Farmödrar Hallå!!

1. Till den kategorin hör definitivt inte jag. Sönerna fick ta ett mycket strort ansvar då de växte upp, dels för att jag var ensamstående och jobbade hårt, dels därför att jag var mycket sjuk. Men också för att jag inte hade den minsta lust att slita med allt när det fanns två unga starka killar i huset.

2. Det låter mer som att din svärmor är deprimerad och mår väldigt dåligt av er bristande relation. Inget bra sätt att visa det på, men människor är olika och ofta produkter av sina egna uppväxter. Har ni försökt lyssna på hur hon känner och mår?

3. Hmm. Det var du som skrev att svärmödrar ofta är ... etc.
Givetvis beror erfarenheterna på vilken person man är och vad man varit med om. Men möjligheten att ha varit med om saker ökar ju för varje år ...  så jag står för min bedömning att äldre har mer livserfarenhet än yngre. (givetvis en generalisering, men dock)

Tilläggas kan att yngre kvinnor är väldigt olika i förhållande till äldre.
Av en del blir jag behandlad som en gammal tant, dvs de nonchalerar mig, tror inte att jag har något att tillföra i ett  samtal eller umgänge.  Andra (de flesta) behandlar mig som vilken god vän som helst och vi kan ha mycket kul och många intressen gemensamma.

Fördomar mot åldrar finns nog i alla riktningar.

Men varför i all världen låta henne hållas?! Det är väl bara att säga "-Men kära du, det är väl klart att jag vet att xx just har lärt sig gå. Det är ju mitt barnbarn!"

Spotta upp dig helt enkelt.....?!

1. Jättebra, tyvärr finns det ju bevisligen många som inte gjort som du, däribland min svärmor. :)

2. Hon är deprimerad men det är inte bara jag som är problemet för henne. Jag är självständig och det klarar hon inte riktigt. Hon märker att hennes son oxå blivit det sen vi flyttade och det är nog jobbigt verkar det. Sen hackar hon på sin dotters sambo likdant som med mig och säger saker som att han inte kan uppfostra deras barn osv samtidigt som hon totalt förminskar sin egen dotters förmåga att uppfostra och vara mamma, för att hon själv alltid har rätt. Hennes man säger hon elaka kommentarer till hela tiden och mer eller mindre idiotförklarar. När han tog upp att det var deras förlovningsdag så mer eller mindre färste hon åt oss allihopa när vi ville höra hur frieriet gått till. Tro mig, vi försöker men det är ju bara så mycket man orkar med. Inga försök kommer fårn hennes håll för hon tiger hellre ihjäl en konflikt eller diskussion än att prata om den. Det är fruktansvärt ledsamt och jag har gråtit floder över detta men nu bestämt mig för att det inte ska få påverka mig så negativt längre. jag är gravid och vill vara lycklig. Dessvärre förstördes hela julen av hennes beteende och jag åkte hem tidigare än sambon. Hon vet dock inte varför jag gjorde det och jag tänker inte tala om det heller. Nånstans får hon förstå liksom. Jag är alltid den som hjälper henne med matlagning och att smörja hennes onda rygg osv. ingen annan i familjen, men sen snäser hon åt mig i alla fall och är nedlåtande. Inte en chans att det ska vara ok. nope!
3. mer livserfarenhet för att man levt längre kan stämma men mer läraktiga erfarenheter behöver man nödvändigtvis inte ha samlat på sig. Det finns otroligt kloka 25 åringar och oerhört tröga 65 åringar. Faktiskt, så är det ju.

Jag o min make har varit tillsammans i 9 år.
Vi har firat jul hemma hos min svärmor 4 av de åren, men med henne 5 år.
De andra åren har inte varit möjliga då vi flyttade 20 mil bort o hennes o min mans arbetstider inte har gått ihop förrän i år.

Jag firar hellre med min svärmor än med min mamma.
Nu i år kommer vi vara hemma o jag tror inte svärmor kommer hit på själva julafton, men nått firande blir det nog iaf hoppas jag.

Det här är ju egentligen en fråga som är rätt svår att svara på... Jag själv är "kilsmässobarns-skadad", jag vägrar mer eller mindre att åka runt som en jojjo mellan alla under jul, speciellt julafton. Nu är jag rätt stressad vanligtvis också eftersom jag pluggar och har barn, så när vi väl är lediga tillsammans så vill jag hinna känna av det. Så vi har som standard att vi firar hemma hos oss och sen får den som vill dyka upp, vilket bara har varit min egen familj. Mamma är ensamstående så som någon tidigare skrivit, jag har inte hjärta att se henne ensam på julafton, punkt, så ska jag någon annan stans så ska det vara självklart att hon får följa med. Min pappa är också väldigt ensam, kanske mer ensam än vad mamma är, så han har firat med oss de senaste jularna sen han och hans fru separerade. Att sambons familj intekommer hit beror nog mycket på att de är en stor familj med fyra barn som fortfarande bor hemma (fyra utflugna, ja, åtta sammanlagt).

Däremot undrar jag om inte jag har en enklare relation med svärmor än vad sambon och svägerskan har med sin egen mamma. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men sambon har inte varit intresserad av att fira jul förrän vi blev tillsammans. Hans familj är väldigt, kan man säga jantelags-styrda? Det är som att de är blyga av sig, kan inte fira något ordentligt, det är som att de tycker att det är pinsamt. Jag vet att de retades med sambon första julen vi var där för att han varfinkläddoch de tyckte att det var lustigt. Barnen visar ingen respekt för presenterna, allt bara rivs upp i en salig röra och aldrig har vi fått ett tack för det vi gett. Det känns väldigt tråkigt. Svägerskan har småångest för att det är hennes mamma och hon känner sig tvingad att fira där för annars blir svärmor så besviken, men nu när de kom i jul så fick de ingen julmat för de andra hade börjat äta tidigare och svärmor stod och diskade när de kom, svägerskan var så himla besviken.

Jag tror att deras problem är bristen på kommunikation, de pratar inte med varandra! Man ser på dem att alla går runt och önskar att saker vore annorlunda men ingen säger något. Jag lever efter den principen att jag inte är någon vandrande planerare, jag sköter relationerna med min familj och sambon får sköta relationen med sin, inklusive att hålla reda på födelsedagar mm. Jag har varken tid eller lust att ta mer ansvar än så. Min familj är långt ifrån problemfri men vi kommunicerar åtminstone och jag kan alltid vara arg och diskutera med de mina utan att det blir några hard feelings. Finns det problem så rensar vi oftast luften så småningom. Sambons familj är som sagt tvärt om.

Jag kan mycket väl tänka mig att svärmor känner sig åsidosatt, men de kommer ju sällan själva och hälsar på, de "vill inte besvära oss" har jag fått höra. Jag tar rent illa upp av det. Vadå besvära oss? Jag tycker att de skulle kunna visa att de har ett intresse av att träffa oss, de vet att vi har mindre tid över än dem, det är lättare för dem att komma hit. Trots det så åker vi dit då och då när vi har en stund över. Det är så mycket martyrskap över hela situationen. Min egen mamma är lite likadan men henne kan jag ju be gå och skärpa sig när hon börjar

I överlag tycker jag ändå om min sambos familj, jag är van röriga familjer sen min egen och jag själv har inga problem att prata klarspråk med svärmor och jag märker att hon har lättare för att vara öppen med mig än sin egen familj. Men just nu har jag inte tid eller ork att lösa även min sambos familjs relationsproblem, däremot har jag sagt åt både sambon och hans syster att jag tycker att det är de som har kommunikationsproblem och att de borde prata med sina föräldrar istället för att komma till mig och sucka. Jag har även sagt vissa saker till svärmor de gånger vi haft längre samtal.

Nu bor vi rätt litet men min tanke är ändå att den dagen vi har ett riktigt hus (bor i ett mindre parhus idag) så ska jag verkligen bjuda in alla och tvinga alla att sitta ner vid matbordet och njuta av maten och låta det ta tid. Jag tror de behöver det, haha!

Ja, vad ska man säga, det är inte lätt att få familjerna att gå ihop. Jag trodde också först att sambon var den typen som gjorde allt jag ville och tänkte offra sin familj för min vilja, men efter att ha pratat med honom så har det kommit fram att han inte bryr sig. Eller, problemet tror jag är att han egentligen bryr sig väldigt mycket men det är lättare att ta avstånd när något sårar och man inte kan prata om det. Tråkigt, som sagt. Jag tror helt ärligt att jag har en bättre relation med svärmor än vad hon har med sin egen son och äldsta dotter, men då är hon inte min mamma och jag har distans till det hela.

Nu blev det långt, sorry. Men finns inget kort svar till din TS...

Hej Minimiou,

jag blir så glad när jag läser ditt inlägg.
Du beskriver en massa olika infallsvinklar, olika personer, olika relationer, olika känslor.

Det är just så det är; knöligt, och trassligt och komplicerat. Och roligt, trots allt.

Du verkar ha en sund vilja att få det att gå ihop för din familj. Lyckans dem!

<!-- /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-parent:""; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman";} @page Section1 {size:595.3pt 841.9pt; margin:72.0pt 90.0pt 72.0pt 90.0pt; mso-header-margin:35.4pt; mso-footer-margin:35.4pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} --> <!-- /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-parent:""; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman";} @page Section1 {size:595.3pt 841.9pt; margin:72.0pt 90.0pt 72.0pt 90.0pt; mso-header-margin:35.4pt; mso-footer-margin:35.4pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} -->

"Gamlingen", tack för dina förstående rader. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Vi verkar ha det väldigt lika i vår relation till äldste sonen, hans hustru och hennes familj. Mycket av det du skrivit, hade jag kunnat vara mina ord.

Även jag är en "snäll" svärmor, som hellre står tillbaka, än söker strid. Jag lägger mig inte i, hur de väljer att leva och uppfostra barnen. Jag ger ofta beröm, ställer upp på dem och säger vänliga, positiva saker. Vi har ett trevligt sätt mot varandra Jag försöker verkligen tänka på det, då jag vet att det är vanligt att svärdöttrar tycker att svärmor lägger sig i.

 

Ibland tycker jag nog, att vi kunde vara mer raka mot varandra, men jag är rädd för att det blir konflikter. Jag tycker jag märkt av det, när jag har berättat hur jag upplever situationen.

Jag log igenkännande, när jag läste, hur din sons svärmor beter sig. När vi är bjudna till vår son och sonhustru, är hennes mamma ofta där och har ordnat med maten mm. Hon uppför sig alltså, som om hon är husets värdinna . Det är hon som säger "varsågoda nu ska vi äta" osv.

Det blir så fel och jag känner mig förminskad och utanför. Det verkar självklart för henne, att ta på sig den rollen. Mormor är värdinna och farmor är gäst i sina barns hus. Barnbarnen är lika mycket mina som hennes, men i verkligheten är jag en visit och presentfarmor. Tillfrågade om hjälp, har vi blivit de få gånger morföräldrarna haft förhinder.

Det här märks förstås på barnen, särskilt på den yngre, som är mycket tillgiven sin mormor.H*n säger till mig "det här är min mormor", medan de kramar om varandra. Mormor fyller glatt i, att de sovit i samma säng fem nätter i rad. Det svider, kan jag säga.

Detta har varit problem redan från början av sonen och sonhustruns relation. Sonhustrun brukar ha bråttom hem till sina föräldrar, när de hälsar på oss.  De gånger de firat julafton hos oss, har hon efter några timmar velat åka. Då har vi innan bestämt, att vi ska fira julaftonen hos oss.   Vi bor mitt i mellan dem. De är här några timmar, åker vidare till mormor och morfar och stannar i regel där flera dagar. Så blev det också denna julafton.

Ja, så här är det från början till slut. Jag har under åren (18) känt mig frustrerad, ledsen och klagat inför min man, men det har ju inte ändrat någonting. Jag tror inte det kommer att ändra sig heller. Jag får nog leva med, att det är så här det är.

Jag läste en artikel om oss farmödrar och våra problem. Andra farmödrar skrev om hur de har det och jag kände igen mig så mycket. Även det som de skrev, kunde ha varit mina ord.

Jag berättade om artikeln för min son och sa, att de skulle få den. Jag ville, de skulle veta hur jag känner det. När de på julafton skulle åka till hennes föräldrar, lämnade jag utskriften till min son. Han hade tidigare nämnt om artikeln för sin fru, så hon visste om det. Hon blev ledsen och försvann ut i bilen utan att säga hej. Sonen gav mig en rejäl utskällning, för att jag gav utskriften just när de skulle åka och förstörde deras julafton.

·
Jag hörde honom berätta detta för sin yngre bror. Hörde honom lite flinande säga att jag var löjlig son var avundsjuk på hans svärmor.

Julafton skulle firas med våra två äldsta söner och deras familjer. För att undvika scenariot, att det är bråttom iväg efter ngr timmar, bjöd vi hem barnens mormor och morfar till oss på julafton.  Vi brukar ha det trevligt tillsammans, bortsett från att jag känt mig ledsen inombords (vilket jag inte nämnt eller visat). Så vi tyckte det var en bra ide att bjuda med dem.

De tackade nej.  Mormor sa, att barnen ju skulle komma hem till dem på eftermiddagen eller tidig kväll och att de skulle förbereda till de kom. Mormor berättade att barnbarnet sagt till henne, att då får vi kanske besök av tomten två gånger!  Så blev det också.

Nu har jag börjat tröttna på att vara vänlig, tillmötesgående och finna mig i situationen. Jag börjar känna mig arg över att bli behandlad så här. Arg och besviken för att min son inte mer ställer upp för mig.

I fortsättningen blir det nog endast farfar som kommer, om de behöver hjälp. Han klagar inte, utan är glad för de gånger vi får träffa dem. Så kan man också se på det.

Det är vi som tillfrågas om penninglån, när det krisar.

De har ett relativt stort lån sedan några år (3) att återbetala Mycket är betalat, men mycket återstår. De har höga löner och lever dyrt. Men när allt är betalt, finns inga pengar kvar till vårt lån. Det kommer nya renoveringsobjekt och tillbyggnader på det gamla huset hela tiden och vi hamnar sist i priolistan.

Familjen har nyligen fått en liten sladdis. Jag har blivit sårad så många gånger, att jag nu försöker nu hålla mig utanför och inte engarera mig.

shoulder;

Jag tycker att ni ska be att få tillbaka era pengar omedelbart. Säg att nu är ni så gamla att ni vill använda era besparingar. Varför inte bjuda med den andra sonen med familj på en resa.

För några år sedan när jag verkligen fruktade julen, bjöd jag med min andra son på en långresa över helgerna. Det föll mycket väl ut. Vi var båda singlar då.

När jag läser om din situation tänker jag att det verkar väldigt bekvämt för din son och sonhustru med ständig hushållshjälp. Men väldigt konstigt att de vill ha det så. Blir inte mannen/din son  helt utanför i sitt eget hem?

Familjeterapi fungerar ju i alla olika sorters relationer, såsom mamma dotter, svärmor svärdotter, eller hela familjen, man snöar ibland i sig på att det skulle gälla bara makar, men farmor o mormor tillhör ju också familjen, och det kan vara bra att få komma till tals under neutrala former med någon utomstående som lyssnar och kan komma med ideer och förslag, för ofta har man en uppfattning om vad man själv tycker är problem, men som kan visas sig ha fler sidor som man inte själv tänkt på.

Jag gick för några år sedan igen om en riktig kris och sökte hjälp, jag fick då hjälp att bena ut vad som egentligen var det utlösande till att jag mådde som jag gjorde, och fick då hjälp genom att vi alla inblandade samlades och talade, alla fick komma till tals och efter några samtal så såg jag helt annorlunda på allt, utan att ha ändrat mitt sätt mer än att jag hade tagit in vad andra kände och hur de såg på allt.

Det kan vara värt att testa för att få komma till tals och insikt och förhoppningsvis till en lösning som alla kan acceptera.

Här är det varannan jul som gäller. Nu är mina svärföräldrar skilda och vägrar fira högtidsdagar tillsammans vilket är väldigt tråkigt tycker jag. Svärfar kommer ikläm då han bor i en trång lägenhet så att vara där mer än en kväll är otänkbart och det är 25 mil dit från mig och min man. Svärfar reser en del och åker som tur var ofta förbi oss så vi träffas ändå (han får träffa sin son och barnbarnet).

Jag kan faktiskt inte förstå din svärdotter alls. Nu tycker jag bra om min svärmor även om vi inte är "bästa kompisar", men jag kan ärligt talat inte föstå varför man inte kan fira jul utan "sin" familj. Väldigt egoistiskt av henne faktiskt. Låter extremt omoget och barnsligt. Ponera att man inte tycker om sin svärmor så går det att bita ihop en dag eller två eller låta sin man och barn åka själv och fira jul hos sin svärmor/farmor.

Här brukar vi köra varannat år. Men när vi är hos svärisarna så brukar dom bara fira på kvällen och på min sida så brukar det vara något över hela dagen. Därför brukar jag vilja att vi åker till min familje på dagen för att sedan åka till svärisarna.
Jag har tyckt bra om min svärmor hela tiden, men sen vi fick barn så är det dessvärre inte lika kul att åka dit...

Svärmor lägger sig i hur vi klär våran son. Hon anser att vi har på honom för lite kläder... (Det ringde hon till oss och sa när han var 5 dagar gammal. Sedan dess är det jag har börjat känna såhär. PGA man har ganska mycket hormoner i kroppen 5 dagar efter förlossningen.)Men det har vi inte för han är ganska varm av sig... Men det kan hon inte förstå tror jag så snart kommer jag få ryta ifrån ordentligt om inte sambon gör det. Hon verkar inte förstå att han kan bli för varm. Det känns inte bra för våran del eftersom vi inte skulle våga lämna honom själv där när det på det här viset....

Nu blev det lite bort från ämnet, men jag fick lufta mig lite iallafall.

Vad trist det låter TS och otroligt egoistiskt av din svärdotter. Här försöker vi vara så rättvisa som det går.
Var tredje år är min lilla familj hos min mamma och min styvpappa även mina syskon.
Var tredje år åker vi till makens släkt 20 mil söderut, vem vi är hos då spelar inte så stor roll, vi alternerar.
och var tredje år är vi hemma hos oss och alla som vill får komma. Att det blir ett år hos oss beror på att vi är den enda av makens och mina syskon som bor i villa och kan ta emot alla nattgäster som det blir. För oss är det viktigt att vara tillsammans och det är roligt att fira jul med alla släktingar.

Enda året min mamma ställde ett egoistiskt krav var första julen med vår son ( hennes första barnbarn) Den julen ville hon ha, och eftersom makens föräldrar har barnbarn sen tidigare så var det självklart. Min biologiska pappa är en annan historia !it takes two to tango..."

Tråkigt när vuxna människor inte kan släppa lite på sina traditioner, nya familjer betyder ju lite uppoffring också, men också mera glädje..

Jag är nog din mardröm. Vi firar hemma hos mina föräldrar då mina annars skulle sitta själva runt jul och min sons familj skulle ha både sin dotter och son hemma + två barnbarn, ett från vardera familj vilket känns orättvist.

Jag förstår mig verkligen inte på min svärmor. Så fort hennes son (min man) är i närheten så blir hon SÅ handfallen, kan inte ens koka pasta utan att rådfråga sin lille son, det är så att man mår illa.
Hon tvingar vår dotter att umgås med henne varje tisdag men det kommer jag snart att sätta stopp för, vår dotter är snart 5 år och får välja själv om/när hon vill träffa sin farmor.

De har valt att bosätta sig en bra bit utanför stan och det finns knappt några övernattningsmöjligheter utan vi 3 tvingas sova ihop i ett minimalt rum och ändå tycker hon att det är tråkigt att vi inte hälsar på oftare.

Jag har en jättebra kontakt med mina förräldrar och tillbringar gärna tid där + att min man har mycket gemensamt med dem och det sticker såklart i svärmors ögon. Hon skulle vilja ha samma familjelycka men har fått sina barn på flyckt tack vare att hon bara är "för mycket".

Allt är en tävling enligt henne, vem som ger dottern finast paket, vem dottern väljer att sitta brevid, vem som träffar dottern mest osv.

Jag anser att min man har ett eget ansvar att vårda sin relation med sin familj, det är inget jag har ansvar för.

Mor-och farföräldrar har inga rättigheter utan bara previlegium att få träffa sina barnbarn om/när det passar.