Jag är nyfiken på att höra om föräldrar som varit hemma länge (mer än 1,5 år/barn) med sina barn. Frivilligt, inte på grund av arbetslöshet eller så. Hur får ni det att gå ihop ekonomiskt och vad har reaktionerna varit från arbetsgivare och omgivning?
Ska försöka svara TS...
Vi har valt att ha hemma barnen länge (och vi är inga höginkomsttagare 
). Vi har turats om jag och min man och för tillfället är jag hemma!
-Vi har inte tagit ut några dagar alls första året eftersom man måste ta ut 5 dgr då barnet fyller 1). Detta gör att man får leva riktigt snålt i ett år men det får man igen då man känner sig jätterik sen .
-Se till att ha så lite fasta utgifter som möjligt(ngt som man kan påverka mer än man tror!
-Ta reda på alla gratisnöjen som finns (om du bor i en större stad är det lätt att hitta)
-Önskar mig alltid kläder i present o julklapp -leksaker får dom ändå på ngt sätt. Då jag köper kläder köper jag ofta för stort så att det kan användas länge.
-etc etc... kommer inte på mer!
Låter som om vi levt som kyrkråttor men jag har aldrig upplevt det så... Unnar oss saker också emellanåt
Jag tror man får fundera för sig själv vad man anser är viktigt för ens barn o vad man vill ge dem! För oss har slutsatsen blivit, att vi tror att det är bäst att våra två gossar får vara hemma längre än normen (~1 år).
Vi går på öppen förskola tre dgr/vecka. Mkt bra vardagspedagogik finns i hemmet (städa, laga mat, lära sig hjälpa till, upptäcka naturen, lära sig leka ensam, ha tråkigt och därmed stimulera fantasin!).
Vi träffar även vänner med barn.
Med risk för 1000000 påhopp eftersom jag skriver på familjeliv .
Intressant tråd det här, kan ju meddela att när min mamma fick mig för 29 år sedan valde hon att bli hemmafru, min pappa ville gärna ha det så fastän han inte är någon höginkomsttagare. De levde väl inte direkt snålt, men sparsamt. Inga märkeskläder direkt men det gjorde inte oss någonting, har lärt mig att bli ekonomisk själv vilket jag uppskattar idag.
Mamma har inte ens gått tillbaka till arbetslivet än (hennes jobb var väl inte direkt välbetalt heller), men hon trivdes helt enkelt att gå hemma fastän jag blev större. Sedan har dom stort hus också, finns ju alltid något att göra...
Som barn till en mamma som varit hemma hela tiden är väl egentligen enda nackdelen det här med förskolan...gemenskapen mellan andra barn. Jag vet att mamma tog med mig på förskolan, eller "lekis" som vi sa, någon/några dar i veckan och det var väl nåt år innan skolan började vad jag minns. Men så här i efterhand har man som barn saknat den där kontakten man får tidigt med andra barn, för de allra flesta barn "på lekis" kände redan varandra sedan långt innan, och jag vet inte om det är därför man själv blivit lite "inåtvänd" och har fortfarande (trots åldern) den här lilla kompisskaran, känner liksom inget behov av att ha mängder med bekanta, men anar att det kanske har att göra med hur man hade det som barn, vad vet jag... Ibland önskar jag dock att man var med utåtriktad.
Dessutom var det väl inte särskilt kul heller med alla kommentarer man fått under tiden i skolan, varför min mamma är hemma när man har diskuterat vad ens föräldrar jobbar med. Jag kände mig inte som alla andra då helt enkelt, barn kan ju vara rätt elaka och jag vet även att min mamma fått kommentarer från vuxna om varför hon valt att stanna hemma. Jag tycker det är upp till var och en att bestämma en sådan sak, men tycker det är rätt fult av vuxna att ifrågasätta alltför mycket. Min mamma ville ta vara på tiden med mig som barn helt enkelt, och visst, jag tyckte det var jättebra att ha en mamma som alltid var hemma när man kom från skolan, jättemysigt. Så jag både tycker det var bra, samt dåligt när man tänker på det här med andra kompisar...
Hursomhelst, nu har jag själv ett litet pyre i magen som väntas i mars nästa år, och visst, jag hade gärna varit hemma flera år själv i början om ekonomin hade klarat det, men jag är ändå glad att barnet ska få en möjlighet att rätt tidigt få börja i förskolan, till skillnad från hur jag hade det. Tror att barn behöver den där kontakten med flera andra barn tidigt, för jag har ju inget minne av att jag hade så många kompisar som liten heller. Någon enstaka vän var väl allt jag minns, som man egentligen inte såg alltför ofta heller, men det hade varit intressant att veta om det har förändrat mig som person eller om det inte har spelat någon roll (med hur pass utåtriktad och framåt man är idag), men det får vi ju tyvärr aldrig reda på...
Det absolut viktigaste med att vara hemma länge med barnen är den anknytning och mjukstart i livet de får. Jag vill ha barnen hemma så länge som möjligt, kommer att jobba halvtid (om allt funkar) ett bra tag framöver. Räcker för att kunna ta ut en normal lön och lite förmåner. Sambon jobbar halvtid, med våra gemensamma inkomster så kommer det att funka. Inte fett, men vi är hemma med barnen och ger dem en god start i livet.
Finns det någon som ärligt tror att det är bra för barn som inte ens kan kommunicera att vara på dagis många timmar om dagen? Jag var på studiebesök på ett "bra" dagis; många barn, högljutt, skrikigt, en liten pojke satt i ett hörn och grät för sig själv utan att "fröken" reagerade. Min impuls var att lyfta upp honom och ge honom en varm famn att vara i, men fröken sa att han brukar vara så, inget att bekymra sig om. Har själv en pojke som har stort närhetsbehov, det skrämmer mig att inse vad som skulle hända med honom om vi lämnade båda barnen på dagis.
Jordgubbtjejen -Intreant inlägg! Och om sagt får man ju aldri svar på såna frågor (alltå huruvida du varit mer utåtriktad eller inte beroende på dagis).
Jag har å andra sidan kanske upplevt det motsatta. Född på 70-talet med en mor som gjort karriär och att jag alltid känt mig bortprioriterad! Kan tillägga att det fortfarande känns som att hennes arbete är viktigare än allt annat. Min far däremot har alltid prioriterat oss högre och offrat mer av sig själv, ngt jag uppskattat sååå mkt. Att få hans tid! Kan tillägga att jag fortfarande har 100000000 bättre kontakt med min far än min mor. Peronkemi oss emellan eller hur mkt tid de gett oss? Kommer aldrig att få var på den frågan.
Eftersom det sällan/aldrig var ngn hemma då jag kom från skolan så gick jag alltid hellre till ngn som hade sina föräldrar hemma.
Så det finns många aspekter på det hela
Hmmm har problem med vissa av tangenterna... därav den tragiska stavningen sorrY!
Att ha en förälder som inte arbetar alls när man går i skolan kan jag förstå att det inte är så bra. Alla har rätt att välja själva utan att bli ifrågasatta men så är ju inte verkligheten.
Om man blir påverkad negativt av att varit hemma som liten tror jag inte. Min man och hans syskon var hemma och dom är mycket olika varandra. Två mycket sociala och utåt och en(min man) mer tyst och mindre social men normalt.
Men det är nog bra att man som förälder arbetar iallafall deltid när barnen börjat skolan för hela familjen.
Nu får ju 4-åringar gå 15h gratis på förskolan(Allmän förkola). Mycket bra. För det är i den åldern och frammåt man behöver leka med jämngammla barn.
Har läst era svar och håller till viss del med. Men jag tror att det, för många inte alla, föräldrar är svårt att inte lägga sig i när barnen leker på öppna förskolan. Jag tror också att många barn pratar slarvigare t.ex. eftersom de är vana att familjen förstår. Sen tror jag en utomstående bättre kan se vad barnen behöver träna på samt om det är något i beteendet som avviker då personalen på förskolan förhoppningsvis har någon form av utbildning. I mitt jobb som lärare uppfattar jag tyvärr att de här sakerna ibland brister hos barn som gått kort eller ingen tid på förskolan. Men, självklart, det finns mänger med fördelar också och man gör så som man själv tycker är bäst!