Jag orkar inte mer

Jag orkar inte mer

Tvåbarnsmamma här som inte orkar mer nu.

Har två yngre barn som bara bråkar. Idag har den äldre slagit den yngre i huvudet med knytnäve och puttat så minsta ramlade. För att minsta inte ville leka precis som stora ville. 

Jag har fått höra att jag är dum i huvudet och att jag borde kastas ut genom ett fönster så jag dör.

Jag är så trött. Har de senaste veckorna roddat hela julen själv eftersom pappan är helt ointresserad av sånt, så jag har jonglerat heltidsjobb med att pynta, baka, fixa julgran, klappar, paketkalender, allt.

Och jag är nu några dagar innan jul helt utmattad. Älsta barnet har så mycket trots i sig och jag kan aldrig släppa dem ensamma en sekund utan att de ryker ihop. 

Allt i mig vill fly, rymma, sjukskriva mig och vara lägga mig ned och sova länge, länge, länge.

Men det går ju inte
 Vad gör man? Jag orkar inte ha det såhär till barnen är vuxna. Jag drömmer om ett par dagar utan bråk, att kunna få slappna av en liten stund. Jag är så trött att kroppen skriker, det var varit såhär i över två år sen yngsta kom och jag är helt slutkörd nu. I mina mörkaste stunder önskar jag att jag kunde typ ramla  och bryta några ben eller nåt så jag kunde få ett par dagar paus på sjukhus. Men det berättar jag inte för nån.

Jag älskar mitt stora barn men han är så arg och gör så elaka saker, jag förstår verkligen inte. Han säger saker vi aldrig säger hemma. Han slåss och vi slåss verkligen sldrig. Det är så mycket ilska i honom.

Barnen är 4 och 2.

Varför väljer du att göra allt det där om du har krävande barn och saknar orken? Du hade t ex kunnat skippa paketkalender och köpt lussebullar och pepparkakor färdigbakta istället. Tror du att en utbränd mamma är bättre för dina barn? Menar inget illa utan poängen är att när man har barn som kräver mycket så måste man prioritera när det är möjligt. Sänk ribban! 

Fast vad vet du? För min del behöver jag julen för att orka genom vintern. Jag blir låg vintertid av mörkret och julpynt gör att jag tar mig upp över kanten så jag känner mig typ neutral i grunden. I år kom jag aldrig in till stan för att strosa runt och ta in julkänslan, orken fanns inte, så att ha något hemma blev också viktigare av det skälet.

Vi har köpt det allra mesta. Köpte också färdig deg som vi bakade ihop med barnen eftersom stora barnet tycker det är bland det roligaste som finns. I övrigt har vi inte ätit någon julmat mer än färdig rödbetssallad och mamma scans köttbullar. 

Så ja, det är väl paketkalendern jag hade kunnat skippa. Den är nog dock det barnen älskat mest av den här obefintliga vintern. 

Alltså, vi ger så mycket uppmärksamhet åt barnen. Både egentid och familjetid. Jag kramas också enormt mkt, jag har alltid, sen dag 1 som mamma varit mån om två saker. Att berätta för barnen att jag älskar dem så de hör det och att erbjuda kramar i överflöd.

Saker som arr stampa i golv och så är helt lönlöst här dock. Har försökt med den taktiken men möts bara av skrik då. Har också sagt SÅ många gånger att man får vara arg men inte slåss eller puttas. Men det går liksom inte in. Han kan säga till andra hur man får göra, men själv går han på fysiskt. 

Vid nattningen idag började han också slåss igen och säga elaka saker åt mig, och i nästa andetag be om ursäkt. Jag satt bara kvar, stoppade händer från att kunna slåss och sa att känslan är okej men inte beteendet. Inte den roligaste nattningen men han somnade lugnt till slut iaf.

Men jag är så utmattad. Jag har liksom bara tappat hoppet just nu om att kunna ha en lugn familjetid igen och det känns bara som mörker att tänka så.

Barnens farmor och farfar bor en bra bit bort.

Jag orkar inte mer

Tvåbarnsmamma här som inte orkar mer nu.

Har två yngre barn som bara bråkar. Idag har den äldre slagit den yngre i huvudet med knytnäve och puttat så minsta ramlade. För att minsta inte ville leka precis som stora ville. 

Jag har fått höra att jag är dum i huvudet och att jag borde kastas ut genom ett fönster så jag dör.

Jag är så trött. Har de senaste veckorna roddat hela julen själv eftersom pappan är helt ointresserad av sånt, så jag har jonglerat heltidsjobb med att pynta, baka, fixa julgran, klappar, paketkalender, allt.

Och jag är nu några dagar innan jul helt utmattad. Älsta barnet har så mycket trots i sig och jag kan aldrig släppa dem ensamma en sekund utan att de ryker ihop. 

Allt i mig vill fly, rymma, sjukskriva mig och vara lägga mig ned och sova länge, länge, länge.

Men det går ju inte
 Vad gör man? Jag orkar inte ha det såhär till barnen är vuxna. Jag drömmer om ett par dagar utan bråk, att kunna få slappna av en liten stund. Jag är så trött att kroppen skriker, det var varit såhär i över två år sen yngsta kom och jag är helt slutkörd nu. I mina mörkaste stunder önskar jag att jag kunde typ ramla  och bryta några ben eller nåt så jag kunde få ett par dagar paus på sjukhus. Men det berättar jag inte för nån.

Jag älskar mitt stora barn men han är så arg och gör så elaka saker, jag förstår verkligen inte. Han säger saker vi aldrig säger hemma. Han slåss och vi slåss verkligen sldrig. Det är så mycket ilska i honom.

Barnen är 4 och 2.