Hur berättade ni?

Ingen?

jag va 21år...

inga problem o berätta här inte eftersom jag var gift, bodde i hus och hade fast jobb. det va nog bara väntat att jag skulle bli gravid.. o dessutom tjatade mamma att hon ville bli mormor!!

nu e jag fortf gift iallafall o 22år.. samma man såklart!! och väntar barn nr 2...

den här mannen är verkligen mannen i mitt liv!! är så lycklig!!

relationen till min mamma ändrades inte.. förresten.. glömde skriva det... och min man var 23år.. när vi fick första..

ja va 18år gamal o han 22år när vi berättade för hans färldrar, var nog det lättaste, dem själva ungar föräldrar med 7 egna barn vars min dotters pappa va barn nr 7. blev ingen chock för dem för dem visste redan. troligtvis innan ja själ visste det.
Mamma va det grymt svårt o hon blev inte överlycklig o hade svårt att förstå hur ja kunde förstöra min framitd, resor o studier för ett barn vid 19års ålder. men det har hon bett om ursäkt för typ 100000ggr.
Pappa o hans fru frågade en dag när bebisen tänkte komma till världen o om vi visste vad det skulle bli så dem kunde få köpa grejer. rätt skönt att dem redan visst :)
fördelen med att vänta länge med att berätta vad att dem redan visst om det o va mer förbereda på det. abort va aldrig på tal eftersom ja hade gott så långt.
ja tog studenten i maj 2001, vi flyttade till egen lägenhet juni 2001 en etta på 34kvm. men det va det värt att bara få ha sitt egna när wilma kom 15sept 2001. Maj 2002 flyttadet vi till en 3:a så himla mycket plats det blev då.
Försökte skaffa ett gemensamt barn till våran 2003 men blev flera missfall o sen gav vi upp.
Vi lever idag på varsitt håll sedan 2004 o kan känna att vi bröt upp é helt rätt tid för att kunna vara vänner idag. jag har idag en ny kille sedan 2.5år tillbaka, en bonus dotter på 5år, men inga nya barn. inte heller wilmas pappa har fler barn utan flickvänn med två barn.
Lycka till hoppas era föräldrar tar det bra när ni väl berättar.
Erat beslut tänk på det, inte deras.

Haha, jag var 17 år när jag blev gravid, jag skickade ett mejl till min mamma där jag berättade, då var jag i v.18. Hon tyckte att jag skulle göra abort, 6 veckor senare föddes vår älskade dotter.

Glömde visst svara på allt, sambon (numera maken) fick ringa sina föräldrar när jag åkte ambulans in till sjukan, då var jag i v.23+4, de blev såklart chockade, fick veta att de skulle få ett barnbarn och att det var påväg att födas på samma gång.
Vi bodde tillsammans i en annan stad än våra föräldrar.
Relationen till föräldrarna har inte förändrats annat än till det positiva.

När jag var gravid med vårt andra barn blev det också ett mejl till mamma.

OJ. jag blev oplanerat gravid med en kille som det var på G att vi höll på att bli tillsammans. var LIVRÄDD att berätta för min mamma. jag bodde iofs inte hemma utan hade flyttat för att plugga men han jag blev gravid med bodde i min hemstad (där min mamma också bor) Råkade haspla ur mig till henne i telefonen när en av mina råttor dött å jag var helt förtvivlad över det. hon blev inte direkt skogstokig som jag föreställt mig, men inte glad sådär direkt heller. fick frågan *har du testat dig*, typ en miljon gånger. Och det hade jag ju gjort, fast hemma med clearblue, men min mamma bara typ *jamen har du varit hos nån barnmorska då och testat? och det hade jag ju inte, men hade tagit 2 test med nån dags mellanrum typ. och det var stort klart tydligt PLUS! =P Men sen blev hon såklart jätteglad. ALLA i min närhet, dvs mina mostrar min äldre kusin(som också fick barn ung) och min mormor, var väl nästan mera halvhysteriska, men nu älskar dem sonen allihopa! Är helt TOKIGA i honom =)

Jag är 20 år och jag och min sambo har varit tillsammans i drygt 5 år. Vi bor på hans gård och jag studerar.
I September fick vi veta att jag är gravid och eftersom jag testade hemma själv så ringde jag min sambo. Han var och arbetade tillsammans med min pappa så när jag berättat för sambon så frågar han om jag vill prata med min pappa. Så det gjorde jag och han tog det hela mycket bra och sa att det var väl inte hela världen. Sen åkte de hem till oss ganska snabbt och så pratade vi lite om ifall vi var mogna för barn och så vidare. Papppa tyckte att det var upp till oss att bestämma det.
Ringde till mamma senare på kvällen. Samtalet började ungefär "-Hej. -Hej. -Jag är gravid." Ville ha det sagt så fort som möjligt :-P Men hon tog också det ganska bra och undrade hur jag skulle göra med skola och så. Sen accepterade hon vårt val och nu verkar hon faktiskt positiv till det hela

Svärföräldrarna fick veta genom sms. Hade tjatat på min sambo att han skulle berätta för dem i flera veckor men han hade inte vågat så jag smsade från hans telefon. De blev jätteglada och har stora planer för att få passa, fira jul, ha skötbord hemma och gud vet allt.

Relationen till mina föräldrar har inte ändrats något nämnvärt och relationen till sambons föräldrar har blivit lite bättre, fast de är ganska påfrestande ibland.

Jag var 15 när jag fick veta att jag var gravid. Då var ajg i slutet på vecka 16, gjorde UL straxt efter och fick veta att det var två. Och då berättade jag för mamma att jag var tvillinggravid. Det tog hus i h*lvete och hon var urförbannad på mig. Pappa tog det bättre, han accepterade mitt beslut även om han inte gillade det.
Andra gången var jag 17, ringde upp mamma och berättade att jag väntade barn igen. Hon blev vansinnig, och det slutade i storbråk. Nu väntar jag fjärde barnet och är i vecka 34, jag har fortfarande inte berättat för dem att dem ska bli morföräldrar igen, utan dem kommer få ett mms efter förlossningen där jag berättar. Har ingen större kontakt med mina föräldrar.

Kan tilläggas att jag nu är 19, och sambo med dem yngstas pappa.

Jag har fått en bättre relation till min pappa sen jag blev gravid. vi har alltid haft en lite ansträngd relation, vi har helt enkelt inte haft nåt gemensamt och vi har båda varit lite tafatta inför varandra.
Konstigt nog så var jag mest rädd för att berätta för han, även fast jag innerst inne visste att han ALDRIG skulle säga nåt negativt. Han visste inte ens att jag var i ett nytt förhållande, så han frågade lite blygt "får man fråga vem som är pappa" haha. vi blev med barn ganska så snabbt. ;)
men eftersom jag redan bestämt mej så sade aldrig någon nåt.
Som min äldsta bror sa till min mamma "ett barn blir det vad vi än säger, och vem kan bli arg över ett barn?" (han har själv 2 små varav den yngsta var 5 månader vid tillfället)

jag var 20 när jag berättade, är 21 nu, har BF 1mars. Dom hade inte träffat pappan, visste inte ens om honom, min mamma hade sett mej gått med honom en gång, de var de ända. har bott hemifrån sen jag var 16 och jag har ett jobb, och skulle det behövas så ställer pappa upp. han älskar att få vara barnvakt åt mina brorsbarn. :) de första han sa, de var "jaha, vart ska jag flytta då?" (Han bodde först mitt i mellan min bror å mej, 5 mil till varje, sen flyttade han så han fick 10 min till mej å 5 till min bror, nu vill han närmare mej igen om jag ska få barn) så jag kan bara säga att det har blivit bättre av detta. :)

Ojsan så långt det blev..!

an, Ni som är/ska bli unga föräldrar (14-21år)
hur berättade ni för era föräldrar att ni skulle ha barn?
hur reagerade dom?
hur blev relationen till föräldrarana när de fått reda på det?
hur är/var omständigheterna, bodde ni hemma osv.?

Vill veta eftersom jag precis slutat me ppillerna =)

Var utomlands när jag var 19år.
Gravid i 7veckan ringer jag hem och säger,... Mamma, du ska bli mormor.
Hur hon reagerader; Jag är för ung för att bli mormor. =)

Relationen... Hmmm... Min mammas värld kretsar runt min dotter idag, så det är min dotter som har en relation till min mamma, inte jag.
=)
He he.. skoja bara... Fortfarande lika bra mamma till mig och undrbar mormor till min dotter.
Omständigheterna; toppen, jag hade bott ihop med min kille i 3år tillbaka så hon litade fullständigt på oss och visste att det skulle ordna sig på ett eller annat sett.
+ att vi har fått fullt stöd från alla nära och kära i vår omgivning

när jag hade våran son i magen var jag 16 skulle fylla 17 jag var hos min pojkvän för första gången hade inte träffat varandra innan men kände att detta var rätt för mig älskar han men men jag skickade sms till mamma och sa att hon skulle ringa mig och då sa jag att jag var med barn hon blev inte så glad men hon var ju själv 17 när hon fick min syrra så jag fick behålla barnet

Jag var 18 men skulle fylla 19 när jag vart gravid med våran lilla tjej. Självklart var jag jätte nervös att berätta det, både för mamma & hennes pappa. Jag höll det lite för mig själv i ca 1 vecka för jag vill tänka först hur jag ville göra osv. Sen när jag väl beslutade att jag skulle behålla min lilla bebis i magen så drog jag mig i kragen & berättade för min mamma först.

Jag gick över till henne på en fika som vanligt en dag, vi satt i soffan och små pratade & sen sa jag bara rakt ut till henne: Du Mamma jag är gravid! Hon vart ju självklart chockad till en början, och frågade om jag verkligen hade tänkt igenom noga. Men sen när hon såg att jag var fast beslutan att behålla det så vart hon jätte glad för min skull och vart så lycklig att hon skulle bli mormor!

Min relation med min mamma har faktiskt blivit mycket bättre! Vi hade en bra relation innan men nu har det blivit en annan sak nu när jag själv blivit mamma. Den har bara blivit, jaa? bättre helt enkelt!

Pappan vart jätte cockad till en början för vi hade bara varit tms i 2 månader bnär jag blev gravid. Men ju längre det gick destomer så blev han gladare & gladare åt att han skulle bli pappa :)

Jag bor hemifrån sedan ett par år tillbaka & hade ett jobb så jag visste att jag kunde försörja det på bästa möjliga sätt.

oj vi hade snackat via tel och på internät så jag kännde han ju