Jag lider hårt.
Jag är bara runt 30, gift och några underbara barn. Det har nu gått två år sedan vi hade sex och det har inte ens varit nära. Jag hade kunnat kapa av den för två år sedan och hon skulle fortfarande inte ha en aning om det.
Vad faan ska jag ta mig till??? Det var perfa innan första barnet kom, sen blev det sämre och nu är det obefintligt.
Kom igen, tips tack!
Ber om ursäkt att inte svarat tidigare.
3 gånger i veckan var det vi hade tidigare, och det är väl ett bra genomsnittsvärde.
I dagens läge så är det på måndagar kl. 18.30 på mitt initiativ (ring inte då), och det gör att man inte känner sig som någon speciell person som väcker lusten. Otrohet eller köpsex fungerar inte heller för mig, jag behöver känslan att vara åtråvärd, inte en utlösning. På själva produkten påstår jag att det är inget fel med , förspel o. dylikt är väl bekant. Så jag har lärt mig att vara utan att längta på samlag. Selfservice kan man kalla det för.
Blev det bättre för dig redan? Har du frågat henne vad hon personligen tycker och tror (dvs. inte kalla henne för nunna eller annat)?
Då barnen växer så får man mer tid tillsammans, hoppas att läget normaliseras då för dig.
Så brukar det bli. Några enstaka undantag kan det bli på en lördag eller söndagmorgon om mitt initiativ leder någonstans.
Men tisdag, onsdag, torsdag och fredag blir det inget. Då får jag leka för mig själv om jag vill, men absolut inte med någon annan.
Så brukar det bli. Några enstaka undantag kan det bli på en lördag eller söndagmorgon om mitt initiativ leder någonstans.
Men tisdag, onsdag, torsdag och fredag blir det inget. Då får jag leka för mig själv om jag vill, men absolut inte med någon annan.
många glömmer bort att det faktiskt kan både vara morsa och ha ett skönt sexliv .man behöver inte välja .en del får för sig att det är smutsigt att ha sex i samma hus som det finns barn i. låt inte tiden bara gå och vänta på att ungarna ska växa till sig . ta hand om varandra prata om allt, bekymmer som glädje .ta tag i sånt som känns fel direkt . vänta i två år var en lååång tid .
Det låter som att du kanske borde försöka få henne förstå att du mår dåligt över det på riktigt?
Jag och min sambo har samma problematik...jag vill sällan och skulle nog helt ärligt kunna leva nästan helt utan sex, tycker att det är skönt och trevligt men inget överväldigande...vi har sex kanske två gånger i veckan, men ett tag hade vi nästan inget alls.
Då fick min sambo förklara hur viktigt det är för honom. För honom är det en enorm bekräftelse och han säger att han mår dåligt av att inte få ha sex, och att vi därför inte kan vara tillsammans om inte jag är beredd att jobba på min egen lust. Och det tycker jag är rättvist, jag har en chans att försöka rätta till det (och ja han är väldigt förstående och pressar inte) och han har fått en ärlig åsikt om hur viktigt det är för HONOM. Att det inte är lika viktigt för mig spelar ju liksom ingen roll. Mitt mål är ju ändå att han och jag ska vara lyckliga tillsammans...
jag skulle tycka både om jag var du eller din kvinna att det gått för långt. Ni är ju inte ett kärlekspar längre, kanske ni är nåt annat.
Jag känner själv hur jag och min man glider ifrån varandra nu och jag känner innerst inne att jag inte älskar honom längre, inte på det sättet. Jag vet inte varför kärleken har dött, vet bara att det är så. Jag tror att ingen av oss kan bli helt lyckliga om vi stannar med varandra för sex är inte bara sex, sex är det magiska som för två människor närmare varandra än alla andra människor, det är den del som är grunden i ett kärleksförhållande. Jag tror att alla älskar att ha sex med dem de älskar och åtrår, men finns det inte där så finns det inte.
Jag hade om jag var du frågat min kvinna om inte hon törstar efter passion och att älska någon, om hon verkligen tror att ni två har en framtid, om det är såhär hon vill leva sitt liv..
Har inte läst tråden, men jag har haft en lång (18 månader) period utan sex nyligen.
Nu testar vi en gång i veckan, vilket hittills har funkat. Även om jag skulle vilja oftare och mer spontant är det en enorm skillnad. Och för min fru så vet hon att jag inte "är på" hela tiden resten av veckan.
Det som stör mig rätt mycket är att det finns dom som är redo att göra "det" för pengar. Men i en parrelation kan man inte köpa sig det med tjänster, blommor eller presenter för att kunna känna sig omtyckt. Och sex som belöning för något känns endast som "mercy-fuck". Krama och pussa kan man en hund eller ett marsvin, utan att vara kär i djuret.
Då det handlar om ett äktenskap så är det moraliskt sett förbjudet att vara sk. otrogen. Om den ena inte vill, så får inte den andra göra det alls utan att bli dömd av andra. Kommer inte på något annat, det kallas inte för svek om man inte har samma religion, partimedlemskap eller hobbyn.
Har lärt mig att abstinensen var den svåraste delen. En gång i veckan (som kan vara väldigt snabb) gör en inte beroende, känslorna som blir förnekade svalnar rätt mycket på fem dagar. Menar att relationen blir snart som med en kompis, och att ligga med en kompis är väl en aning genant.
Jag har fortfarande ingen lösning, men funderar mycket varför det blev som det blev. Sex är ju gratis och skönt.
måste kännas som att bo med en bra kompis . hur fixar man det år efter år.....
Ej längre oskuld. Får se om man får vänta två år igen nu då. ;)