Ni som adopterad - hur kände ni?

Tänkte på en helt annan sak. ja är själv adopterad ja o min bror, inte biologiska..
idag på facebook lyckades ja hitta min fostermamma o hennes son

då började min bror fråga en massa om sin familj, han vet inte mkt alls

så snälla för ert barns skull ta reda på så mkt ni kan om dom biologiska föräldrarna tex namn

Nu anar jag att du vill ha synpunkter från andra som har adopterat barn. Det har inte jag, men jag är själv adopterad.

Det första jag tänkte på var att du borde skriva ett brev till ditt barn om den längtan du känner. Vilket underbart brev att få som tonåring t.ex.! Väv också in det i berättelsen om hur familjen blev till som du berättar om och om för ditt barn för att riktigt "ladda" det med kärlek och självkänsla. Det kan behövas för ett barn som en gång blivit övergivet. Tro mig jag vet

Tack för era underbara råd! Jag lyssnar och tar till mig.

Jag har redan köpt en skrivbok som jag ska börja skriva i om min/vår längtan efter barnet, dag för dag samt hela våran livs-resa mot vårt barn. När barnet är större ska han/hon självklart få läsa denna bok. Även min mamma kommer skriva ett brev till barnet och till barnets biologiska mor, även om vi aldrig hittar den biologiska modern så kan ändå barnet få läsa det brevet en dag.

kram

Först och främst Grattis till att ni snart får ett barn!

 Håller helt klart med om det som skrivits ovan, ta reda på a l l t  ni kan om barnets biologiska bakgrund, spara alla papper så att h*n kan ha dem till hjälp att söka sina rötter(o m h*n vill).
Hade helt klart blivit glad över att senare få läsa sådant som det du skrev i ts:en när jag blev äldre, det värmer ju i hjärtat tom på mig nu..fast jag inte känner dig.

TS - känner igen mig! Vi har inte kommit så långt att vi skickat in handlingar än men kommer att göra de i höst och jag och maken är redan blödiga. Ser supersöta adopterade barn överallt och tårar rinner till höger och vänster. T o m maken som inte direkt är blödig av sig blir blank i ögonen och vi längtar så. Tack för alla goda råd ni som är adopterade ger här på FL också. Vi tar åt oss allt, ska också köpa en bok

Om jag känner igen mig  - oooohhhh ja!

Jag skrev också en bok som min dotter kommer att få läsa när hon blir större.

Jag var (och är förtfarande blödig) och det blev "värre" ju närmre vi kom BB. Jag skrev oxå en bok till vår dotter och hon har börjat intressera sig för den (6 1/2 år) och hon vill att jag läser men tårarna bara rinner när jag läser, tror att jag alltid kommer att gråta när jag läser den, inte för att jag är ledsen utan för alla känslor som fanns under väntetiden och all glädje och lycka att det blev just hon :)

latina02, tyvärr är det inte så lätt att ta reda på ex bioföräldrarnas namn...i landet vår dotter är född är de flesta barn hittebarn och vi har inte ens en födelsevikt/längd på henne trots att hon hittades som nyfödd. Vi vet ingenting om hennes första tid förutom att hon ett tag bodde i en fosterfamilj men vi har inga namn på dem heller :( Vi kan alltså inte ge henne någon som helst information....MEN vi har istället försökt att fokusera på barnhemmets föreståndare,vi har namn och foto på honom samt den nanny som lämnade henne till oss, vi har fixat film och foto från den staden där hon är född samt från barnhemmet. Man får liksom ta vad man kan...

jag har också en bok

den heter
"Sagan om Diana" 

 

Känner igen mig! Vi väntar också barnbesked sen några månader tillbaka och jag gråter jämt (och jag är MYCKET tårmild i vanliga fall också men nu är det rena skyfallen från mig). Vi har en dotter sen tidigare så jag borde väl vara van kan man tycka, men nu är det mycket värre än första gången. Tror det beror på att jag även tänker mig in i hur dottern kommer reagera och hur jag själv kommer bli som tvåbarns-mamma.

Jag skriver ner allt i en privat blogg, alla känslor, all ilska över att det tar tid, all glädje och förväntan.  Den ska sen printas ut och bindas till en bok till barnet.

Vad skönt att jag inte är ensam om att vara så gråtmild. När jag ser adopterade barn och deras föräldrar så skuttar hjärtat några extra gånger. Antagligen är det för att man vet frustrationen, längtan och väntan men framför allt GLÄDJEN över att ha barn. Men känner sig utvald som adoptivförälder, det är oerhört stort....

All lycka åt er i er process!

Samma här både före barnen & efter, fast efter barnen blev jag ännu mer gråtmild, nu gråter jag för allt & inget kan räcka med att se på barnprogram......
Som Hanya72 skriver var det värre att vänta 2,an då var jag mer gråtmild/labil än då vi väntade 1.an.

Jag är adopterad över 30 år.
Adoptions föräldrar är nog de mest kärleksfulla föräldrar man kan tänka sig. (har i och för sig alldrig provat på att ha biologiska)
Jag vill bara ta död på alla rykten och spridning från massmedia, att adoptivbarn får det dåligt. De skriver ofta att adopterade barn/vuxna har svårt för att få en egen identitet, för att vi är vilsna.
Det stämmer inte på mig...

Vill dela med mig av en liknande snyft historia, men rollerna är ombytta.
Jag var i Thailand på semester och där såg jag en mamma och pappa, som var nera och adopterade ett barn. de såg så lyckliga ut. det fick mig att fälla en tår och tänka på ur mycket kärlek adoptivföräldrar har att ge.

TS, lycka till! 

Jag är inte normalt en blödig person snarare tvärtom. När beslutet tagits och vi inledde adoptionsprosessen började jag ändras. Nu, precis som TS, gråter jag av glädje när jag ser adopterade barn. Jag kan verkligen känna den otroliga lycka som föräldrarna måste känna, den jag själv känner för min dotter.

Jag har helt klart blivit "mjukare". Vet att även många bioföräldrar ändras så det är nog inget specifikt för oss aföräldrar.. 

Kram