separationsångest från mitt barn....

Så är det nog för alla nyblivna föräldrar? Alla ska hålla och pussa och ha sig på det lilla pyret.
Jag tog June och gick in i ett annat rum när det blev för mycket, eller så sa jag att Nej, nu håller jag.
Det är bättre att säga ifrån och vara tydlig, för annars slutar det med att man sitter och gråter före eller efter alla besök.

Och grattis till din lilla knodd!

jag förstår lite hur du känner. även om det låter son jag hade något enklare än din situvation. det vrsta tycker jag om man var på kalas och alla skulle bolla runt min bebis, som i sin tyur blev orolig.
det jobbigaste jag tykcte var när man inte fick tillbaka honom när man ville. ljag har en mormor som tyckte att hon visst kunde trösta. vilket hon kankse unde, MEN jag ville ha min son när han var ledsen.
tyvärr har ag bara det jobbiga rådet att stå på dig. om du inte vil lämna din lille när hon är så liten är det upp till dig. det är DU som är mamma. det kommer lätta med tiden om det är någon tröst.

Jag kände också så, särskilt när det var någon som jag inte direkt tyckte om som ville hålla... hihi. Jag blev faktiskt jättearg, men försökte hålla god min och sa inte till!?!?! Nu ångrar jag det och VET att med nästa barn kommer jag och min man bestämma allt.

Bara du vet hur du känner och ska absolut sätta gränserna så att det passar dig! Folk i omgivningen får hålla sig till tåls.

Jag tycker du ska säga ifrån. Det brukade jag göra! Nu tycker jagbara det är skönt när nån håller i Alma Skojar lite. Jag brukar alltid bestämma själv när jag tycker nån annan ska få hålla i henne. Och fastän hon snart är 10 månader så låter jag aldrig nån annan (knappt min man heller) hålla i henne när hon är ledsen. Då snor jag tillbaka henne helt enkelt. Lycka till!

Håller med alla ovanstående! Lås in er och låt ingen bestämma om du ska få tillbaka ditt barn eller inte. Ditt barn behöver bara dig när det är så litet. Det finns ingen som helst naturlig instinkt att finna sig hos andra efter 9 månader i din mage. Nej, bort med alla som inte kan fatta det.
Vi hade det också så med vår första och jag grät inombords varje gång hon skrek hos någon annan. Både jag och min man hjälpte till att ta tillbaka henne så fort vi såg att det inte funkade. Sen när hon blev lite större så släppte det där. Jag tror verkligen att det är dina instinkter och hormoner som säger ifrån. Gör som du känner och strunta i om du trampar på de där ömma släkt-tårna!

jag vet också helt precis! å, dessa, ursäkta, men jävla släktingar som ingen som helst respekt visar! klart bebisar ska va med sina föräldrar när de är ledsna. det är som nån slags prestige och tävlan bland släkt och annat löst folk om man kan bebisen att bli lugn om den är ledsen. vet inte hur många släktingar jag blivit osams med över detta. att de sedan har mage att säga att man är pjoskig när man vill ta tillbaka sin ledsna bebis är ju bara för mycket.

ryt ifrån!

Glömde säga att vår lilla tjej som nu är tre månader har från början varit helt annorlunda hos andra jamfört med vår äldsta. Så fort hon började le och skratta så gjorde hon det oavsett vem som höll i henne. Så men henne har vi aldrig känt som du gör nu med din lilla. Men när ens barn gråter betyder ju något och det bara dig som barnet vill ha, så varför ska någon annan hålla då? Det finns ju liksom ingen som helst anledning.

Åhh, det är min värsta mardröm.
Jag vet med nästan 100 % säkerhet att det kommer bli så för mig också när vår lille bebis tittat ut.

Jag ska försöka säga ifrån från början, men jag vet att det inte kommer bli lätt...

Så här tycker jag, nu kanske det är lite sent för TS, men alla ni som väntar på bebis: Säg stopp innan till för mycket besök den första månaden. Annars blir det lätt så att bebisen är mer hos andra än hos er. Så gjorde vi. Sa till blivande mormor och farmor med resp att de inte fick komma hit direkt. Och att de dessutom inte fick stanna ngn längre tid. Kan kanske låta hårt, men jag ville lära känna mitt barn lite innan det blev så där intensivt med alla som kom och skulle kolla, känna och greja med vårat barn. Så de gjorde som jag ville och det var jätteskönt. De visste det innan så de kunde vänja sig vid tanken fast de blev lite stötta i början när jag sa det. Nu har jag inga problem med att folk tar Isak, tycker det är bra vill att han ska vänja sig vid att vara med olika människor. Men den där tiden ibörjan var skönt att vi fick själva med Isak. Allt är ju helt nytt då så man behöver verkligen tid för sig själva som den lilla familj man just blivit...

Jag förstår dig. Det är verkligen inte lätt att säga ifrån. Ibland när min lille son var nyfödd och någon höll honom fast han grät vågade jag inte riktigt säga till att han faktiskt behövde komma tillbaka till mig. Och då fick man genast höra "Ska du amma IGEN!".

Men jag tror att bebisar tröstas bäst hos sina föräldrar och behöver var hos dem ofta ibörjan. Senare kan hela släkten vara barnvakter, om det är det de vill...

Barn är ju inga leksaker som man kan göra vad som helst med och bolla runt med, utan riktiga, levande människor med känslor och egen vilja. men det fattar tydligen inte folk!

Förstår hur du känner!! Kände exakt samma sak.. att man kan sakna sin bäbis så mycket fast han har varit i samma rum hela tiden. Alla skulle hålla i vår lille William hela tiden. Till slut fick jag nog o sa ifrån att jag saknade att hålla i honom.
Nu är han 4,5 månad o jag kan fortfarande inte lämna bort honom för länge (utom till pappan då) men det känns mycket bättre. Har aldrig mått dåligt av att känna såhär så jag tycker inte det är något problem.

"Men du får ju hålla honom hela dagen! Vi är ju bara här en ynka liten stund! Och jag är ju ändå kusin/moster/farmor/systers kompis bekants morbor"

Svar till VIVO...
Jag litar inte fullt på alla som har hållt i Emil... Alla verkar t.ex inte fatta att man måste hålla ordentligt bakom huvudet eller att man inte sitter och dricker kokhett kaffe när man håller i ett spädbarn.
Sen så mår JAG dåligt av att han bollas runt, jag vill ha honom för mej själv ett tag till... Det är väl inte så konstigt... ?
Och jag tror inte att han tycker det är så roligt att bollas runt heller.
Och folk som är förkylda som kommer och petar på honom då han ligger i vagnen blir jag så irriterad på.
Och ingen behöver hålla på och pussa på mitt barn!

Det känns som om folk är så otroligt respektlösa...

Det jag befarade under hela graviditeten har gått i uppfyllelse. Redan då började folk tjata om att få vara barnvakt, få hålla i bebisen, komma till bb, köra barnvagnen m.m

F*n skaffa egna barn då! Har jag lust att skrika.

MAria, barn är inget man skaffar...

JsN...
nä, men barn är inte heller några leksaker som ska bollas runt. Inte mitt barn iallafall. Så vill dom gulla med bebisar och peta på dom så får dom göra det med sina egna.
Du behöver inte vrida och vända på mina ord.

Förstår precis. Min älskade som är 2 månader nu, och jag mår fortfarande illa vid tanken på att någon annan ärn pappan, mina föräldrar eller min bror ska hålla honom. Och egentligen känns det bara bra när jag håller honom om jag ska vara helt ärlig.........
Sa ifrån från början att dom faktiskt sagt på BVC att man ska vara försiktig med att låta andra hålla dom om man själv tycker det är jobbigt. Det vikigaste är att man mår bra själv, inte att alla andra släktingar mår bra. Fick viss skit från svärmor, men jag bryr mig inte, mår inte jag bra mår inte barnet bra. Har ett jättebehov av att vara nära honom, jobbigt att vara i olika rum. Vet att det inte kan vara så hur länge som helt, knepigt när han blir äldre (pinsam morsa) men just nu är det så, och det får folk acceptera. Vi är olika!!! Tänk vad hemskt det vore om det vore tvärtom, att vi inte ville hålla i vårt barn!!!

TS: Tycker det verkar som du mår så dåligt av det att din enda utväg är att säga ifrån. I allafall tills det har släppt lite. Annars blir det nog jobbigt varje gång du vet att ni ska ngnstans eller ska få besök. Säg ifrån, det är ditt barn och dina känslor. Sätt dem framför hur alla andra tycker om det!
Hoppas det löser sig för dig!

Hej Maria! Jag känner likadant ibland, mest var det nog så de första veckorna när folk (släkt å vänner) kom på besök som mest. Men jag sa ifrån att "nu räcker det, nu måste hon få vila" och faktiskt så respekterar de det då. Det är väl man själv som känner sig lite "hemsk", för man vill ju samtidigt att ens nära å kära ska få "klämma och känna" på det lilla underverket. Men jag sa ifrån mig besök de första två veckorna helt (förutom far/morföräldrar + syrran då) för jag orkade helt enkelt inte med det själv. Nu går det bättre när vänner å bekannta vill hålla i henne, dels så har jag börjat lära känna Julia mer och dels så vågar jag lita på att andra fixar det också. Men visst, hon har blivit förkyld redan en ggn vid 4 veckors ålder bara för att en förkyld vän ville hålla i henne - det gör jag aldrig om igen än så länge när hon är så pass liten som hon är... Och om nån bara skulle vilja ta henne ifrån mig när jag ammat och hon inte hunnit med att rapa å allt det där, så säger jag "vänta en liten stund sen kan du få hålla henne". Det gäller som sagt att sätta gränser från början! Och särskilt de allra första veckorna/månaderna!!! Lycka till!

Folk höll på så här också, jag fick ett utbrott och körde ut dem ur vårt hem.
Och ville dom hälsa på oss var det på våra villkor..

Den ända jag litar på med min bebis är hans farmor hon får hålla så mycket hon vill..