Är ni alla så förståeende

Självklart känns det jobbigt ibland... någon annan hann ju liksom före mig även fast att det inte var direkt planerat.
Det kanske är dumt men det är nog det som gör att det tar emot att skaffa barn för min del... vill ha det där magiska isf.. som bara delas mellan två personer och där är det ju redan kört. (första gången och allt därtill)

Men visst kan det vara jobbigt men det betyder ju itne att jag inte tycker om barnet..
Mamman kan jag prata med men vi umgås inte på något sätt.

Hoppas också at ni håller ihop i all evighet! :)

Jo! Min kille har för tillfället bara sin dotter varannan helg och sina senaste två helger har han missat. Så jag har hunnit vänja mig vid att komma först. Nu i helgen har han henne, jag är sjuk och tycker jättesynd om mig själv men kan inte ens ha ett samtal med honom eftersom tösen (såklart) är överexalterad över att äntligen få vara med pappa och pratar oavbrutet med honom hela tiden, trots att han pratar i telefon.
Jag skulle aldrig tillåta min kille att sätta mig framför barnet, och jag vet att han aldrig skulle göra det heller. Men för den sakens skull kan jag ju ändå vara fruktansvärt svartsjuk.
Exet är en helt annan sak. När jag och min kille först träffades avra hon helt *koko*, för att uttrycka det milt... Hon skällde på honom, försökte med utpressening och ville ha tillbaka honom, allt för att försöta mellan oss. Att jag hittade misstänksamma sms och att han uttyckte sig märkligt när han pratade om henne gjorde ju inte saken bättre ("jag vet ju att även om jag gick tillbaka till henne skulle hon ju ändå bara dumpa mig igen, hon vill bara ha kontroll över mig", öh, ok, så om du trodde det skulle funka hade du dumpat mig och gått tillbaka till henne då?? ).

Som TinyToon skriver känns det lite som att det där magiska med att hitta någonatt bilda familj med känns lite förstört... men jag tycker inte alls illa om hans dotter.

Kan ibland känna att jag inte kommer fixa det här och att bästa kanske är att göra slut... men han är den absolut bästa killen jag träffat och jag är övertygad om att han är mannen i mitt liv Så det är väl bara att bita ihop .

Vad bra att jag hittade den här tråden har gått och funderat på det här hela morgonen och behövde avreagera mig .

Här passar jag in såå bra. Tycker det är så jobbigt! Har dåligt samvete för det. Min sambo ligger ute på jobb, så det är jag som tar hand om honom. O det är så tufft. Jag har ibland fått vibbar att han vill flytta till mamma, men hon vill inte att han flyttar till henne! Men jag älskar min sambo o honom också men det är bara så jobbigt!

Va kul att ni är ärliga Jag trodde först jag skulle få massa skit för att jag skrev mina frågor.
Min sambo å jag har disskuterat detta ett par gånger å han tycker det är självklart att han hade älskat mina barn som sina egna om vi hade haft den situationen & att han hade inte haft några problem m min förra kille om vi hade haft barn ihop.

Mendans jag som typ hade vägrat träffa hans barn förrän vi varit ihop i minst 6 mån jag hade inte kört å hämtat å lämnat å sånt på skola/dagis. & jag hade definitivt INTE handlat kläder till barnet/barnen.
Men jag tror det är skillnad att handla kläder om man har gemensama barn. För då får man ju inte göra skillnad.

Sen tror jag (hoppas ifa att jag varit så pass vuxen å mogen att jag faktiskt ärligt hade älskat det sk "bonus" barnet/n.)

till 6628. Men varför SKA du ta hand om hans barn om han inte ens e hemma?? Det däremot hade jag inte accepterat.

Ni e super duktiga tjejer. & även ni bio mammor som fixar detta med att nån annan tjej har hand om ert barn. DET HADE JAG NOG HAFT SVÅRARE Å FIXA
mina 2 töser är ju mitt allt som jag älskar över allt annat & deras pappa är den bästa sambon man kan ha (för det mesta ifa ;) )

min fd styvmamma och min mamma kom och kommer fortfarande alltid jättebra överens, även om det skiljer en bit i ålder och uppfostran. det var snarare de som gaddade ihop sig mot min pappa än på något annat sätt. som kvinna kan jag inte låta bli att tycka att det är lite roligt...

Min sambo måste ju jobba, o jag själv (dumhuvet) gick med på att han flyttade till oss från sin mamma för tre år sen. Jag har alltså själv valt detta. O det absolut VÄRSTA är att denna 14 åriga grabb VET att han inte får flytta till mamma för hon tar inte emot honom,så han kan typ vara hur han vill. Men jag börjar få nog av detta, det skulle väl gå an om han löd mig men inte. Det har gått så långt så jag gett upp. Jag ber honom inte om nånting, han får göra som han vill. Orkar inte bry mig.

Jag köper självklart kläder till dottern och hämtar från dagis om det behövs,borstar tänder och nattar.

Varför skulle man inte göra det?

Det är ju något jag vill göra vare sig det är mitt barn eller inte. Jag kan inte välja bort henne bara för att hon inte är min!!!

man ska göra det mankänner för. Men jag känner nu när jag skaffar barn med min sambo så vill jag även ta del av hans sons liv. Eller, jag har valt fast ändå inte valt just det här med att bara få ha hans son på dagis max 15tim/ vecka, våran kommun är så, när jag är mammaledig. Men ingen har kunnat gjort någonting åt det, det är inte min sambos fel eller min sambos sons fel. Så vi har löst det till det näst bästa!

Jag vill INTE att han ska bara vara hos oss varannan helg så att vi kommer ha honom när min sambo jobbar kväll. Så mellan 16-19. så är jag med hans son och våran gemensamma själv... men det är vad VI har valt! vi har inte lyssnat på någon annan, vi har lyssnat på oss själva. Hur vi vill lösa det. Och saken hör till den att jag som inte är mamma till detta barn ska vilja själv! och det har inte varit så från början, min sambo har aldrig stallt några krav så detta har vuxit fram av sig självt. Och det har jag att tacka för att han inte har/haft några krav vad jag ska ställa upp på hans son.

Det är inte onormalt att du känner så! Låt det växa fram, man behöver inte älska sitt bonusbarn, tvinga dig inte till det. Om man bara låter det komma, så kommer allting av sig själv, hur mycket man känner att man själv kan och vill ta del av!

Yohanna85

Alltså jag är inte i den situationen. Jag & min sambo har våra 2 gemensama töser å inte några andra barn på varsitt håll.
Jag bara undra av nyfikenhet hur ni tjejer /kvinnor hanterar detta m bonus barn /styv barn (men styvbarn låter ju lite gammalt)

Men hur kommer det sej att din kommun säger att du måste hämta å lämna som 15 tim mamma till ett barn som inte ens är ditt. VERKAR MKT SKUMT! sen är det ju super toppen att ditt bonusbarn har den lyxen att ha en extramamma som vill ha hem sitt bonusbarn tidigare.

jamenar som jag själv 2 barns mamma till 2 underbara töser. Matilda 3 år & Amanda 3 mån. Jaa storasyster kan retagall feber på mej m 3 års trots å allt annat.

Det måste vara ännu värre (missförstå mej rätt nu) när det inte är ens egna barn???

oh yes! Det är värre!!

haha.. klart vi alla tycker det är jobbigt ibland. Jag är bonus, men hade nog tyckte det varit värre att som du skriver, vara bios å lämna bort mitt barn till en annan kvinna.

Men visst är det jobbigt, jag anstränger mig mycket, öppnar mitt hem för min pojkväns kärleksbarn (även jag är svartsjuk). Men vad finns det att göra annat än att gilla läget? Vad annars än att gå lr att göra det bästa av det? Visst vill jag skrika att jag avskyr att min pv åker till sitt ex varje vecka med barnet.. men vad hjälper det? han kan ju inte göra det mindre. Å det skapar bara spänningar.

Och visst är det ju jobbigt att ha en 6åring i sängen på lördagsmorgon, men shit vad mysigt det är. Visst är det jobbigt att man måste lägga sina egna pengar på kläder, men shit vad kul det är!!! man vill köpa hela världen till barnet. å man vill göra allt, å trots att man gör allt, å ger allt man kan ge, så är mamma bättre.. men det är bara så det är. jag kan inte slå det, bör inte slå det. utan bara vara glad att jag får vara hennes vän, får leka med henne, umgås med henne, å förhoppningsvis växa upp med henne.

Lycka till och börja njut...
D

Det är absolut inte en dans på rosor, ibland känner man sig fruktansvärt utanför men ändå ställer man upp som det var ens eget barn men ibland känns det som man ställer upp för mycket...
Det är en jättesvår balansgång och det är inte en gång man önskat att man inte hade några styvbarn (i de mörkaste stunderna förstås...)

Det är absolut inte en dans på rosor, ibland känner man sig fruktansvärt utanför men ändå ställer man upp som det var ens eget barn men ibland känns det som man ställer upp för mycket...
Det är en jättesvår balansgång och det är inte en gång man önskat att man inte hade några styvbarn (i de mörkaste stunderna förstås...)