Indian:
Jag skulle efterlysa tydligare definitioner och mer forskning kring cold reading och relaterade tekniker, men själva förfarandet är oftast helt uppenbart om man studerar vad mediet faktiskt säger. Låt oss ta Terry Evans som exempel.
Ur Det okända 8/3-2006:
Notera: O och M är ägare respektive anställda på en nattklubb i Söderhamn.
[CUT: M and O]
(o)T: "I don't know which one of you it is, ..." T frågar båda två. Det ökar chansen till en träff.
[CUT: T]
(s)T: "... but also to ... one of you could have known someone that lost their lives because of narcotics." Notera orden "could have". Det gäller att kunna backa om ingen svarar.
T: (pauses, looks at M and O)
(s)T: "Which one is it?"
(o)O: "Me" Bingo!
(s)T: "It's you." (looks certain and points to O) Detta är det tvärsäkra uttalande många i publiken kommer att minnas.
[CUT: O, closeup]
(o)T: "OK. Like a drug overdose or something like this?" En fråga till för att vara på den säkra sidan.
(s)O: (nods, eyes closed, looks serious) Överdos och O verkar berörd. Nu är det ingen tvekan. T kan köra på med "it wasn't your fault" med mera, precis som han alltid gör.
(o)T: "OK."
Det är samma sak i alla program. Terry frågar och de medverkande ger svaren, svar som Terry bollar tillbaka som meddelanden från andarna.
Gary Schwartz? Vetenskap? Knappast. Ska man hävda något så otroligt som att det finns liv efter döden så bör man i alla fall ha gjort dubbelblinda experiment samt låtit bli att ha med världens kanske mest uppenbare cold reader, John Edward (en.wikipedia.org/wiki/John_Edward), som försöksperson. Ray Hyman säger det långrandigare men bättre än jag: www.csicop.org/si/2003-01/medium.html