Var finns alla ensamma pappor?

antar att det inte finns unga ensamstående pappor? väldigt unga.
Hade varit intressant

Träffa någon är ingen konst när man är ensamstående med barn. Världen är full av kvinnor som längtar efter sällskap. Kolla in på en dejtingsida (för de är verkligen lätta att logga in på när knattarna har somnat). Behövs det kan man erbjuda sig att bjuda på middag till exempel. Någon hade helt säkert nappat och sluppit matlagning och disk. (Här rör vi oss i lingondivisionerna).

Men nöjer man sig med det? Inte jag i varje fall. 

Jag vill träffa någon att tycka om för den hon är, och som tycker om mig för den jag är. Hitta det där engagemanget som gör att man verkligen vill ha med varandra att göra, det känns tråkigt när man är utan henne, vill jag inbilla mig är så mycket enklare när man är på samma plats här i livet. Kort och gott ensamstående morsa med barn i ungefär samma ålder som mina.

Här rör vi oss i elitdivisionerna.

Jag skulle säga att det är inget man tittar efter hos en potentiell partner. Man känner. Finns där öppenhet att bjuda in mig i hennes liv? Finns där - en äkta och ärlig - nyfikenhet att ta reda på vem jag är? Finns där en förmåga att anpassa sig till verkligheten eller är förmågan mer åt hållet att verkligheten ska stämma med vem hon är (rata alla som inte är en spegel av hennes idealbild)? Har hon lärt sig något av tidigare förhållanden? Vad ska aldrig tillåtas ske igen? Vad kunde man gjort annorlunda?

Sätt alla rätt här och vi har vinnaren av Champions league!

Det är skitsvårt att träffa någon när man redan har barn. Jag är färdig med produktionen för egen del. Tjejer utan egna barn går bort annars hade en av oss kännt sig riktigt illa trampad på tårna. (Finns säkert undantag där). Sen ska man ha en barntakt som gör att man kan ses. Man ska bo rimligt nära varandra. Slutligen ska man träffas av någon anledning. En isbrytare ska presteras....och det man får som svar ska göra att man faktiskt börjar snacka med varandra.

Skulle allt det klaffa finns det en grej som verkligen kan sänka den parbildningen: Det ska funka mellan hennes och mina barn med. Det är inte längre två vuxna som ska klicka med varandra.

Skitsvårt helt enkelt.   

Jag är en singelmamma som bröt upp med min dotters pappa när dottern var 10 månader, hon blir 4 i sommar. Efter det så var jag singel tills för ett år sedan och under detta året så har jag haft 2 st 6 månadersförhållanden som är i min ålder, 24 år. Där båda två övertalat mig om att det är helt lugnt att jag har barn och att dom vill leva familjeliv och verkar så himla förstående. Men efter ett tag så blir det svartsjuka på att dottern får mer uppmärksamhet och att jag inte är extremt impulsiv och kan dra iväg hur som helst och att dom inser att dom inte vill leva familjeliv. Jag antar att att träffa killar i min egen ålder som inte har barn inte verkar funka. Jag känner att nästa gång jag träffar någon så ska denna person vara äldre eller ha barn. Konstigt att tänka så kanske, men det är ju så med barn att man tror att allt är så himla enkelt innan man fått barn och upplevt det själv. Men vart hittar man såna killar liksom? Inte på pubben iallafall ;)