Bonusbarn.

Hela grejen med att jag tycker det är svårare att vara bonusmamma än biomamma är att jag bestämmer själv vad jag gör med min son. Med bonusen vill man inte trampa nån på tårna fast det är viktigt att ha samma regler för alla. Som bonusmamma måste man vara med på uppfostran och allt (ialla fall i vårat fall), men man har absolut INGENTING att säga till om när det väl gäller. Eller om jag är hård mot min egen son är det ingen som tror att jag inte tycker om honom, men om jag är lika hård mot bonusen så är jag dum helst plötsligt. Det är det jag menar, man måste hela tiden bevisa nåt som bonusmamma, som biomamma  blir man inte ifrågasatt på samma sätt.

Sen hur andra familjer väljer att lägga upp det vet jag inte, men här tas samma ansvar för bonus som för min riktiga son

Jag vet inte men hemma hos mig blir alla behandlade lika, alla har samma regler o jag hade inte accepterat att trippa på tå för ngn. Jag tror att baret/en känner av om man tycker om dom på "riktigt" . Ser att dom får samma behandling som dom andra barnen men visst kan det vara tufft att hålla på o bevisa som du skrev. Men jag måste fråga bara, vem e det du känner att du måste bevisa för? E det bio mamman, pappan, folk runt omkring? Varför skiter du inte bara i vad folk tycker??

Har bara läst ts, men ag tycker det är ganska uppenbart att många bonusmammor på fl skriver av sig om sina problem, sina känslor etc, sånt som kan vara svårt att hitta någon att prata om i vardagen. Tycker det är bra att de har möjlighet att göra det. Livet som bonusmamma är inte alltid enkelt, och nej, det går inte bara att säga att det skulle du ha tänkt på innan, man kan inte veta i förväg hur något man aldrig varit med om ska bli. Det är bättre att de skriver här och får häva ur sig om sina känslor anonymt, än att de gör det irl. Och ofta blir ju problemen lättare att lösa när man väl får vräka dem ur sig. Är övertygade om att fler situationer skulle kunna lösas på ett positivt sätt om folk kom med konstruktiv kritik och förslag till lösningar än som nu, där de flesta bonusmammor med problem får höra att "så kan du inte känna" och "du är en hemsk och elak människa". Inget blir bättre av att man får höra sånt, tror jag.

Jag brukar inte starta trådar om hur bra mitt liv som bonusmamma är (vilket det är), för det skulle bli ganska ointressanta trådar som få skulle vilja läsa tror jag. Jo, kanske en och annan skulle vilja läsa positiva saker om att vara bonusmamma, och en och annan skulle kanske vilja ha positiva råd om hur man får det att fungera, men störst uppmärksamhet och flest inlägg får ju dock trådar där folk är arga på bonusar och biomammor och där sedan andra kan skriva och klanka ner på dessa bonusmmammor för att de känner så.

Hur som helst, jag älskar mina bonusar, vi har det väldigt bra och jag skulle inte vilja vara utan dem!

Kan tillägga att biomamman är en jättebra mamma som har uppfostrat barnen jättebra! Naturligtvis tänker vi inte lika i allt, men eftersom barnen är så fina kan hon inte ha haft helt fel Sen har ju min man varit med och uppfostrat dem också förstås.

Och sen kan ju tillägga att jag älskar dem inte lika mycket som mina egna barn, det tror jag inte går.

Nu för tiden är det väl inte så mycket, men barnens farmor var väldigt mycket sån förut..men det är väl den allmäna uppfattningen mer...man behöver inte bevisa nåt för nån, men det känns ju fortfarande så.

Grejen med min bonus är att han är så jävla hämmad..han är 5 år, men får inte göra någonting för sin mamma, han beter sig som en treåring. Tyvärr kan man inte ha samma regler då även om vi försöker...varken jag eller min man tycker att man ska låta honom hållas, för han kan en massa saker själv, men får aldrig. Då blir det lätt att folk tycker man är för hård. Jag kräver en hel del av min lille för hans ålder också, men givetvis inte lika mycket då han inte ens är fyllda två

Nej, jag tycker inte det minsta om mitt "bonus"barn.
Kan inte hitta något positivt öht faltiskt.
Eller jo, han är snäll mot hans halvbror, det är positivt.
Annars är det rätt torrt på den fronten.

Men bara för att jag känner så betyder inte det att jag inte kan "umgås som folk" för det. Visst är det jobbigt men att det skulle bli såhär visste vi inte och både jag och pappan kämpar på så gott vi kan och jag tycker det går väldigt bra, det har varit lååååångt mycket värre.

Barnet är oerhört krävande och jag kan inte se något sådant som en "bonus" då bonus för mig är något positivt.
Däremot kan jag leva med det även ifall jag har tvivlat då och då.

Jag är den som lever mitt liv och känner individerna i min närhet.
Jag har varit inblandad i mitt liv sedan jag föddes och min sambos liv i ca 9 år nu så jag har en hel del kött på benen till skillnad från helt okända rabiata kvinnfolk på FL.
Att få det kastat i ansiktet av "folk"att det är "synd om barnet" och "dra ifall det inte passar" samt påståenden och tro att bioföräldern till "bonus"barnet är dum, klen, feg etc visar också på total oförstående hur verkligheter kan se ut utanför sina egna väggar.

Fast jag har förståelse för att blinda inte kan se.
Synd bara att de blinda själva tror att de ser.

Gremlin666: Ja håller med dig. Tråkigt att det inte funkar med din sambos barn. Men som sagt stark att ändå kämpa på.

Det är ju mer synd om dig faktiskt. Och sedan undrar jag F_O_R_T_F_A_R_A_N_D_E_ hur man kan vara så att man inte tror att barnet känne4r av det?
Man vet som sagt inte vilka men det kommer att ge när barnet växer upp. man vet ej heller hur det kommer att drabba kontakten mellan hans far och honom, man vet helt enkelt inte. Det kanske inte blir några påföljder eller så blir det det.

Men JAG skulle inte VÅGA chansa när det gäller MINA barn, hade jag haft en ny som känt som dig, då hade jag LÄTT blivit ensam, och jag hade definitivt INTE skaffat nbarn med en sådan man.

Nu menar jag INTE att man ska TVINGA fram känslor som inte finns, och jag ser att ni gör det bästa för att få det att fungera.

MEN för mig personligen hade jag inte accepterat det, det hade varit för lite.

Jag som sagt har idag ett skitkass kontakt med min far (valt det själv) pga hans val, och jag vill INTE riskera att få samma situation med mina barn.

Du skriver precis som jag känner! Finns inget mer att tillägga för så här är även min verklighet!

Jodå, jag gillar mina bonusar.
Däremot älskar jag dom inte... jag kan inte påstå att jag saknar dom när dom inte är här... och hur mycket jag gillar dom, varierar...
Ex, nu är det VÄLDIGT rörigt med ändrade tider, gräl och bråk, stök, uppkäftighet (mot sin pappa) skiter i att hjälpa till hemma... osv osv.
Så just nu är det inte ALLS kul när de kommer hit helt enkelt för att det tär på mig, min man och 2-åringen. (han är ganska gnällig och "orolig" de veckorna syskonen är här, för han känner av grälen och skriken och slagsmålen)

Jag hoppas att det går över så jag kan trivas här hemma mer än bara varannan vecka. Det brukar vara bättre.

Ja, det är synd om oss alla faktiskt, fast det vet vi redan så det behöver du inte berätta för oss då det som jag skrev innan vi som lever vårat liv, inte du.
Kan mycket väl vara så att barnet känner av att han är jobbig, hade varit märkligt ifall han INTE förstod att han är annorlunda då han går i skola med jämnåriga som inte alls är som han är.
Vilka men hans uppväxt kommer skapa kan ingen veta, precis som det gäller allas uppväxt, man lever i sin egen verklighet.
Men att BUP samt specialinstans från skolan är inblandade visar att han är ett problembarn sedan kan det finnas en mängd olika orsaker till att det blivit som det blivit men det ändrar inte nutiden.

Sedan att du tror att du kan förebygga problem som du själv haft är lite väl sent att tänka på.
Du borde acceptera din uppväxt och sluta se dig som ett offer, alla har haft motgångar och alla kan hitta mängder med fel i sin uppväxt ifall man bara letar.
Nu har du en solklar bild att världen inte är större än det du själv upplevt men jag tror du hade mått bättre av att sluta döma andras känslor när det endast grundar sig i att du själv har problem.
Självklart är det bra att använda sig av egna erfarenheter när det gäller att skapa framtid men att tro att du skulle må bättre inuti dig bara genom att försöka bädda så mycket du orkar för dina avkommor anser jag vara en felaktig väg att gå.
Självklart ska de ha det bra, men det är inte samma sak som att de är en minikopia av dig utan egna individer med egna känslor.

Du borde förlåta din pappa och dig själv, ta ett djupt andetag och leva i nuet och anpassa din uppfostran efter idag och imorgon istället för dået.

Lycka till

Vem har sagt att jag lever i dået? Jag har med mig mina erfarenheter, från att min pappa lät sin egen egoism gå före hans barn likaväl som han beslutade att fortsätta dricka en massa och bli alkoholist. Det har präglat mitt liv och min uppfostran till det bättre, genom att jag SETT min pappas misstag och ska inte göra om dem med mina barn.

Den person som INTE tar med sig sina erfarenheter från sin barndom till sin egen uppfostarn tycker jag låter mycket märkligt.

Sedan uppfostrar jag inte mina barn till små minikopior av mig, utan jag ser till att de har ett stabilt hem med människor som TYCKER om dem, inte folk som enbart accepterar dem, Det anser jag är var förälders lott i livet att se till att barnet har det så bra som möjligt, och INTE utsätta dem för människor som bara kan vistas i deras liv.

Problembarn? jag anser att det inte finns någon sådan term, man kan ha problem med hans beteende visst. Men det utgör knappast hela honom.

Jag undrar vem av oss som ser sig som ett offer? Du kan nog fylla den rollen bra själv tycker jag.

...vänta lite nu, blev det en sandlådetråd nu?

"om du säger att jag är det kan du vara det själv"?

Over and out, lycka till med att bli vän med din egen historia

Sandlådenivå? Nej, knappast. Men det är inte jag som ser barn som problembarn, finns inga sådana.

Där har du fel det finns visst problembarn...... o ja håller med om tidigare inlägg att det är fortfarande du som har problem.

Lycka till i livet

Jag är helt tokig i mina bonusar och är super lycklig över att ha dem i mitt liv, även min sambo älskar mina barn och behandlar dem likadant som om de vore hanns bio barn.

Håller med dig TS är så sorligt att så många barn i dag får växa upp hos vuxna som inte enns tycker om dem, jag är helt övertygad om att barnen känner av det hela. 

Tycker att det är skamligt att vuxna kliver in i förhålanden med barn och fortsätter dem även efter det att de känner att de inte tycker om de barnen som finns i familjen.
Nää är man vuxen så får man ta sitt ansvar, antigen så skaffar man hjälp så man kan komma barnen nära och få de känslor som ett barn har rätt att få från dem som de bor med eller så avslutar man förhålandet och går vidare.

Du får gärna tycka att jag har problem. Det är upp till dig och jag bryr mig inte ett smack om din åsikt. Men jag har iallafall RENT samvete när det gäller mina barn.

Och nej, jag anser inte att det finns problembarn utan att det finns barn med problem, men att göra hela barnet till ett problem som man gör när man benämner en hel individ som ett problembarn är otroligt lågt och dömande.
Inga barn är onda eller har problem UTAN orsak. Så är det bara och vill man inte se sin egen skuld i det hela, då har man själv mycket stora problem.

Men om han är anorlunda och desutom får växa upp hos en människa som inte ens gillar honom, själv klart så är det inte bra för honom.
Varför går man in i ett förhålande där det bor barn om man inte kan ta dem till sig och ge dem en bra uppväxt?
Att säga till TS att hon ska glöma och förlåta, hmm vem är det som försöker leva TS liv och säga vad hon ska göra. Om nån har behandlat en illa så varför ska man förlåta en sån sak,är man inte värd bättre än så?
Sen bara för att hon bryr sig om barn och blir förtvivlad över att så många barn växer upp under desa förhålanden så betyder det inte att det är för det hon har upplevt i barndomen.
Jag är uppväxt med två bio föräldrar men tycker att det är sorligt och vidrigt att se hur visa barn här på FL måste växa upp med