Jag orkar inte mer

Tvåbarnsmamma här som inte orkar mer nu.

Har två yngre barn som bara bråkar. Idag har den äldre slagit den yngre i huvudet med knytnäve och puttat så minsta ramlade. För att minsta inte ville leka precis som stora ville. 

Jag har fått höra att jag är dum i huvudet och att jag borde kastas ut genom ett fönster så jag dör.

Jag är så trött. Har de senaste veckorna roddat hela julen själv eftersom pappan är helt ointresserad av sånt, så jag har jonglerat heltidsjobb med att pynta, baka, fixa julgran, klappar, paketkalender, allt.

Och jag är nu några dagar innan jul helt utmattad. Älsta barnet har så mycket trots i sig och jag kan aldrig släppa dem ensamma en sekund utan att de ryker ihop. 

Allt i mig vill fly, rymma, sjukskriva mig och vara lägga mig ned och sova länge, länge, länge.

Men det går ju inte
 Vad gör man? Jag orkar inte ha det såhär till barnen är vuxna. Jag drömmer om ett par dagar utan bråk, att kunna få slappna av en liten stund. Jag är så trött att kroppen skriker, det var varit såhär i över två år sen yngsta kom och jag är helt slutkörd nu. I mina mörkaste stunder önskar jag att jag kunde typ ramla  och bryta några ben eller nåt så jag kunde få ett par dagar paus på sjukhus. Men det berättar jag inte för nån.

Jag älskar mitt stora barn men han är så arg och gör så elaka saker, jag förstår verkligen inte. Han säger saker vi aldrig säger hemma. Han slåss och vi slåss verkligen sldrig. Det är så mycket ilska i honom.

Barnen är 4 och 2.

Du är inte ensam!

4 år är en jobbig ålder!

Jag har 3 barn ålder 5, 3 och 1. 3 åringen fyller snart 4 och hen är mycket och var varit länge.

Jag försöker tänka att barnet är inte jobbigt utan har det jobbigt. För något är det ju som gör att barnet beter sig så.

Vi har försökt ge mer egentid till 3 åringen, åka iväg bara vi. Förklara hur man ska göra och varför vi inte gör vissa saker, om och om igen. Försöka förstärka bra beteenden för man hamnar lätt i en ond cirkel där man bara skäller för barnet för något negativt.
Jag tror barnet söker uppmärksamhet och barnet vet att den får det om den gör eller säger något dumt. I den åldern förstår dom inte konsekvenser på det viset vi gör, dom kan inte tänka så långt heller när deras känslor blir starka.
Även negativ uppmärksamhet är uppmärksamhet i slutändan och oftast får kanske barnet snabbt uppmärksamhet när den gör något negativt? T.ex slår syskon då är man ju där direkt såklart. 

Berätta vad man kan göra istället, låt barnen leka var för sig ibland. 
Blir barnet arg, säg att det är okej och då kan man stampa i golvet tills man inte är arg längre.

Mitt bästa tips är att kramas mycket. Jag erbjuder min 3 åring kramar. När hen är upprörd brukar jag böja mig ner och sträcka ut armarna och fråga om hen vill ha en kram, 9 av 10 ggr vill hen det och utbrottet går över.

Man måste hålla fast vid regler och vad man säger, då får du det jobbigt en kort period när barnet säger emot jämfört om du ger dig en massa nu får du det jobbigt en lång period, alltså år framöver när barnet lärt sig att den får bete och säga vadsomhelst. 

Prata med din man, gör saker själv. Säg att han får åka iväg eller gå ut med barnen så du kan fixa hemma i lugn och ro om du vill julpynta eller slå in paket.
Åk iväg och fixa eller bara ha en stund för dig själv. Han är förälder lika mycket som du.