Separation eller inte..

jag gick från ett förhållande på 7år. vi hade kämpat att få barn i 4 år o sen tillsist kom hon. o sen när hon var 2½år separerade vi,jag fick osså uppmuntran av en annan kille som jag då började träffa. men mycket var det för att jag o min sambo bråkade mest. men nu 1½år senare blev jag gravid med denna killen jag då flyttade ihop med o det var ej planerat men nu sitter jag här gravid o han har flyttat hem till sina föräldrar pga att jag nu inte vet om jag gjort rätt i mitt liv,för hela tiden kan varken jag eller min exman släppa varandra o har umgåtts mycket med vår flicka tillsammans o pratat i tele varje dag. o det verkar finnas nåt där ändå.o jag kan inte släppa att jag inte vill att min flicka ska vara skilsmässobarn.
så ger bara tipset att tänka riktigt igenom detta att finns det verkligen inga känslor långt inne som ni kan få fram igen.

frida: har försökt prata med honom lite grann men det är som att prata med en vägg... man får inte mkt respons :( sen har jag väl inte sagt riktigt hur illa det är, mer att jag känner att jag inte trivs osv... skulle vara skönt att verkligen bara säga upp o ner hur det är men han kommer bli så ledsen., det vet jag, o så får jag dåligt samvete o säger att det kommer ornda sig fast jag nästan skriker inombords att nej, det kommer det inte. Vet varken ut el in... tänker ju på vår dotter oxå... hade det inte varit för henne så hade jag inte varit kvar, det är jag nästan helt 100 på. Kanske har allt att göra med att jag inte riktigt kommit över mitt ex... det är nästan 2 år sedan vi gick isär nu efter 1,5 års förhållande... vi hade verkligen ngt spec han o jag o vi blev tillsammans o gjorde slut 4 ggr.. det var som att vi inte kkunde leva med el utan varandra. hursomhelst... ibland inbillar jag mig att jag saknar honom... el så saknar jag det vi hade tillsammans som jag saknar med min nuvarande sambo. Som jag skrivit tidigare är han 6 år yngre än mig (23 år)och det märks... han har ingen erfarenhet av förhållanden, prat om viktiga saker o känslor osv... känner mig helt ensam på det planet och det är jättejobbigt :(

jessipessi: hur ska du göra med bebis i magen då?!? om du kanske går tillbaka till ditt ex?! hoppas det löser sig. Ibland tror jag verkligen starkt på att "gammal kärlek rostar aldrig..."

mollisen: alla andra tycker jag ska ta brt barnet men inte jag o min ex kille bryr sig inte han har sagt  att han kommer älska det barnet lika mycket som sitt eget. o det e inte barnets fel så det ska stanna i min mage :)

det tycker jag låter toppen!! =) precis som du säger är det inte barnets fel. Hoppas ni får det bra tillsammans :)

Jag har försökt att prata men det är inte så lätt då han blir helt nere.. om jag visste att jag kunde bo kvar med barnen och inte behöva flytta så skulle jag så gärna vilja testa att vara ifrån varandra. Det kansk är ett uppvakande som behövs från bådas sida - att vi inser vad vi har.

ja,  ibland är det ju det som kan behövas... jag o min sambo bor inte tillsammans hela tiden då jag skaffade mig en lgh efter jul där vi är ibland. dock skyllde jag den på att jag inte trivs ute på landet där vi hyr ett hus och där han är föddoch uppvuxen och har allt och jag ingen.... så vi har alltså 2 bostäder med 5 mil emellan och det är ju ett problem bara det, dvs avståndet. säg att vi nu skulle gå isär... hur ska det då bli med dagis o så för den lilla?! är ju inte alls samma sak om man bor i samma stad vilket vi aldrig kommer göra isf.

men detta med att vara isär ibland är iaf jätteskönt för mig! dock tycker jag mig inte sakna min sambo el längta efter honom vilket jag kanske hade önskat att jag gjorde för att få känslan att jag är glad att han är min... :( är som sagt mest bara skönt att vara själv, vad nu det tyder på.... :(
nej. jag vet verkligen inte alls vad jag känner el vad jag vill... ju mer man tänker desto snurrigare blir man... man vill ju inte såra den andra heller! men samtidigt, hur sårande är det inte om den man är tillsammans med knappt vill ta i en?!? e ju så han har det stackaren... jag kan inte förstå hur det blivit såhär, för ca 2 år sedan var han ju mitt allt, han kändes verkligen som den rätta på alla plan och jag trodde jag hade haft min "sista första kyss"... men nu är jag som sagt mest bara trött och irriterad på honom fastän han eg inte gjort ngt fel! :(

frida2barn: min kille e osså som som blir nere o ledsen hela tiden man säger nåt o hotat med o ta sitt liv om jag lämnar han o nu tröttna jag på att tänka på han hela tiden. o skönt e det att bo själv med min dotter.. :) låter hemskt att säga men så känns det

Familjerådgivning är nått jag rekommenderar innan man "ger upp". Jag tycker att man ska göra så mycket man bara kan innan man kastar in handuken och säger att man ska separera. Skillsmässobarn eller inte så är huvudsaken att ni som föräldrar är lyckliga och mår bra, sen flyter resten bara med.

Lycka till.

miss DQ:jag kan ångra att jag inte gick familjerådgivning med han som jag har ett barn med redan. inte lätt o vara efterklok...
sen e det inte alla som kan gå på familjerådgivning. det är ju upp tll var o en.
rådgivningen kan ju inte ge tillbaka känslorna för killen

Jag säger bara en sak ,lita altid på en magkänsla,ignorera inte den då kommer du aldrig att bli lycklig.
Jag har gjort det 2 gånger och nu sitter jag i ett förhållande IGEN som är liknande erat och det är inge skoj alls...

Vill tipsa om den här sajten, som hjälper till att svara på frågan om skilsmässa är det rätta.
www.skilsmassa.org 

Jag är sambo sen 20 år tillbaka med en man som jag tragiskt nog inte
vet om jag någonsin älskat på riktigt. Vi har en son som är 6 år och jag
måste säga att min karl är en bra pappa. Jag sitter i en fruktansvärd sits,
jag vill inte leva ihop med honom, vi har glidit ifrån varann under åren, är
väldigt olika och vill olika saker. Han är snäll ¨på sitt sätt , men väldigt
självisk och självupptagen, det är bara det han vill göra som gäller.
Vi kan inte heller kommunicera överhuvudtaget, han har ett fruktansvärt
humör som jag tar illa vid mig av, och jag känner ingen gemenskap med
honom. Flera gånger har vi bägge sårat varann djupt, men på olika sätt.
Jag är skilsmässobarn själv och vill inte att min glada, trygga, underbara
son ska uppleva det, men jag känner att gränsen börjar bli nådd. Detta är
en procedur som för mig pågått flera år och nu känner jag att jag inte orkar
mer snart, och då kommer de två verkliga problemen: Det första: Jag har
inget riktigt jobb utan har ut i pengar som en student ungefär, där jag bor
kryllar det inte av jobb direkt och jag har fysiska åkommor som gör att
jag inte riktigt orkar jobba heltid. Jag söker naturligt vis jobb men det är som sagt
inte så lätt. Det andra problemet är det som gör mest ont, jag är så otroligt ensam,
jag har inte ens min familj där jag bor. De kompisar jag har haft har jag
tappat kontakten med, Jag känner mig helt uppgiven och vet inte för mitt liv
hur jag ska lösa det här. 20 år raderar man inte ut hur som helst. Jag måste ju
också se till att min son får det drägligt vid en ev. separation. Att fortsätta känns
både som ett "tryggt"men nästan outhärdligt alternativ, men jag vet inte när och om
jag ska få kraft att bryta upp.
Alla råd är guld värda!!

Har inte orkat läsa inläggen...

Men jag själv är skillsmässobarn och jag tror att barn far mer illa av att föräldrar är olyckliga ihop än lyckliga isär.

Så om du och din man är olyckliga behöver ni jobba på relationen eller ta beslutet att gå skillda vägar. Både för er egen skull och barnen.