Jag är nyfiken på att höra om föräldrar som varit hemma länge (mer än 1,5 år/barn) med sina barn. Frivilligt, inte på grund av arbetslöshet eller så. Hur får ni det att gå ihop ekonomiskt och vad har reaktionerna varit från arbetsgivare och omgivning?
Svar t "mammatillwilliam".
Självklart är det svårt för föräldrar att inte lägga sig i då man är på öppna förskolan -ngt man som förälder får träna på!
Däremot tycker jag abolut inte att barn som inte går på dagis pratar sämre. Snarare tvärtom eftersom de har en vuxen att ta efter ist för andra barn. Sådant som är viktigt för språkutvecklingen -bokläsning, att få prata till punkt, att bli lyssnad på, träna bokstäver mm mm, går lika bra att träna hemma.
Sen finns det alltid föräldrar om inte är lyhörda för sina barns behov -hemmavarande eller dagisbarn...
Jag håller inte heller med dej om att ngn utomstående skulle se bättre till mina barns behov än vad en förälder gör. Jag är helt övertygad om att föräldrar känner sina barn bäst. Sen är det ALLTID bra med hjälp utifrån, inget fel alls med det! Men efter att ha pratat med många förkollärare så verkar den allmänna uppfattnigen vara att dom inte hinner se till varje barns behov p g a alldeles för stora barngrupper!
Hej! Jag skulle gärna vara hemma länge med min dotter, men ekonomin tillåter det inte. Hon ska i alla fall vara hemma tills hon är 1 år och 7 månader, vilket känns ok. Men jag undrar hur det är för er som är hemma många år utan att jobba, när det gäller pensionen? Förlorar ni inte mycket på att inte jobba? Är det något ni funderar på? Sparar ni extra till det i så fall?
Lägger till i favoriter och skriver när barnen sover. 
Problemet idag tror jag är att så många föräldrar inte litar på sin egen förmåga att ta hand om sitt barn på rätt sätt.
Att man måste överlåta sånt till "proffs". Jag tror fullt och fast på att ett barn som får vara hemma några år med en/flera föräldrar får en lugnare tryggare start i livet än ett barn som börjar när det är runt 1. Sen har jag full förståelse för de som inte har möjlighet att göra så av en eller annan orsak men att sätta ett barn på dagis med argumentet att det ska utvecklas "rätt" köper jag inte!
Verkligt intressant tråd.
Jag tror på det någon sa att barn i ung. 4-årsåldern behöver kompisar och då mår de bra på att vara på dagis.
Men jag tror inte på att en 1-åring hellre går på dagis än är hemma. Men de kan inte prata för sig.
Det jag tycker är lite läskigt är att föräldrar tror att de måste sätta sina barn på dagis för att de annars kommer att missa något eller att de kommer att klara sig sämre i skolan. Jag har hört föräldrar resonera så om sina 1- 1½-åringar. Skrämmande.
Läste någonstans någon politiker som sa att alla barn borde gå på dagis från 1 års ålder, för det finns ingen insyn i familjen. Idiotförklara föräldrarna och sedan i nästa andetag tycka att nativiteten är för låg. Nu är det en extrem åsikt som inte något parti står bakom, hoppas jag, men ändå.
Föräldrar är bäst för sina barn (vet att det finns undantag, men i det stora hela)
Men nu blir väl jag också påhoppad eftersom jag skriver på FL. 
Så roligt att läsa om alla engagerade föräldrar som gör allt för att deras barn ska få en bra start i livet. Jag önskar att min lilla flicka inte behöver börja på dagis/dagmamma förrän hon är närmare tre år, men vi får väl se hur det blir. Jag kan känna solidaritet mot mina arbetskamrater och min arbetsgivare, hur hanterar man sånt? Det är inte så lätt att hitta ersättare till mitt jobb, så jag vet att de har det lite besvärligt när folk ska vara mammalediga. Inte så att man inte får, absolut inte, men jag vet att de får det tufft. Nu ska dessutom min ersättare få barn nästa år :)
Jag vet inte om ni har kört någon presentation av er själva, men här är lite om mig:
Jag har tre barn, 11 år, snart 3 år och 15 månader. Jag har varit hemma på heltid nu i 3 år och kommer att vara hemma 1 år till. Stora tjejen började precis dagis för första gången och lillan kommer att börja om ett år då hon är 2 år och 2 månader. Då har ju hon även syrran på dagiset.
Sonen har aldrig behövt ha fritids, vi har sett till att någon alltid är hemma på något sätt, det är hemskt att en del tror att äldre barn inte behöver en lika mycket som små barn. Min son behövde verkligen ha någon att ventilera allt från skolan med de första åren.
Vi tog väldigt lite/inget alls i FP barnens första levnadsår, på så sätt kan vi dryga ut den länge.
Jag pensionssparar 500 kr privat varje månad, det kompenserar ju lite det jag förlorar på att vara hemma.
Min man är den av oss som tjänar pengar (arbetar på oljerigg) så jag kan egentligen vara hemma så länge jag vill, men har bestämt mig för att jag vill plugga lite på halvtid nästa höst. Barnen kommer att gå kvar 15, eller högst 20 timmar på förskolan så det kommer nog att gå bra.
Omgivningen har varit ganska oförstående till vårt beslut att ha barnen hemma. Vanligaste frågan är: "Hur stimulerar ni barnen?" Konstig fråga tycker jag, små barn älskar ju att bara vara med och laga mat och städa osv. De har ju dessutom varandra och vi går till Öppna förskolan flera gånger i veckan. Vi går också ut flera timmar varje dag oavsett väder, frisk luft mår alla bra av.
I vår familj reser vi mycket, utomlands flera gånger om året och inom Sverige så ofta vi får en chans. Vi träffar släktingar och vänner varje dag så vi isolerar oss heller inte som många verkar tro. Vi vill helt enkelt hellre ta hand om våra barn själva än låta okända människor göra det.
Vårt dagis är underbart. Det är ett Montessoridagis och på avdelningen för de små barnen är det 3 personal på 5 barn. Kan det bli bättre?! Nu går ju visserligen min tjej på den andra avdelningen, men de är väldigt flexibla vilket jag tycker är bra. Har barnen mycket spring i benen går de ut osv.
Så det var lite om mig och hur det funkar för oss.
ingefrid: Jag kan tycka att det är jobbigt med kontakten med arbetgivaren efterom jag vet att dom helst skulle se att jag jobbade. Nu har jag ingen fast anställning och vill inte ha p g a att jag känner mig så fast då. Jag är dock absolut inte oumbärlig där jag jobbar och försöker intala mig detta! Jag försöker att ist ta det som en komplimang då chefen vill att just jag ska jobba för dem .
Apropå pensionssparande så sparar vi liiite i direkt pensionssparande men mer i fonder och sådant som växer bättre + att man är mer fri att använda pengarna då de ev kan behövas! Har tack o lov en make som är intresserad av sådant... .
När det gäller frågan om barnen inte får nog med stimulans om de är hemma hela tiden, är väl svaret olika beroende på hur gammalt barnet är. Svaret blir helt annorlunda om det gäller en 1-åring, en 3-åring eller en 6-åring. När vi som är vuxna nu var små, fanns det fortfarande många föräldrar som var hemma med sina barn, iaf där jag bodde (på landet). Vi hade långt till andra barn, och våra mammor var hemma med oss tills vi började skolan vid sju års ålder. Att jämföra det med att vara hemma tills barnet är till exmpel tre år blir inte riktigt rättvist.
Mor 04 å 07: Jag ska försöka intala mig det också, att jag inte är oumbärlig (även om det känns smickrande, som sagt :)). Vi har funderat på att jag ska erbjuda mig att jobba lite om ett halvår eller så, om de behöver nån då när två medarbetare går på mammaledighet samtidigt. Visar jag lite goodwill då, kanske det är lättare att få mer ledigt längre fram? Tanken är att trixa med dagarna tills vår lilla tjej blir drygt 1,5 år och kanske turas om att vara hemma... sen hoppas vi att vi kan bli välsignade med ett barn till :)