Jag orkar inte mer

På dagarna är det promenad till och från förskola. Förskola. Sen hem, lek inne eller ute. Leker vi ute är det cykel, studsmatta, skogspromenader, trädgårds fix, gungor. Inne är det hinderbanor inne, pyssel, kojbygge. Helger är det två olika idrottsaktiviteter.

Kan det vara så att din son blir mentalt utmattad av förskolan och tar ut det hemma? 

Fungerar han i förskolan eller beter han sig likadant där? 

Är han lika stökig om ni är hemma en vecka? Eller blir han lugnare efter några dagar? 

Stökiga barn brukar må bra av fasta rutiner. Om ni inte redan har det. 

Kan adhd eller autism ligga bakom pappans och/eller sonens beteende? I så fall behöver problemet angripas från det hållet. 

Oavsett måste ju pappan vakna och ta sitt ansvar för hem och barn. Bestäm ett par dagar i veckan när du lämnar hemmet, kanske för att träna, och så får han sköta ruljansen. 

Har ni schema för städ, disk, matlagning mm? Om inte så skaffa det. 

Här finns en bra lista att utgå ifrån för att synliggöra vem som gör vad i en familj: 
https://vardgivare.skane.se/siteassets/3.-kompetens-och-utveckling/projekt-och-utveckling/jamstallt-foraldraskap/material-foraldrar---fillistning/checklista-for-familjen---om-ansvarsfordelning.pdf

Jag undrar också - var är pappan?
Som farsa hade jag inte lämnat mina barn med en mamma som inte verkar må bra.
Har haft en del skit med min dotters mamma men har aldrig övergivit mitt barn,
Bor du ihop med pappan? Är ni på varsitt håll i livet och i vilket fall, varför är han inte man nog för att ta hand om sina barn?

Ring psykambulansen om du inte karar av dina egna barn.
Barnen kommer i bra fosterhem.

Sparka ut det stora barnet...

TS, flera har frågat hur mycket barnens pappa gör. Du har inte riktigt svarat på det.

Varför?

Det går inte att hjälpa dig om du inte adresserar elefanten i rummet. Pappans ansvar. Att ni delar på hem och barn eller att du åker iväg ett dygn och rår om dig själv, medan pappan tar hand om allt under tiden. Så att du får vila ut.

Eller att ni tar hand om ett barn var. Osv.

Då blir det lättare att hantera även en jobbig 4-åring.

Om du både jobbar heltid och sköter det mesta med hem, barn och jul, är det inte så konstigt att du är utmattad och less.

Ska jag vara ärlig så kan det vara att lägga för mycket ansvar på en fyraåring att ofta visa sig så sårad att barnet känner sig skuldmedveten för att man gjort mamma ledsen. Det är att ge barnet för mycket makt i en så tidig ålder. Speciellt när det är ett barn som verkar vara väldigt impulsivt. Det kanske bara slipper ur honom dumheter i raseriet. Kan göra så att barnet börjar uppfatta sig själv som ett ont och elakt barn. Inte bara uppfattar sig som ett barn som säger/gör dumheter ibland.

Det hindrar inte att man säger ifrån och talar om att man inte säger så till andra! Och säger att mamma blir ledsen då. Men visar det bara lite, lite  grand. 

Du är den hållande omgivningen till ett barn som har svårt med att reglera känslor och handlingar. 
Det är du som är tryggheten när barnet inte kan hantera sig själv och får utbrott.

Det klart att du blir ledsen! Du gör ju massor för att barnet ska må bra! Men du behöver nog hålla en del känslor för dig själv. 

Kom överens med mannen om vem som gör vad. Gör inte mer än det ni kommit överens om, och som du tycker är roligt.

Om barnen inte klarar att leka tillsammans, se till att de slipper det. De kan leka i varsitt rum eller en inne, en ute. Nu spelar de dig som ett piano. Ju mer tjafs, desto mer uppmärksamhet från mamma.

Du låter - ursäkta - som en parodi på en riktigt gammaldags kvinna: "Låt mig lida, det är mitt enda nöje."

Men det är det här. Lika ofta som jag fått detta råd är det motsatta rådet att det är viktigt att visa barnet att utbrott sårar. Lika ofta nån säger stanna kvar säger nån gå iväg.

Jag tror inte nån har det perfekta svaret så att tro det är nog förmätet.

Det handlar inte om att ignorera eller bara låta saker passera. Barnet behöver få feedback på det som det gör. När det lugnat sig tillräckligt för att kunna lyssna på vad du säger, det vill säga inte under utbrottet. Men det kan inte få hela ansvaret för sitt beteende när det är så litet och verkar ha riktiga problem med impulskontroll.  

Men läs på själv om anknytningsteori och barns tidiga psykologiska utveckling och bilda dig en egen uppfattnig.

Visst finns det uppfostringsmetoder med time-out (att barnet får vara ensamt en stund) i samband med att det har gjort något mindre lämpligt. Men jag vet inte om det är så hjälpsamt när det gäller ett barn som har så svårt att behärska sina känslor att det tappar all behärskning och får rejäla utbrott. 

Men time-out är ändå bättre än att den vuxne går på ett barn som har utbrott och kräver att det ska kunna resonera lugnt och sansat mitt i känslostormen, och/eller att själv eskalerar situationen genom att som vuxen tappa behärsknimgen och bli lika arg. 

I skolan brukar man tala om "pedagogiskt arg", det vill säga att en lärare blir allvarlig och visar att en elevs beteende är olämpligt. Men är ändå behärskad och förutsägbar, aldrig någonsin skrämmande arg. 

Du blir ju ledsen, kanske att du skulle bli "pedagiskt ledsen"?