Måste få beklaga mig lite

Jag vet inte. Men jag tror det är nästan mer ansträngande att först träffa barnet och sedan åka hem och vänta igen. Nu talar jag bara för mig själv.

Man får inte åka och hälsa på barnet under väntan. Man är ju inte, formellt, barnets förälder förrän pappren skivits på i samband med överlämningen. Jag ställde frågan till AC och fick det svaret.

Väntan är hemsk, själv har det bara gått 3 månader för mig. Jag tror det kanske skulle vara lättare om man fick nya bilder - som du hejhopp fått så ofta. Själv väntar jag på en liten flicka som nu är 4 månader och de två bilderna jag har är tagna när hon var nyfödd. Jag har egentligen ingen aning om hur hon ser ut idag. Det är nog det jag tycker är jobbigast med allt detta.

Ja Ceciliasockholm - bilderna underlättar jättemycket.
Jag fick faktiskt 11 bilder till idag som var tagna igår. Det är riktiga festdagar då bilderna kommer.

Har du hört något om det är bilder på väg?

BFA samarbetar bara med 1 barnhem just nu (snart inget) så kontaktpersonen har ju bättre förutsättningar att träffa barnen som är på väg till Sverige - det är så värdefullt för mig att få se hur hon ser ut nu och hur det ser ut runtomkring henne + att det känns som en skatt som jag kan ge henne i framtiden.
Jag menar inte att strö salt i såren - utan att jag förstår att det är jättejobbigt!

Ceciliastockholm: Under drygt 5.5 månader har jag fått bilder i tre omgångar. Hoppas du får fler snart! Inga nyheter är bra nyheter enligt AC. När det är som mest tyst från deras hörn börjar man undra om något är fel, men det svaret fick jag.

Jag är faktiskt rätt besviken på AC när det kommer till bilder. Jag har all respekt och förståelse för att dom har haft mycket att göra inför deadline 1 maj, men nu är den passerad och man kunde ju hoppas att dom kunde försöka ordna lite bilder.

Jag tycker också det är konstigt att vissa får fler bilder via AC än andra. Min lilla tjej finns ju också på ett barnhem där det säkert är ett 10-tal, om inte fler, barn som väntar familjer i Sverige så genom ett besök där skulle dom hjälpa så många av oss väntande familjer - på en och samma gång. Men jag tror, och hoppas, att bilder är på väg snart.

Idag är jag i alla fall glad för det har kommit några RB till AC från just "mitt" barnhem. Det är ju skönt att veta att det rullar på . En av dom som ska åka har lovat att försöka ta bilder till mig så det känns fantastiskt kul.

HejochHopp - inte strör du salt i såret, jag kan ju ändå inte vara mer avundsjuk på dig än vad jag redan är )))) Det är fantastiskt att du får så mycket bilder, blir bara glad för din skull när jag läser det.

Jag kan inte svära på att jag vet hur det är. Min uppfattning är att de inte har tillgång att besöka alla barnhem vid ett och samma tillfälle i Vietnam. Eftersom "mitt" barnhem ligger i HCMC är det nära från flyget och därmed mer lättåtkomligt att åka förbi och ta några foton. Är det barnhemmen som fotar barnen kan det ha att göra med deras dator. Tydligen strejkar datorerna där ibland. Men som sagt så vet jag inte varför en del barn blir fotograferade mer än andra.

Jag fick sista bilderna i samband med att deadline 1 maj passerats.

Vilket datum fick de barnbesked som åker nu?

Vilket datum fick du bb?

Dom som jag vet fått rb nu fick bb i december / januari tror jag. Själv fick jag bb i början av mars så jag har tyvärr några månader kvar.

AC:s anställda (en person mr H) åker till barnhemmen så ofta han kan. Ofta kan det vara stora hinder särskilt till barnhemmen nära kusten långt söder ut där vägarna är av ren lera till stor del, det går inte att ta sig fram när det te x har regnat mycket. Det kan också vara så att när han väl är där så är inte alla barn på plats. Så var det för oss, vi fick inte alls många bilder från honom, kanske 3-4 st vid två tillfällen. Resten av bilderna var från personer som åkte före oss och hämtade sina barn på barnhemmet och som var så gulliga att de tog sig tiden att fota och träffa vår son åt oss. Det visade sig att barnen ibland togs till HCMC till stora sjukhuset där för undersökningar, ibland gick det magsjuka på barnhemmet, det var skabb som skulle behandlas och även vaccinationer osv osv. Det kan uppleva orättvist att vissa får många bilder och andra inte men jag kan garantera att Mr H gör allt i sin makt för att fota och göra väntan tills man får åka dit och få sina barn så uthärlig som möjligt. Ett exempel på detta är när vi skulle åka dit, vi hade fått direktiv från AC i PM att vi kommer till HCMC, bor på hotellet två nätter, sedan åker vi tillsammans i gemensam buss med mr H till barnhemmet och vi träffar barnen där för att sedan åka till ett hotell i närheten i den staden och dagen efter får vi barnet i samband med ceremonin. När vi kom till hotellet i HCMC fick vi veta att den kvinna som vi reste med som skulle hämta sin dotter kunde få henne direkt då hon fanns på ett barnhem 10 minuter från hotellet i HCMC! Och eftersom vi då inte kunde få vår son då då han var på barnhemmet 15 mil därifrån så hade han åkt 6 timmars bilresa till barnhemmet dagen innan för att ge oss helt färska foton på honom som kompensation för att vi inte fick vår son samtidigt som kvinnan i gruppen! Det är engagemang! Han slet enormt för oss och såg till att myndigheterna gick med på att ge oss sonen samma dag vi träffade honom på barnhemmet fast ceremonin inte var avklarad förrän dagen efter. Och sedan åkte han extra resor till Hanoi som ligger i norra Vietnam, vi var i södra för att det skulle ta en dag mindre än om han skickade dokumenten dit för han tyckte vi skulle komma hem fortast möjligt till Sverige igen. Och det gjorde vi, vi hade fått ett tidsspann från AC på 3-5 veckors vistelse i Vietnam men vi var hemma redan 10:e dagen tack vare att Mr H jobbade i princip dygnet runt för att vi skulle få komma hem och bli en familj på riktigt.

Jag förstår att dom har jättemycket att göra och att Mr Huy verkligen gör vad han kan. Självklart vill jag ju att han ska fokusera på viktigare saker som att få klart alla papper, prata med myndigheter och ta hand om familjerna som är på plats. Man blir bara så frustrerad ibland, vilket kanske är naturligt i dessa sammanhang.

Men glädjande nog kan jag berätta att det kom nya bilder idag så jag är såklart överlycklig. Nu är det bara några månader kvar tills jag träffar den lilla skruttan

Det är inte konstigt alls att du blir frustrerad - bilderna är ju jätteviktiga i den här väntan på våra barn. Det är klart att det finns många andra viktiga arbetsuppgifter i länderna men det betyder ju inte att man inte kan känna att det är tufft när månaderna går...

Det verkar som om det är mycket jobb för en enda medarbetare där, men det är ju inget att lägga ner energi på nu eftersom det snart inte kommer att behövas någon

Grattis till de nya bilderna! Snart kan vi ta våra egna kort!

Det är ju tur att man inte går igenom någon utredning medan man väntar rb - jag känner mig hur labil och känslomässigt upp och ner som helst.

Vissa dagar är jag jublande glad och går omkring som på moln,vissa dagar är jag fylld av den djupaste tacksamhet och ödmjukhet inför det här stora som jag sak få vara med om och känner att jag inte har något alls att beklaga mig över och andra dagar - ja då kräks jag på den här väntan och klarar inga motgångar alls och gråter för ingentin och är less less less...
Återigen andra dagar så är jag rädd - rädd att något ska hända, att jag ändå inte kommer att få denna underbara lilla människan i min famn och allt som oftast är det ett virrvarr av alla känslor.
Är det bara jag som reagerar så här totalknäppt eller känner ni igen er?

Idag är det en "jag ORKAR inte vänta -dag", "jag blir tokig snart-dag" "telefonen kommer aldrig att ringa-dag" "tiden går helt i onödan-dag"....

En riktig p*ssdag alltså...
Så - nu har jag beklagat mig

Haha känner mig precis lika labil, och tänkte tyst för mig själv förra veckan att folk måste tro man har en skruv lös Man är helt klart labil! Varför ska inte vi få ha samma känslo-berg och dalbanor som andra blivande föräldrar? Självklart är man FRISK om man visar känslor och själv är medveten om att man verkar lite labil. Sjuka människor brukar ju inte förstå att de beter sig märkligt Självinsikt kallas det vi har! och det är en av de mer värdefulla egenskaper hos en människa. Det ska du inte skämmas över! Jag har en likadan dag jag.....

Avståndet gör mycket för hur pass säker man känner sig, nu känner man ingen trygghet alls i att barnen har det bra. Jag tror som sagt det är helt naturligt att börja grina lite titt som tätt och att motsatsen vore mer underlig. INGEN kan förställa sig hur man känner om man inte gått igenom det själv! Därför kan ingen säga att det man känner är fel. Jag känner en oerhörd vanmakt som blir värre ju längre tid som tickar på.......

Vi har nu snart väntat på RB i 1,5 månad och jag tycker verkligen att det är pest!! Ju längre tid det går desto mer deppig blir jag. Jag vet ju att det kan komma när som helst. Rätt som det är så kommer det nerdimpandes. *puh* Nej, väntan på RB är nog bland det värsta hitills.

Jag ringde till mitt kontor idag för att beklaga mig lite och kanske ge en förklaring varför man bokar in patienter som redan varit hos oss De är förstående och tur är väl det. Måste få ge en guldstjärna till min chef som använder mogna termer som att: Jag förstår att det är lika påfrestande som vid en graviditet (hon har fem barn), och att du är rädd att något ska gå snett eller hända henne. Jag blev stolt äver min chef idag, det finns människor som förstått vad det innebär att adoptera.

Jag fungerar inte riktigt på jobbet nu! Någon som känner likadant? Vissa på arbetet som inte vet om adoptionen måste undra vad som händer. Vissa dagar är jag på topp, andra långt nere i skorna