det verkar eftersom han kanske klarar en sak vissa dagar, men andra dagar klarar han det inte. Det är bara det att hans svårigheter inte syns och de är ofta svårare att förstå. Jag vill dock verkligen råda er att söka hjälp av psykiatrin för de farhågor du har gällande stigma kring diagnos och eventuella begränsningar en sådan kan ge kommer inte vara något i jämförelse med svårigheterna som kommer om han och ni inte får rätt verktyg att jobba med.

Det här har vi verkligen kämpat med när det gäller skolan - att få dem att förstå att de måste sänka kraven. Nu har vi fått hjälp av en specialist och äntligen lyssnade skolan och vi har fått till en vändning!

Om ni jobbar på med anpassningar hemma, TS, och ändå inte får till någon förändring i beteendet så kan det vara så att problemet främst är i skolan. Och då kan man ha nytta dels av diagnosen i sig, dels av den information
psykiatrin kan ge skolan om barnet när en utredning är gjord - som tex vilka styrkor barnet har, för det är ju dem man behöver ta avstamp i för att överbrygga svårigheterna.

När vårt barns diagnos var satt hade vi ett långt möte med utredaren, BUP:s specialpedagog och skolan, där BUP informerade grundligt om vad de kommit fram till. Efter det blev samarbetet med skolan mycket lättare.

Jimmy75

Thu 4 Dec 22:40

#37

Anonym (Britta) skrev 2025-12-04 22:33:21 följande:

Det här har vi verkligen kämpat med när det gäller skolan - att få dem att förstå att de måste sänka kraven. Nu har vi fått hjälp av en specialist och äntligen lyssnade skolan och vi har fått till en vändning!

Om ni jobbar på med anpassningar hemma, TS, och ändå inte får till någon förändring i beteendet så kan det vara så att problemet främst är i skolan. Och då kan man ha nytta dels av diagnosen i sig, dels av den information
psykiatrin kan ge skolan om barnet när en utredning är gjord - som tex vilka styrkor barnet har, för det är ju dem man behöver ta avstamp i för att överbrygga svårigheterna.

När vårt barns diagnos var satt hade vi ett långt möte med utredaren, BUP:s specialpedagog och skolan, där BUP informerade grundligt om vad de kommit fram till. Efter det blev samarbetet med skolan mycket lättare.

Tyvärr inte alldeles ovanligt det du beskriver - men går rakt emot skollagen ironiskt nog. Den enda diagnosen (dvs där det faktiskt är själva diagnosen det handlar om) som får ha avgörande betydelse i skolan är intellektuell funktionsnedsättning. I alla andra fall har barnet rätt till de anpassningar det behöver oavsett om det finns en diagnos eller ej.

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 22:42

#38

Anonym (L) skrev 2025-12-04 22:03:16 följande:

Man får hela tiden dopamintoppar under sådana spel ("pigghetshormon").

Efter varje topp går hjärnan tillbaka till utgångsläget, men man hamnar på en något lite lägre nivå av dopamin än man hade före toppen. Efter en lång tids spelande ligger nivån lågt, man känner sig trött och nedstämd och vill då bara ha fler dopamintoppar genom att fortsätta att spela.

Så att ha tidsgränser för spelandet är bra. Då hinner inte hjärnan förlora så mycket dopamin.

Förstår att det är svårt att förbjuda det helt när vänner och klasskamrater spelar.

Tack för bra förklaring!

Anonym (Undrande) Trådstartaren

Thu 4 Dec 22:44

#39

Jimmy75 skrev 2025-12-04 22:14:59 följande:

Vad som är curling och inte curling kan jag inte säga. Det är från situation till situation. Det jag kan säga är att det inte är en lätt situation för någon av er, varken din man eller dig. Det är också mycket vanligt att pappan håller den linjen du beskriver och att mamman är mer som du beskriver dig själv. Britta kommer med många bra saker i sina inlägg. Det är viktigt att inte ställa överkrav (som du själv också är inne på). Det leder bara till misslyckande och försämrad självkänsla. Samtidigt är det väldigt viktigt med regler och tydlighet också eftersom han själv har svårt med självreglering, både att hejda sig när han vet att han borde och att ha sin egen motor när motivationen tryter. Tyvärr är det vanligt att barn som er son blir bemötta utifrån han kan om han vill, vilket inte stämmer. Det är bara så det verkar eftersom han kanske klarar en sak vissa dagar, men andra dagar klarar han det inte. Det är bara det att hans svårigheter inte syns och de är ofta svårare att förstå. Jag vill dock verkligen råda er att söka hjälp av psykiatrin för de farhågor du har gällande stigma kring diagnos och eventuella begränsningar en sådan kan ge kommer inte vara något i jämförelse med svårigheterna som kommer om han och ni inte får rätt verktyg att jobba med.

Tack för uttömmande svar - det hjälper att få ordning på tankarna.

ADHD?

INNEHÅLL