Artikkel....

Hej!

vad bra att du håller på med en artkel, det är bra att vi som drabbade kan påverka till det bättre.

jag och en vän tíll mig har också gjort en artikel
läs den gärna, den handlar dock inte om samma sak.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=325605

//

Hej mammmafire.

Jag förlorade mitt barn för sexton dagar sedan, och vill helst inte tänka på att något hade kunnat vara annorlunda; då blir jag galen. Hon var 21 v i magen, och fick hjärtsvikt. Direkt efter att hon kommit ut tog de ut henne ur rummet. Så som jag bett dem göra. Jag fick in henne till mig sedan på eftermiddagen samma dag hon fötts. Jag satt bredvid henne och klappade hennes ansikte och händer. Höll henne en kort stund.

Men jag ville inte se henne på en gång. Jag tror att det var för att jag var rädd. Inte för henne, men för min egen smärta. Jag tror att jag skulle ha blivit galen, att jag inte skulle ha klarat av det.

Men det jag tyckte var makabert och motsägelsefullt, var att de på sjukhuset sa att jag skulle föda henne i ett bäcken PÅ TOALETTSTOLEN, för att det brukade kännas som att man behövde bajsa. För mig går det verkligen inte ihop; att först släppa ut henne på toa, som att hon är ett avskräde, och sedan se henne och ära henne och älska henne och besöka henne i minneslunden.

Jag födde henne i sängen. Jag minns att jag inte heller ville att man skulle kalla det att jag FÖDDE HENNE, för jag tyckte att när man födde ett barn betydde det också att man sedan fick LEVA TILLSAMMANS MED BARNET. Jag ville inte att man skulle tala om värkar och navelsträng eller några begrepp som hörde ihop med att föda ett barn. Det var en för stor förtvivlan. Det var så förvirrat och kaotiskt allting. En horribel dröm.

Jag vet inte. Det är förstås så olika. För MIG tror jag inte att det hade varit möjligt att göra på något annat sätt. Men det kan ju förändras. När jag förstod att jag skulle förlora henne ville jag inte ens se henne.
Jag stod nog inte ut med vetskapen om att jag aldrig skulle få ha henne hos mig i livet. Men när hon väl kom var det en självklarhet att hålla henne i famnen.

Det jag känner nu i efterhand är att jag skulle ha haft henne hos mig längre tid efteråt. Så att minnet av hennes kropp och ansikte hade varit ännu starkare. Jag vet inte exakt, men jag tror att hon var hos mig kanske en timme.

Bra att du behandlar de här frågorna. De är oändliga. Det är så komplext.

Kram
/Salliemamman

Jag förlorade min son Alfons strax efter förlossningen i juli förra året. Efter en normal graviditet fick vi på en överburenhetskontroll reda på att barnet i magen hade ett svårt diaframabråck och i bästa fall skulle det gå att operera. Men det var väldigt ovisst och under hela förlossningen stod ett operationsteam i rummet brevid. Direkt efter att vår son kom ut tog de honom till rummet. Jag fick inte se honom då med jag hörde honom skrika till en gång. Det vad det enda jag skulle få höra...

När jag efter ca 45 min var iordninggjord rullade sköterskorna in mig till rummet brevid. Där hade personalen precis fått röntgenbilderna som togs i början och konstaterade att inget gick att göra. Missbildningen var för svår. Alla slangar kopplades ur den lilla kroppen och vi fick honom till oss med en gång. Han var så fin. Helt perfekt på utsidan men inte insidan....

När vi kom in på rummet kände jag mig oändligt trött och helt tom och nästan känslokall och jag ville inte gärna hålla honom längre. Jag förhörde min man hela tiden om han kändes kall,om han blivt förändrad. Men min kloke man sa till mig att det vi inte gör nu kommer vi att ångra senare. Jag tog till mig det och det är jag så tacksam för. Vi hade honom hos oss hela natten ( han föddes 22.00) Han sov brevid min man, och var hos oss hela dagen där på. Nu åkte jag hem på eftermiddagen dagen efter för jag ville absolut vara hemma hos mina levande barn. Folk försökte verkligen få mig att stanna kvar, men hem skulle jag. Vi var välkomna tillbaka och det var skönt att få det som vi ville. Vi åkte tillbaka flera gånger och satt med Alfons innan det var dags att säga farväl på riktigt en och en halv vecka senare. Vi fick verkligen träffa honom så mycket vi bara ville.

Det var första gången på länge jag skrev om detta men jag tror att det är bra att någon säger till en i sådana här sammanhang för man tänker ju inte riktigt klart. Det är ju bara kaos. Nu var det ju ingen barnmorska som sa till mig men jag tror inte det har någon större betydelse vem det är. Kram Johanna

William föddes död i graviditetsvecka 33.
Direkt efter att de klippt navelsträngen fick jag upp honom på bröstet och där fick han ligga länge, vet inte hur många timmar det blev.
Vi pratade tog bilder och smekte hans kropp försiktigt försiktigt.
Försökte ta in allt. Försökte ta farväl...
Sedan tog min man och en barnmorska honom, torkade rent honom lite och klädde på honom medans jag gjorde iordning mig lite och fixade till sängen.
William lades i en sån där vanlig "plastsäng" som även levande barn får ligga i och sedan låg han inne hos oss hela natten.
Kändes så lugnande på något vis när jag vaknade på natten och kunde titta upp och se att mitt barn fanns i närheten.
Nästa dag efter att prästen varit inne hos oss, hämtades en kista som vi bäddade ner honom i. Vi hade honom hos oss ett tag och försökte än en gång att ta farväl.
Sen åkte vi hem och William kördes till "kylrummet".
Nästa dag hade vi namngivningscermoni i kapellet vid kyrkan och då hade vi öppen kista.
Först blev några lite oroliga över att de skulle "behöva se ett dött barn" men alla uttryckte senare att det känts bra och att han hade varit så fin.
Vi var stolta mitt i sorgen, att få visa upp vårat barn!