Ni som velat bli snittade - fick ni det?

Tack alla för uppmuntran!

Tiii. Vad skönt att du fick snittet beviljat.

Det är på pricken det du beskrev jag är rädd för. Jag tror nämligen väldigt mycket på att ävan mitt nästa barn kommer ligga i säte. Mitt förra barn gjorde det. Och både jag och min bror gjorde det så min mamma blev snittad båda gångerna. Trodde förra gången att det skulle bli säte och snitt och det blev det. Jag kommer aldrig att kunna ställa in mig på en vaginal förlossning eftersom jag inte på allvar tror på att det blir det. Ligger den sedan med huvudet neråt kommer jag att drabbas av svår panik.

Har pratat med BM om min rädsla och ska på ett extra besök hos henne i v 20, om ca 3 v, för att därefter förmodligen få gå på ett besök på Aurora.

Jag blev utsatt för övergrepp som liten och har genomgått tre missfall. Som följd av det hade jag en väldig frlossningsrädsla. Jag fick ingen läkartid förrän i vecka 35+ och läkaren nekade mig snitt pga att min rädsla inte var stark nog enligt henne. Jag förklarade att jag var rädd att hamna i paniktillstånd som jag gjort tidigare (slåss och flyr för livet) men hennes svar på det var "so what om du får panik då? barnet måste ju ut"
Började gråta och sa att om jag inte får snitt så ångrar jag att jag ens blev gravid, då vill jag inte ha barnet. Men det struntade hon i.

Pratade med BM nästa koll och hon försökte ringa upp läkaren som gått på semester och det var för knappt om tid för att boka en tid med en ny läkare. Så där stod jag med 3 veckor kvar till förlossning, inget snitt och livrädd!

Förlossningen satte igång och på 66 timmar så öppnade jag mig endast 5cm, kroppen strejkade och stoppade upp det hela eftersom jag var så rädd. Till slut fick jag i alla fall in en läkare som sa att det var bättre att vi snittade istället. Jag var så trött, hade värkar varannan minut och hann somna där imellan. Jag hade aldrig fixat 5cm till och sen att krysta..

Det blev akutsnitt som gick bra, men dom hade svårt att få upp henne eftersom hon hunnit sjunka så långt ner i bäckenet.

Nu är jag gravid med barn nummer två, jag har precis varit på rul och bm ska boka in en läkartid åt mig på en gång nu så att jag hinner bråka den här gången, om det är det som krävs!

Jag fick snitt beviljat. Tog dock rätt lång tid innan beslutet togs... Pratade med en kvinna på Aurora som var emot snitt för mig, men jag hade sinnesnärvaro nog att skriva ett låååångt brev till läkaren som skulle ta beslutet, och läkaren sa själv att hon bestämde sig direkt när hon läst mitt brev.

Hoppar in här. Du som skrev ett brev vad tog du upp i det då? Funderar på att göra samma till barnmorskan.

Tack! Ska ta upp det med MVC. Jag har också varit rädd länge. Har inte ens orkat ta upp det med barnmorskan för tårarna sprutar direkt. Är i vecka 28 och insett att det närmar sig snabbt. Var hos MVC läkaren häromdagen och tog upp det lite grann ska dit snart igen. Nu är jag ju halvt livrädd för snitt också men känns som det är bättre kontroll då.

Jag är inte ens gravid men min första förlossning slutade en med hel del elände, akutsnitt och att jag mådde mycket psykiskt dåligt. Vi fick komma på uppföljningsmöte på sjukhuset och prata med en läkare och kurator. Läkare sade (utan att jag förde det på tal) att jag alltid kan få ett planerat kejsarsnitt om jag skulle bli gravid igen. Jag blev paff, för jag trodde att det var krångligt och vill helst inte ha kejsarsnitt, i det läget skulle jag inte ens kunna tänkt mig att få fler barn. Men det kanske bara var något som hon sa i stunden.