Inget illa menat eller så , utan jag bara undrar varför vi du/ni inte adoptera?
Är det för att det inte är ett bio barn , för att ni är rädda för att barnet ska må dåligt , eller finns det andra orsaker och med det menar jag inte pengabrist eller annat , utan om ni fick och det var ett litet barn , under 1 år , vad har ni då för orsak att tacka nej
Jag skulle aldrig adoptera av 2 anledningar:
1) Jag vill ha MITT barn, inte någon annans barn.
2) Adoption är att utnyttja andra människors väldigt dåliga ställning och liv. Ingen människa vill lämna bort ett barn man fött, däremot lever många i sådan fattigdom och misär att de inte ser något annat val, ist för att hjälpa de här människorna nyttjar rika människor deras livstragedi till att förverkliga sina egna drömmar som de inte kan uppnå på naturlig väg. Jag tycker det är både fruktansvärt, hänsynslöst och oerhört egoistiskt.
Jag hade gärna adopterat, men den slags adoption som idag erbjuds där man räknas som ny förälder till barnet är inte tillåtet i islam. Men skulle man ändra på reglerna och se till att det verkligen bara är så att du är vårdnadshavare och barnet inte tar ditt namn eller efternamn på något vis, då skulle jag gärna adoptera!
Skulle gärna adoptera men det är en väldigt lång process med utredning och väntetid som tar flera år. Den bild man får av Hollywoodstjärnor som adopterar speglar inte riktigt verkligheten.
Sen finns ju många ofrivilligt barnlösa som väntar i åratal på ett adopterat barn. Att så att säga "ta" ett av de barnen när vi kan få biologiska hade känts själviskt, särskilt som en av mina vänner är ofrivilligt barnlös och precis har påbörjat processen. Vet inte hur jag skulle kunna försvara att ha tagit ett av de barn som hon/dom och andra par i deras sits så desperat väntar på när vi på egen hand kan få det dom längtar mest efter. Bättre att fler ofrivilligt barnlösa får sina adopterade barn och att vi som kan på egen hand undviker att öka på deras väntetid genom att ställa oss i samma kö.
Nu har jag ju fått ett barn, så kanske hade jag ställt mig annorlunda som barnlös.
Men för mig kändes det biologiska viktigt. Jag ville bära och föda barnet, jag vill leta drag från mig och pappan hos barnet. Jag vill att barnet ska komma till oss... opåverkat av andra människor i detta jordelivet. Dessutom är det inte mig emot att slippa de speciella problem som kan uppstå med ett barn som haft det jobbigt tidigare i livet, jag är inget helgon.
Sen tycker jag att det finns en del etiska problem med internationell adoption. Inte så att jag tycker att det är FEL att välja att adoptera. Utan bara att det finns en massa etiska betänkligheter och trassligheter som jag också gärna slipper befatta mig med, både vad gäller adoptionen i sig och i hur man sedan hanterar att barnet är adopterat.
Hursomhelst är alla barn vackra och värdefulla och värda kärleksfulla trygga hem.
Skulle aldrig vilja ha ett adopterat barn. tyvär.
Jag och min är färdiga med vår hemutredning, jag kan inte få barn genom IVF eller av mig själv. Vi står också i kö för äggdonation.
Har vi tur blir det ett barn av varje i framtiden.
Jag har full förståelse för de som har möjligheten att få barn på biologisk väg att man väljer det, varför skulle man inte det när man har möjligheten och är förmögen till det?
För mig handlar det om att bilda familj, att bli ett barns mor oavsett om det kommer magvägen eller flygplansvägen.
Klart att jag också har sörjt innerligt att jag inte kan få barn och då säger jag inte "egna" barn för ett adopterat barn är också ditt eget barn.
Och javisst, att adoptera är en egoistisk handling, du vill och önskar utöka din familj med en familjemedlen så javisst du gör det i eget intresse.
Det är tjafset om att man gör en god gärning och hela den biten, skitsnack, de som tycker det borde inte få adoptera alla!
Ett barnhem är inget ställe för barn ovasett ålder att växa upp på så visst finns det många barn som behöver föräldrar även om det genom åren har blivit mer komplicerat och tidskrävande.
Att bli adoptivförälder är ingen dans på rosor mina vänner, att sitta och vända ut och in på sig själv, sin relation, sin ekonomi, sitt konktaktnät etc. Men jag och min man gör det för att vi verkligen vill bli föräldrar, vi har en stark längtan och önskan om att få barn.
Det är ett stort ansvar att få ett barn till sig som kanske redan har upplevt många separationer i sitt liv innan de kommit till oss, vi som väntar och längtar efter just det barnet.
Jag själv har en dålig relation med min far och har många gånger frågat min mamma om jag inte är "brevbärarens dotter" för vi har noll gemensamt och absolut inget gott att säga om varandra men min far är han alltjämt.
För mig är inte blod tjockare, det är jag själv smärtsamt medveten om.
Så ni som kan få barn på egen hand, grattis, verkligen, jag unnar er det i hjärtat.
Oavsett vilken väg mitt framtida barn kommer hoppas jag att jag kommer att vara en tillräckligt bra mamma för att kunna ge och guida mitt barn in i vuxenvärlden med allt vad det innebär.
Kram från en blivande mamma
Jag beundrar de som adopterar men vet inte om jag skulle kunna adoptera själv..men sen så vet jag inte ens om jag nånsin vill ha barn
Läste ännu en sorlig adoptionshistoria i tidningen idag :( Tvillingar som blivit adopterade till två seperata familjer. Fy fan så GRYMT att sära på syskon på det sättet! Jag tycker att om adoption ska vara tillåtet så ska man hålla syskonen ihop. Dvs om man inte är beredd att adoptera ett syskonpar, ja då bör man inte få adoptera överhuvudtaget. För hur kan det vara i barnens bästa intresse att sepereras från sitt/sina syskon?
Dessa kvinnor i reportaget hade båda adopterats till Sverige och de bodde till och med nära varandra, men visste inte om att de hade ett syskon bara några mil bort.
jag kan tänka mig adoptera om jag inte får biologiska barn.
jag vill ha biologiska barn för det e "billigare" (bara ha sex, ej avgifter, ansökan, väntan mm)