Använder ni det till era barn?och andra metoder från nannyprogram?
Själv skulle jag aldrig komma på tanken att ställa mina barn i något jäkla hörn,snacka om nedvärderande.då skickar jag hellre in dom på rummet,där dom får vara själva och tänka över än låta dom stå i något hörn.Där ska dom alltså stå på en plats och skämmas över det dom gjort.Tänk om en annan skulle få stå i ett litet hörn det skulle ju vara jobbigt och nedvärderande...
men snälla rum och skamvrå är inte samma sak,skamvrå är ju stå stilla och skäms.rummet är en fristad där dom kan lugna ner sig med annat.
Om ni vill vara ifred går ni då och ställer er i skamvrån eller går ni in i något annat rum???
För övrigt en väldigt intressant tråd tycker jag. Kommer definitvit kolla in den imorgon igen. Men nu är det dax att gå och sussa, om man ska orka med sina småttingar imorgon
Sov så gott!
Min son på 2,5 får gå till ett hörn och ta time out. Och han har inte tagit skada av det, tvärtom det är väldigt sällan jag får sätta honom där nu. Och han är ett väldigt tryggt barn. Skulle aldrig skicka in honom på sitt rum. Där ska han ju ha kul och känna sig trygg. Men alla har väl olika metoder som funkar på olika barn.
Time out och andra typer av skamvrå är helt förkastligt enligt mig. Barn skall inte bestraffas.
JAg tycker att det är jättesvårt, har en 3-årig dotter som kan bryta ihop för "ingenting". Kan ge ett exempel på ikväll; Hon skulle gå och kissa och ville att jag skulle tända lampan till henne, menjag stod och lagade mat så pappa tände lampan istället till henne, men se det skulle han ej ha gjort... då brakade allt samman... när hon får utbrott så blir hon så hysterisk, hon bara skriker och är helt oresonlig.
Jag tycker ju faktiskt inte att det är ok att hon bryter ihop för att pappa hjälper henne och inte jag. Men det går inte att resonera med henne och det slutar oftast med att vi vill att hon ska vara på sitt rum och lugna ner sig men det funkar sällan - hon är ju så uppriven då. Men att prata med henne går inte heller. Man blir så frustrerad.
Att sätta sig ner och krama henne å lugna henne känns faktiskt väldigt "fel" för mig för det känns som man då uppmuntrar hennes beteende, eller? Skrik så släpper jag allt och kramar dig?!
Vad hade ni gjort i en sån situation? Är det så med "alla" 3 årstrotsare? Är det bara att gilla läget, för ibland undrar men ju om allt står rätt till om man kan bli så galen för en sån sak...
Usch ja, det är inte lätt...:(
JAg tycker att det är jättesvårt, har en 3-årig dotter som kan bryta ihop för "ingenting". Kan ge ett exempel på ikväll; Hon skulle gå och kissa och ville att jag skulle tända lampan till henne, menjag stod och lagade mat så pappa tände lampan istället till henne, men se det skulle han ej ha gjort... då brakade allt samman... när hon får utbrott så blir hon så hysterisk, hon bara skriker och är helt oresonlig.
Jag tycker ju faktiskt inte att det är ok att hon bryter ihop för att pappa hjälper henne och inte jag. Men det går inte att resonera med henne och det slutar oftast med att vi vill att hon ska vara på sitt rum och lugna ner sig men det funkar sällan - hon är ju så uppriven då. Men att prata med henne går inte heller. Man blir så frustrerad.
Att sätta sig ner och krama henne å lugna henne känns faktiskt väldigt "fel" för mig för det känns som man då uppmuntrar hennes beteende, eller? Skrik så släpper jag allt och kramar dig?!
Vad hade ni gjort i en sån situation? Är det så med "alla" 3 årstrotsare? Är det bara att gilla läget, för ibland undrar men ju om allt står rätt till om man kan bli så galen för en sån sak...
Usch ja, det är inte lätt...:(
Reagerar verkligen på att du skriver att du inte tycker det är ok att hon bryter ihop för en sådan sak, men alltså det är ju det hon känner, då är hennes känslor alltså inte ok menar du?! Du kan väl inte avgöra vad som är godtagbara anledningar för en 3-åring att bli ledsen, besviken eller frustrerad!
JAg tycker att det är jättesvårt, har en 3-årig dotter som kan bryta ihop för "ingenting". Kan ge ett exempel på ikväll; Hon skulle gå och kissa och ville att jag skulle tända lampan till henne, menjag stod och lagade mat så pappa tände lampan istället till henne, men se det skulle han ej ha gjort... då brakade allt samman... när hon får utbrott så blir hon så hysterisk, hon bara skriker och är helt oresonlig.
Jag tycker ju faktiskt inte att det är ok att hon bryter ihop för att pappa hjälper henne och inte jag. Men det går inte att resonera med henne och det slutar oftast med att vi vill att hon ska vara på sitt rum och lugna ner sig men det funkar sällan - hon är ju så uppriven då. Men att prata med henne går inte heller. Man blir så frustrerad.
Att sätta sig ner och krama henne å lugna henne känns faktiskt väldigt "fel" för mig för det känns som man då uppmuntrar hennes beteende, eller? Skrik så släpper jag allt och kramar dig?!
Vad hade ni gjort i en sån situation? Är det så med "alla" 3 årstrotsare? Är det bara att gilla läget, för ibland undrar men ju om allt står rätt till om man kan bli så galen för en sån sak...
Usch ja, det är inte lätt...:(
JAg tycker att det är jättesvårt, har en 3-årig dotter som kan bryta ihop för "ingenting". Kan ge ett exempel på ikväll; Hon skulle gå och kissa och ville att jag skulle tända lampan till henne, menjag stod och lagade mat så pappa tände lampan istället till henne, men se det skulle han ej ha gjort... då brakade allt samman... när hon får utbrott så blir hon så hysterisk, hon bara skriker och är helt oresonlig.
Jag tycker ju faktiskt inte att det är ok att hon bryter ihop för att pappa hjälper henne och inte jag. Men det går inte att resonera med henne och det slutar oftast med att vi vill att hon ska vara på sitt rum och lugna ner sig men det funkar sällan - hon är ju så uppriven då. Men att prata med henne går inte heller. Man blir så frustrerad.
Att sätta sig ner och krama henne å lugna henne känns faktiskt väldigt "fel" för mig för det känns som man då uppmuntrar hennes beteende, eller? Skrik så släpper jag allt och kramar dig?!
Vad hade ni gjort i en sån situation? Är det så med "alla" 3 årstrotsare? Är det bara att gilla läget, för ibland undrar men ju om allt står rätt till om man kan bli så galen för en sån sak...
Usch ja, det är inte lätt...:(
Ja, min 3-åring är likadan. Jag upplever inte honom som "udda" utan helt enkelt som 3 år. Lite påfrestande ibland dock . Vad som ofta fungerar rätt bra här är att helt enkelt fråga honom om det är jobbigt att vara han nu....och då brukar man få ett rungande "JA!" till svar. Ofta behövs liksom ingen vidare utredning utan vi nöjer oss med det....från både vårt håll och hans . Vi kan sitta tillsammans och helt enkelt konstatera att det är jobbigt att var A just nu
jo velighet kan man ta, självklart kan man ändra sig. men inte såna utbrott som hon får.. det är inte heller trotts, det har hon så det räcker oxå...
. Det kom från ur det blå, han var glad och god innan. Han är inte onormal, han är 3 år. Han är väldigt lite trotsig skulle jag säge (kanske kommer ), men nog får han de mest ologiska (ur mitt perspektiv) utbrott ibland.
Jag anser att skamvrå passar bäst för vuxna. Barn mår bättre av andra uppfostringsmetoder.