Jag skäms för min son

Min son gillar inte heller fotboll, sitter hellre och spelar tv-spel eller gör mattetal. Tycker olika faktaprogram är roligt för han tycker det är kul att lära sig saker eller se hur grejer fungerar. Älskar att samla på olika kryp och ja, lite udda att tycka om allt med döskallar och blod men så är det.

Va stolt över att han är sig själv och inte försöker vara något/någon han inte är. Om han sen har diagnos (enbart udda intressen avgör ju inte det) så spelar väll inte det någon roll.
Ingen av mina tre bröder har varit intresserade i olika sporter och den yngsta gick natur sen, den mellersta utbildade sig inom el och data och den äldsta utbildade sig också inom el och data men jobbar som lokförare nu.

Så börja älska honom för han, inte hans intressen!
 

Gör en utredning på honom, har han någon diagnos så är det ju bra att ni får veta det tidigt så han kan få extra hjälp och så.

Jag har asperger men fick inte min diagnos förns jag hade ett halvår kvar på gymnasiet och dom vägrade hjälpa mig med dom sakerna jag hade problem med..
Hela min skolgång har varit ett HELVETE, eller redan från dagis. Och världen går inte under för att man får en diagnos. :)

Fantastiskt med en stark personlighet.

Synd att föräldrarna inte förstår och uppskattar.

jag har en son som var totalt fascinerad av kartor redan som treåring. Han förstod verkligen det här abstrakta, vad en karta är och vad de visar. Helt otroligt tyckte vi. Han fick en glob i födelsedagspresent när han fyllde 4 och var överlycklig över den.  När han var lite äldre och började lära sig läsa köpte jag mellanstadiegeografiböcker för han ville formligen lära sig "allt" om kartor och hela världen.

Jag har aldrig för ett ögonblick tänkt att det skulle vara negativt att han hade ett lite udda intresse (åtminstone udda för den åldern)

han har alltid varit en sån som allt verkar fastna i hjärnan på. Han kan en massa fakta om allt möjligt.
Idag är han snart 12 år och är fullkomligt normal med kompisar och även mer "normala" intressen som tex fotboll och tv-spel men han fortsätter att odla sina lite mer "udda" sidor också, vilket jag bara tycker är superbra!
Han är skitduktig i skolan och han har mycket igen på att han lärde sig så mkt om tex geografi när han var liten. Det märks nu

Tycker du ska vara stolt över din son och hellre uppmuntra hans intressen. Tur att han har nån iaf som vet att uppskatta hans intresse för tex naturen och släktforskning är ju jätteintressant! Håller själv på med det och hade jag känt till att man kunde göra sånt som barn, är jag säker på att jag hade gjort det.

Många kloka kommentarer redan. Var stolt över din son, älska honom, var en närvarande och intresserad pappa för honom. Bekräfta hans glädje i det han är intresserad av, det kommer att stärka honom som människa. Tänk att du lånar honom en tid, för att sedan fortsätta att finnas som ett stöd i livet för honom när han ska klara sig själv. Han är den finaste gåvan du har fått, så vårda den. Ta ett snack med lärarna på skolan om du ändå tror att han har inlärningsproblem, för det är de proffs på att jobba med. Det är inte lätt att vara förälder och göra rätt hela tiden, men som barn är man helt utsatt och sårbar och då är det viktigt att det finns trygga, bekräftande vuxna omkring barnet.
Lycka till och uppskatta denna nyfikna lilla människas närhet så länge du får ha den! :)

Det är barn som din son som får Nobelpris en dag, dem som inte är som alla andra, dem som ser något spännande i det som är tråkigt för de flesta. 

för mig känns det som att du är dem bångstyriga 7åringen som vägrar att acceptera att din son kanske inte har samma intressen som andra barn, kanske har någon form av syndrom (värt att kolla upp för då kan man ju ändra sitt liv efter det och göra det mycket bättre) och som hellre kämpar emot och försöker göra sin son till något han inte är. 

Jag skulle vilja säga väx upp för i helvete, men antar att det kanske är lite hårt. Så jag säger/skriver istället sluta kämpa emot och gör det som är bäst för din son inte vad DU anser vara bäst. 

Jag ser framför mig när han blir äldre och undrar (eventuellt skriver i något forum) varför hans föräldrar inte bara kan låta honom vara den han är. Varför de ger honom pressen att vara som alla andra barnen som han tycker är korkade för att han faktiskt (säkert har) ett "brilliant mind". Varför har han fått dom föräldrarna som är tråkiga och som tänker att man ska vara som alla andra.

Ta vara på din "ovanliga" son och va glad för att han vågar vara sin egen och inte som alla andra. Och misstänker du asperger är det absolut något du ska kolla upp för honom. Det kan senare ge förståelse för både er och honom själv och man kan anpassa situationen därefter.
Oavsett om han får diagnosen eller inte är hans intressen att tas på allvar och uppfyllas för att han ska vara glad!

Min bror var aldrig sportintresserad då han istället var mer kreativ genom musik. Allt faller ju inte alla i smaken men dock om din fru nu vill kolla upp ev diagnos så låt henne göra det, då har ni ju svar på svart eller vitt. Då slipper ni fundera. Antingen har han det eller ej och är bara intresserade av andra saker. Oav diagnos så låt han vara intresserad och syssla med det han tycker om.

Problem??!!! Du har ju tur! Kan det inte vara så att ditt barn helt enkelt har högre intellegens än de andra barnen, för de du beskriver tyder på just de! Jag tycker du som förälder borde skämmas över dig själv att du ens har så låga tankar om din son.

Stackars barn som har en far som skäms. Du borde vara stolt över att ha ett barn med andra typer av intressen än fotboll. Låter som drömsonen! Hoppas att du inte förstör honom genom hån, skam och dumma glåpiga kommentarer. Sätt dig in i hans intressen och var en stolt pappa! Låter som en kille som kan bli något stort!

Först vill jag bara säga att din son verkar som en smart och fin kille men blir så besviken på dig TS som skäms för honom! Bara för att han har svårt att skaffa kompisar och inte har liknande intressen som sina klasskamrater betyder inte att de  är något fel på honom!
Han är han och det ska du vara stolt över!

Och om han har Asperger vet jag inte, dock har jag det och själv hade jag knappt nå umgänge när jag var i den åldern och hade antagligen avvikande intressen också.Men de betyder inte att han har det men jag skulle dock föreslå en utredning med hjälp av Habiliteringen.

Men ännu en gång så tycker jag att det är otroligt barnsligt och korkat att ens skämmas över din fina son!

Förlåt, men med min bakgrund så tycker jag det är sjukt underhållande med din hang-up på blommorna. Vi har en god vän till min familj, f.d. gangsterkille i en av de större klubbarna med tatueringar över hela kroppen och kunde berätta om olika tider som han satt i fängelse osv (sjukt spännande som 7åring att lyssna på den store farbrorns historier). Det få vet om är att han är besatt av blommor och en gång om året åker till england för att gå på trädgårdsvisningar. 

Så andas, din pojk kommer nog bli man ändå. Framförallt om du stöttar honom i hans intressen, för då får ni sannolikt få ännu starkare band till varandra och kunna prata om mer. Du kan komma bättre till att uttrycka din oro för honom och kunna diskutera eventuella lösningar. 

När det kommer till utredning för aspergers förstår jag att det låter främmande, men som en person som jobbar med ungdomar med varierande handikapp, så skulle jag vilja be dig att vara öppen. Är det inte bättre att ni får reda på om han har aspergers så att han får rätt hjälp och stöd i tid, så att hans uppväxt blir lättare? Det går ofta väldigt fel när föräldrar försöker förneka allt, de förnekar ju faktiskt barnets rättigheter till hjälp, om jag ska vara väldigt morsk mot dig.