Någon som opererat sköldkörteln?

Blombukett - stackars stackars du, det verkar som du råkade ut för allt som kan gå fel 
jag är hemskt ledsen för din skull att det var så jobbigt men för det mesta går operationen lätt och utan komplikationer! Nu är det över iallafall och jag hoppas du återhämtar dig snabbt och kan lägga det här bakom dig! Kram till dig!

sofiefitness härligt att höra och grattis

blombukett:

jag drabbades av stämbandsförlamning efter operationen. Jag kunde inte prata alls i början, men efter ca en vecka kunde jag prata hest och sedan var det hest i 3 månader. Gick hos logoped och så släppte förlamningen helt plötsligt.

sedan fick jag keloidbildning i mitt ärr och fick kortisonsprutor insprutat i ärret. Efter det svullnade hela halsen upp och när svullnaden gick bort så var ena stämbandet förlamat. Nu kan jag prata normalt och även sjunga, men vid de höga tonerna låser det sig och det blir ungefär som om jag är i målbrottet. Enligt läkarna kan detta absolut inte bero på kortisonet, men jag undrar jag...

dessutom fick jag kortisonsprutor för att ärret var utstående. efter sprutorna sjönk ärret ihop men blev istället dubbelt så brett och syntes ännu mer! bara en liten varning...

Vad är keloidbildning?

det är när ärret läker "för mycket" och bildar för mycket vävnad. mitt blev väldigt utstående.

blombukett: Ja det var värst vilken pärs! Men nu är det gjort, och jag hoppas att du snart känner dig helt återställd! *styrkekram*

Själv var jag idag hos kirurgen på KS för att prata om det här med operation. Han tyckte att jag skulle skippa operation och medicinera istället. Anledningen till att han tycker det är att jag inte mår dåligt av sjukdomen, har svarat bra på medicinen hittills, och är förhållandevis ung och "har många år än på mig att skaffa barn". Samt att det ju faktiskt finns vissa risker med att operera. Visst, enda anledningen till att jag vill göra operationen är det faktum att jag vill kunna bli gravid igen utan att behöva vänta 18 månader. Jag är ju ändå 32 år, och har dessutom haft två MA:n (i v. 12), så det var ju inte en baggis för oss att skaffa barn heller. Gud vet hur lång tid det kan ta att skaffa syskon. Och sen är det ju så att även om man kör medicinering i 18 månader, så kan ju sjukdomen komma tillbaka och då är man tillbaka på ruta 1!

Men trots att jag nu fått höra att det kan bli komplikationer, så är ändå största delen av mig beredd att genomgå det. Det som jag ser som allra läskigast är att man faktiskt kan förlora rösten, om man har en jäkla otur. Så jag ska ta en ordentlig funderare över sommaren!

Ni som genomgått operationen - hur pass syns ärret, i början och efter ett par år?
Sofiefitness - har du bild på ditt ärr? Skönt att du fick rösten tillbaka!

saki: jo, men jag lider av att inte kunna sjunga som förut. =(

ska bara säga att mina värden låg perfekt under hela graviditeten och hon var normalstor. Däremot så ökade min ämnesomsättning dramatiskt direkt efter förlossningen, men jag låg kvar på samma medicinering eftersom dom inte tog tester förrän efter ett par veckor. Så jag gick ner väldigt snabbt i vikt och fick typ "minimjölk" i brösten och hade svårt med mjölkproduktionen. Sänkte medicinen efter att ha gjort tester men fick höja efter ett par månader igen när värdena gått ner igen.

iselinesmamma.blogg.se/2008/may/mors-dag.html

där är en bild. men det syns mer vissa dagar. När det är varmt eller om jag har druckit så lyser det rött. Men det gör iofs mina bristningar med när jag har druckit! =)

sofiefitness: Ja jag förstår att det är tungt att förlora förmågan att sjunga som innan. Valde du helt själv operation framför medicinering, eller blev du rekommenderad av läkare att göra det ena eller det andra?

Tack för att du visade bilden! Ärret ser ut att ha läkt fint, även om jag ska erkänna att jag trodde att det skulle vara lite tunnare och lite "osynligare". Ungefär som kejsarsnittsärr (fast inte lika långt förstås) - jag blev akutsnittad med sonen, så det är väl det jag har att relatera till när det gäller operationsärr.

Men som det mesta, så är det säkert olika från person till person. Och huvudsaken är att man får vara frisk och må bra!

blombukett: Hur känner du dig nu? Hoppas du mår bra!

hej!

Från början var ärret bara ett smalt streck men jag hade ju otur som sagt så det blev ju mycket bredare på mig. I början syntes det mycket mindre än ett kejsarsnittsärr, innan det började läka på tok för mycket.

Läkarna tog beslutet eftersom cellgifterna inte bet på mig. Mådde pyton, tappade allt hår på huvudet förutom ögonfransarna (och ändå ska man inte drabbas av det av cellgifter i tablettform!) och mina värden var så höga att de inte ens fanns med på skalan! höll på att dö, så det var tvunget. Nu är det tre år sen mitt hår började växa tillbaka och det har ju blivit ganska långt ändå. haha, ytlig som man är tyckte jag att det var det värsta!

hoppas allt är bra med er! /sofie

Tack, jag mår mycket bättre nu! Jag börjar känna mig som mig själv igen, det är en helt otrolig känsla! Jag känner mig bättre för varje dag nu, toppen!

Det känns så skönt att ha opererat bort sköldkörteln, nu minskar risken för återfall drastiskt om inte helt (?) och därmed blir en ev graviditet så småningom mycket mindre riskfull.

blombukett:
ett plus när du blir gravid är att du får gå på många UL. Kul att få följa från ett litet frö! Gjorde mitt första i v.5 och sista i v. 29. Skulle gjort ett i v. 40 men hon hann komma ut!

Risken för återfall är väl minimal kan jag tänka mig. Hur stor del av sköldkörteln opererade dom bort? På mig tog dom 80% av den.

sofiefitness, jag hade ändå fått göra många UL och undersökningar eftersom jag har flera andra risker tyvärr. Dessutom måste jag göra IVF och då gör man alltid UL tidigt.

Kirurgen sa att hon tog bort hela körteln och jag hoppas verkligen att det är sant! I så fall borde väl risken för återfall vara noll?!

Det som oroar mig nu är hur lång tid det tar innan antikropparna (TRAK) har läkt ut? Jag skulle vilja försöka få barn ganska snart men min läkare sa att det i värsta fall kan ta flera år.

Ja, har dom tagit hela sköldkörteln så går det ju inte att få återfall!

Det där med antikropparna vet jag inte. inte ens hört om faktiskt. Jag blev ju gravid i januari (opererad i november) och dom tyckte det var lite tidigt eftersom jag inte återhämtat mig helt efter operationen, var fortfarande sjukskriven och mina värden hade inte stabiliserat sig än. Men under graviditeten låg mina värden still och var jättebra, det är först nu efteråt som de hoppar upp och ner hela tiden.

Däremot så har jag börjat bilda antikroppar mot vitamin B12 i nån tarm...minns inte vilken, men dom upptäckte det med ett vanligt blodprov. Än så länge ligger det inom rimliga gränser dock. Tyvärr är det ju så att man har en benägenhet att utveckla andra autoimmuna sjukdomar när man redan har en. =(

Vilken bra tråd, som jag lägger till mina favortier.

Jag har sedan i vintras haft en ganska stor knöl på halsen som enligt undersökningar (cellprov) har visat sig vara en tumör. Igår var jag på kirurgimottagningen i Solna och där tyckte kirurgen att det lika gärna kunde vara knölstruma (trots cellproven som visade på tumörer) så jag måste ta flera prov.
Han hittade även en till knöl på andra sidan när han studerade halsen med ultraljud. (den stora är 6*4*4 cm och den lilla 1*1*1 cm)

Annars har jag inte haft några som helst symptom av mina knölar, utan jag mår bra och har bra värden.

Han sa att hur som helst så måste det bli operation och troligtvis måste hela sköldkörteln tas bort efterssom det är flera knölar.

Just nu är jag stressad och orolig och trött på all väntan som varje nytt steg inom sjukvården innebär...

Jag hoppas dessutom att också få bli gravid snart. Helst under tidig höst, men det är kanske väl opptimistiskt.

Jag fortsätter att läsa i tråden och även berätta om mitt "fall" om någon är intresserad.

Vad är det förresten för skillnad på knölstruma och giftstruma? Är det någon som vet?

Hej strandskata!
Tack för ditt inlägg, alltid intressant att höra om era historier i detta ämne! Skönt att du mår bra, trots "knölarna". Är tumörerna godartade? Det låter ju alltid läskigt med ordet "tumörer", men du verkar cool! Jag vet inte vad knölstruma är, men jag skulle gissa att det bara innebär att sköldkörteln är förstorad på något vis, utan att det behöver medföra några direkta sjukdomssymtom. Vid giftstruma, som jag har, så har man överproduktion i sköldkörteln vilket i princip medför att kroppen går på högvarv (i mitt fall yttrade det sig som hjärtklappning, darrningar, svettningar och viktnedgång). Min sköldkörtel är dock inte förstorad.

Fortsätt gärna att posta inlägg om hur det går för dig!

Tack Saki!

Jag vet inte om jag är så cool, det går lite upp och ner...
För ett par veckor sedan var jag på Radiumhemet i Solna och tog fler cellprover i knölarna. På fredag ska jag till endokrinkirurgen och få svaren.

Som jag har förstått det (och som jag hoppas på) är det med allra största sannolikhet så att tömörerna är godartade. Eller om det nu är "knölstruma" som jag i mitt fall betyder att det är vätskefyllda cystor.

Jag har tvärtom från dig inte haft några som helst symptom. Mina sköldkörtelhormonvården har varit perfekta hela tiden och jag mår jättebra fysiskt (mentalt är det väl lite värre, det är stressande med ovissheten). Jag gick till läkaren för att jag hade en konstig knöl på halsen (ganska synlig) och så startade cirkusen.

Det låter väldigt jobbigt med giftstruma. Stackars dig!Hur tar dina mediciner?

Det känns lite knäppt att operera bort en fungerande sköldkörtel och börja äta konstgjort hormon när den fungerar som den ska, men jag tror att läkarna misstänker att knölarna kan växa och göra det svårt att andas, eller att hormonvärdena kommer att påverkas såsmåningom.

Om det går skulle jag vilja vänta med operation till efter en graviditet, men jag tror inte jag får. Har någonstans hört att en graviditet kan förvärra.

Jag vet alltså mer på fredag!

jag opererade bort halva min sköldkörtel för ca 1 månad sen och allting gick jätte jätte bra! verkligen över förväntan! Jag var jättenervös och grät innan operationen, trodde på riktigt att jag skulle dö, men det var inte alls så farligt som jag trodde. Hade inte speciellt ont när jag vaknade, fick åka hem efter ett dygn, efter en vecka hade jag knappt ont alls och efter två veckor var det helt läkt. Har inte fått några som helst men efter, förutom att jag har blivit mycket piggare! ;) nu i efterhand e jag så glad att jag gjorde operationen och skulle jag göra om operationen igen skulle jag inte vara ett dugg rädd :) kan ju tillägga att jag dessutom gjorde operationen när jag var gravid i vecka 14, men det gick jättebra, inget fel på barnet :) fick dessutom reda på sen att cystan jag haft på ena halvan av sköldkörteln ( därför jag opererade bort den ) inte var elakartad som de först trodde, utan jag har/ hade visst struma. Nu äter jag en låg dos levaxin och mår jättebra! Känns verkligen som jag fått livet tillbaka! :)

aifos01-jag är gravid med tvillingar i v 10 och fick struma i samma veva som jag blev gravid.Låter otroligt att dom valde att operera dig då du var gravid?Trodde inte man gjorde detta?!Hade du dåliga värden?

Jag har  operat bort sköldkörtlen för en tumör när jag var nio år. Har sedan dess tagit levaxin och det fungerar bra. Har upplevt saker som är lite jobbigt som oregelbunden mens ( som är oregelbunden fortfarande och är 25 :P). Annars har det gått bra och det var ju bra att jag fick bort tumören så pass tidigt. Sen så alla blodprov jag måste ta fler gånger om året. :P Det går ju an men ibland är det lite drygt.

Jag har fått besked att jag har svårt för att bli gravid och kan endast bli det genom medicinska hjälpmedel som provrörsbefruktning. Vet inte alls om det är lika för alla. Men utan sköldkörtel minskar hormonproduktionen så det är därmed mindre chans att man kan bli gravid. Det var det min läkare sa i alla fall. Men eftersom jag varken vill bli gravid eller skaffa barn känns det faktiskt bra i alla fall.