Ålder hos adoptivföräldrar, vad tycker vuxna adopterade?

Åldern på föräldrarna är ju inte på ngt sätt ointressant, finns ju flera skäl till det. Positiva o. negativa.
Vid en högre ålder h a r ju a-föräldrarna hunnit skaffa en avsevärd livserfarenhet som kommer barnet till godo. M e n orken kan också tryta när barnet hunnit bli "äldre" tonåring.
Likaså k a n det ju bli (som det blev för mig) att man i ung ålder förlorar en förälder i g e n .

En yngre förälder är kanske däremot mer anpassningsbenägen(min fördom, jag vet;) dessutom orkar de mer även när barnet blir en "äldre" tonåring o. förhoppningsvis får barnen med yngre a-föräldrar behålla dem upp i vuxen ålder.

Bara mina snabba reflexioner nu innan läggdax, om det nu var såhär du menade TS?

Ja tack, precis så, fler får gärna reflektera på ett personligt sätt. Det är så lätt som adoptivförälder att tycka det ena och det andra men jag vill veta hur ni upplevt det med gamla/unga föräldrar. Ja, mest gamla då, för de flesta adoptivföräldrar är ju äldre än de flesta bioföräldrar.

Jag vet inte, mognaden sitter ju inte i åldern egentligen, man kan vara väldigt mogen och gått igenom massor även om man är i 30-årsåldern (alltså rätt ungt i adoptionssammanhang) som om man är 40 + när man blir förälder. Mina föräldrar var unga när de fick mig (28 år) och vi vara 32 år när vi adopterade....Jag har alltid tyckt att det varit mogna och bra föräldrar, tror inte de hade varit bättre föräldrar om de varit äldre när de fick mig. Är ju glad över det nu att de inte är för gamla när de fick barnbarn så de orkar med att delta i vår sons liv mycket.

Jag vet inte om det är viktigare eller mindre viktigt med åldern när det handlar om adoption, jag tycker ju att mina föräldrar har gett mig en fantastisk uppväxt men det har nog inte varit skillnad om de varit äldre när de fick mig och min bror....Jag tror ju inte det är så jätteroligt att ha jättegamla föräldrar eller för unga föräldrar heller om de vore mina biologiska föräldrar heller....Vid adoption är ju fördelen att du kan inte vara jätteung när du får barn och heller inte för gammal. Tycker det är bra att det finns gränser från båda håll. Inte för ung och inte för gammal. Sedan kan man väl diskutera vad den övre gränsen ska ligga men den undre gränsen tycker jag är bra.

Usch vad jag svamlar, är trött och ska lägga mig nu

Nej då, du svamlar inte, du "tänker högt" och det är just sådant som ger mig så mycket!

Nu väntar sängen.

Jag följer detta med intresse och ville sova lite på saken innan jag svarade :) men kan bara hålla med ovan skribenter. Personligen tycker jag inte åldern har den största betydelsen utan vad de kan erbjuda barnet - precis som biologiska föräldrar.

tycker inte heller åldern spelar ngn anvgörande roll.. mina föräldrar var 28 och 33 när dem adopterade mej.. det var aldelles lagonm tycker jag! I tonåren tyckte jag min mamma var rätt gammal.. hon är äldst, medans farsan alltid varit "ung". men men, nu är jag 27, farsan fyllde precis 55 å morsan e 60..
perfekt! I sinnet blir dem bara yngre å yngre lustigt nog!!

Mina adoptivföräldrar var ganska "gamla" när dom adopterade tycker jag... Adoptivmamma var runt 43 och adoptivpappa var typ ca 9 år äldre...

Just nu bryr jag mej inte. Adoptivpappan pratar jag inte med. Och adoptivmamma är en toppen mormor till min 8 månaders. Hennes ålder spelar ingen som helst roll längre. Men när jag va yngre vart det faktiskt jobbigt kommer jag ihåg att mina adoptivföräldrar alltid va mycket äldre än dom andras mammor & pappor...

Tycker inte man ska va föör ung... Men inte heller så pass "gamla" som mina var...

Min mamma var 38 år och pappa var 45 när de hämtade mig. Visst kunde jag tycka att det var pinsamt med gamla föräldrar. Men inget annat. I en viss ålder är allt pinsamt.

Nu är det inget som stör mig. De är de bästa morföräldrar som finns.

Men visst måste det väl ändå vara lite skillnad på att växa upp med lite äldre föräldrar idag än för 20-30 år sedan? Idag är ju medelåldern hos förstföderskor så mycket äldre.

Visst, det håller jag med om, mina föräldrar var 40 ungefär när jag adopterades, i skolan var det inte ovanligt med 15-20år yngre föräldrar. Nu borde ju skillnaden vara mycket mindre.
Visst blev jag retad för det ibland, men bättre morfar kan jag inte önska åt mina barn. Han är världens bäste i mina ögon .

Absolut! Jag är bland de yngsta mammorna bland de här i samhället som har barn som är jämngamla med sönerna (storebror är snart 3,5 år), och jag är 32! När min mamma var 32 gick både jag och min lillasyster i skolan redan och de flesta av våra kompisars mammor var i ungefär samma ålder. Bara några hade äldre mammor, lastgamla tyckte jag då, för de var säääääkert fyrtio eller något

Jag lägger mig i trots att jag inte är adopterad. Håller med JaDa med flera om att det nog måste bero lite på hur det ser ut i samhället runtomkring. Om "alla" får barn när de är max 25 så är en 35-åring lastgammal. Om man ser till Stockholms innerstad och norrförorterna, där vi mest rör oss, så har vi alltid känt oss normalgamla i förhållande till våra barn - 30 resp 33 år äldre än ettan, 33 resp 36 år äldre än tvåan. Min man, som är den yngre av oss, anses till och med vara en ung pappa.

För några år sedan var det en adopterad på Adoptera.nu som ville ha 30 som övre åldersgräns för adoptivföräldrar, minns inte om det var som en absolut gräns eller som åldersskillnad gentemot barnet. Har för mig att han/hon tyckte att de egna adoptivföräldrarna varit för gamla. Så det är rätt uppenbart att vi alla menar olika saker med gamla respektive unga föräldrar.

Jag har alltid tyckt att man bör vara lite återhållsam när det gäller "gamla" adoptivföräldrar (och tycker alltså så fortfarande, trots att jag fyllt 39). Själv skulle jag inte vilja vara mer än 40 år äldre än mitt yngsta barn. Det är kanske lite väl snävt som generell regel, men jag tycker att det bli tokigt när par 45-årsåldern får låga medgivanden och alltså kan ta emot spädbarn när de är 47. Jag önskar att det dels fanns en övre åldersgräns över huvud taget, eftersom det skulle minska dagens godtycke och stora skillnader mellan olika kommuner. Dels skulle jag gärna se att den gränsen handlade om ålderskillnaden mellan barn och föräldrar. Det blir galet om en 42-åring får adoptera ett spädbarn medan en 43-åring nekas att ta emot en femåring.

Tycker jag också, en åldersgräns får inte försvåra för äldre barn att få föräldrar, då är man ute och cyklar med barnperspektivet.

Tack alla som gjort inlägg i denna tråd, det gav mig mycket!

Jag kan inte ha biologiska barn på grund av dåliga ägg. Jag är 34, min man är 45. Vi ska gå till föräldrar utbildningen, men vi har blivit sagt att vi skulle kunna få svårigheter att adoptera ett barn. Jag är barnkär, vill gärna bli mamma, kanske inte världens yngsta mamma men någon som ska upskatta sitt barn, gör den bästa för henne/honom. Min man ska blir världens godaste roligaste pappa, jag är övertygad. De tar den där chansen från oss med nya lagar, dömmer oss till barnlöshet och till ett trist liv utan barn skratt och glädje. Ska vi bli dåliga föräldrar för att vi är gamla? Ett karleksfullt hem, uppmärksamhet och alla tänkbara ekonomiska möjligheter ett barn kan få, vad ska vi göra med dem där om vi inte får medgivande? Hör du vad jag säger kära nittonårig granna som har rökt under hela sin gradividitet? Är det bara du som förtjänar att bli mamma bara för att du är ung. Politiker som bestämmer för oss, från ett barnperpektiv. Ska det blir bättre för en oönskad barn att stanna i barnhemmet och hitta sig där ute i världen ensam när han/hon är årton?

Hej,

Nej, mina föräldrar var 31 år och 32 år när det adopterade mig.

Vi ska adoptera nu och jag kommer vara 32 år och min man 31 år. En bra ålder för oss också.

Hilma

Ökad ålder innebär också en ökad risk att dö. Det är inte helt ovanligt med hjärtinfarkt hos medel¨ålders kvinnor, tyvärr. Jag tycker att man ska tänka på det. Adopterade har ju redan förlorat föräldrar en gång, det är tungt att förlora de i unga år igen.

För mig har ålder aldrig varit = egenskap. Exakt åldersgräns förstår jag helt enkelt inte. Annat än att det blir administrativt lättare för socialen att dissa en del föräldrar utan att undersöka HUR föräldrarna lever sina liv.

En liten reflektion bara; jag och min man är icke-adopterade och växte upp med unga föräldrar (alla under 25 år). Innan vi ens fyllt 40 så har vi endast en förälder kvar i livet.

Min kompis som skämdes för sina äldre föräldrar har kvar båda sina och är hur pigga som helst till följd av ett liv fyllt med motion och aktiviteter.

Fast det handlar väl inte i första hand om att garantera att någon har sina föräldrar kvar tills den är 40+. Det finns länder som accepterar adoptivföräldrar på 55-60 år. Då är risken stor att barnet förlorar föräldrarna/föräldern (tror det är något land som accepterar så gamla pappor, men mamman måste vara yngre) innan 20 års ålder. Det är en himla skillnad. Jag är väldigt glad att svenskar inte kan få medgivande för adoption i den åldern. Det skulle i så fall vara om 55-åringen ville adoptera ett barn över tio år. Det tycker jag vore rimligt. Som jag skrev tidigare önskar jag att man utgick ifrån åldersskillnaden mellan barn och förälder, inte förälderns absoluta ålder.

Sedan är det förvisso sant att ålder inte är en egenskap. Det kan finnas 35-åringar som, på grund av sitt hälsotillstånd och sitt levnadssätt, är mindre lämpade att adoptera än någon som är tio år äldre. Samtidigt så är det ju ett oomtvistat faktum att hög ålder är en vanlig dödsorsak. Ingen förnekar väl att 80-åringar löper större risk att dö än 40-åringar? Likaså är ålder den största riskfaktorn när det gäller att bli sjuk, drabbas av Alzheimers och liknande tillstånd och börja tappa orken rent allmänt. Man har större chans att orka med en trotsig tonåring när man är 50 än när man är 65.

Självklart ska utredaren se till hur den sökande mår och lever vid utredningstillfället, men ingen kan garantera att just hon kommer att höra till dem som är pigga och krya långt upp i åren. Därför tycker jag att det är det fullt rimligt att ingen 50-åring får adoptera små barn.

Tycker också att skillnaden i ålder mellan barn o förälder borde vara det vesäntliga.