Varmblodstravare, varför valde du denna häst?

Jag rider ett varmblod 2-3 gånger i veckan och jag är dressyrryttare rakt igenom. Jag kan bara säga att han är en av de finaste jag ridit. Han var inget att hänga i granen när jag började rida honom men med tålmodigt arbete så har han nu blivit riktigt fin! Självklart finns det mycket att arbeta vidare på, men han har en enorm glädje och vilja till att lära att det har varit fantastiskt roligt att lära upp honom, och visa vilken dressyrhäst han är. Vi har startat LB:2 med bra resultat för att vara hans första gång och jag aldrig ridit honom i annan miljö, han kämpar verkligen och vill lära.

Min första egna häst var en travare. Min gamla medryttarhäst som skulle avlivas egentligen pga att ägaren inte ville att han skulle flytta runt mer. han var 19 år gammal. Men eftersom han kände mig så fick jag honom. Hade honom i ett år innan han blev pensionär och fick skrota runt i 5 år till innan han blev blind och avlivades.

Han var hingst tills han var 9 och väldigt välriden och maffig. Han var en underbar häst, men jag ville få ut mer av ridningen än vad han kunde. Så efter ett år i min ägo flyttade han till min mammas väninna för att få njuta av livet sina sista år. Jag började gymnasiet i samma veva där jag blev vän med en tjej som hade islänning och vi flyttade även till ett hus på en gård med islänningar. Så efter ett halvår klev den första islänningen av transporten. Henne hade vi på foder i ett år innan vi köpte en egen. en 2 årig hingst som vi nu 9 år senare fortfarande har kvar. Så på den vägen är det.

Jag gillar travarnas lynne. Men jag kommer inte köpa någon igen då jag numer är islandshästfrälst=)

Vår travare är underbar!!! Eller min systers häst är det. Han har gått på banan och hans psyke är guld värt. Han är inte är rädd för någonting och är så lätt hanterlig. Kan verkligen tänka mig en travare i framtiden också.

Rasen var ovesentlig, jag ville ha en varmblodig häst och de flesta halvbloden var för dyra. Jag var 14 år och hade inga höga ambitioner. Nu råkade jag snubbla över en travare och han var nog den enda chansen till egen häst jag fick. Han blev riktigt, riktigt välriden och fin efter några år med ett stort, sviktande steg i dressyren som jag inte känt maken till varken före eller efter. Jag köpte ingen travare efter honom därför att jag ville ha vad som helst som inte påminde om min förlorade vän. Så det blev en bruksnordis. Men idag när såren är mer läkta känner jag att är det något som alltid får det att klia i ridnerven så är det travare. På dem känner jag mig hemma och jag vet hur man tar fram deras kvaliteer - för de har goda egenskaper för ridning om man utnyttjar deras förutsättningar rätt.

Min första häst var en travare, 20 år när jag fick honom, han såg hemsk ut, var mager, hade ingen glimt i ögat, hade bronkit osv. Men när jag provred, så var det honom jag fastnade för trots fler provridningar på dyrare hästar. Väl hemma hos oss började han med ett läskigt beteende och med första hästen och 13 år själv så vet man inte så mycket... Men vi tog ut vet som sa lunginflammation. Sen den dagen, så växte vi ihop, jag och min älskade häst. Vi red ute i skogen, barbacka i halsring i full kareta även på gärdena, vi tränade dressyr så också. Tyvärr brakade mammas ekonomi plötsligt och mina 3 hästar var tvungna att säljas, hade denna travaren i 2 år tillsammans med mina shettishingstar. Sen den dagen var jag såld på travare.

Så nu är jag inne på min tredje travare. Han är 176 i manken, har humör, har vilja och har sprungit in flera hundra tusen på travet vilket medfört diverse stora problem fysiskt. Men han är lika mkt värd för mig för det, han är min bästa vän och bara för att han fick böjsenan avsliten i hagen, ridits med fel sadel av tidigare ägare så ryggen var pannkakssmet, och han har förslitningar i båda framknäna efter tuffa pass som ung, trots hans spatt.... Så är han min hjälte, mitt hjärta och det finaste jag äger ! Även han kan ridas i paddock i halsring barbacka, men efter ett antal olyckor (som inte kan räknas på dina och mina händer tillsammans) i skogen där han stuckit och jag har inte kunnat göra någonting, så håller vi oss i skogen i skritt med bettet än så länge... Denna pojken har varit hos mig i snart 3 år <3

Jag har en travhingst på 3 år, eller hingst-han ska kastreras om två veckor. Han är väldens snällaste o goaste häst, jag såg honom födas o jag ska ha kvar honom tills den dag han dör. Han är grundtränad o har sprungit sitt premielopp, nu är han på sommarbete o på senhösten/vintern ska han ridas in-av ett proffs.=)

Min tant kom till mig mot min vilja egentligen, men inget jag ångrar idag!!!!!

Jag var 13 år, hade just förlorat mina två shettisar under väldigt tråkiga omständigheter!

Efter ett tag började mamma leta häst åt mig igen. Först va jag och prova ett new forest sto. Knäpp, elak och dömd till specialbeslag fram. Vi klicka inte så vi kollade vidare.

Andra hästen ja prova va ett gigantiskt halvblodssto med namn Lillan. Hon skulle va jättesnäll och trevlig. Inga problem med å ställa iordning henne, men när jag kom upp på henne och ridit en halvtimme explodera hon. Blev rena rama vilda västern och jag hade fullt upp å hålla mig kvar å samtidigt försöka få stopp på henne. Jag va 13 år, men en Tuff ryttare. Avslutade henne då hon va för stor och för mycket häst för en späd 13 åring :p

Tredje vi kolla va då min Kickan.. 7 årig stressad travare som stod på travet och var i full tävlingkondition. Hon skulle inte vara kvar på banan för hon var alltid skadad (trampskador) och pissmärr..
Hon var sadlad och klar när vi kom.. (Blev fundersam redan från början) och de sa att jag skulle kliva upp i stallgången när hon fortfarande var fastbunden. Sagt och gjort.. jag, 13 år, hoppar upp och dom knäpper lös henne. SWISCH!! höll knappt på å få med mig huvudet i dörren.. Vi trava (jag kämpa att hålla ner tempot) i en väldans fart.. när jag travat ett varv på uppvärmningsbanan sa ägaren att jag kunde prova galoppen. Jag var väldigt skeptisk, men klart jag ville känna efter. Tog ett och ett halvt varv innan jag fick stopp på henne.. kommer så väl ihåg när vi Skritta tillbaka.. jag klappade om Kickan och pratade med henne. Sa att det blir nog tyvärr inte du heller... mamma möter upp oss och tar tag i Kickan huvud och tittar henne i ögonen och sa att hon blir det.

Jag tappa hakan hur ska JAG klara av hennes temprament?
Men vi jobba å jobba å jobba med allt möjligt och hon är idag världens underbaraste RALLYTANT :)
Skulle inte göra mig av med henne för allt i världen! Hon kostade 4000 och är i mina ögon idag värd varenda krona i hela världen :)

Har mer eller mindre alltid dragits till travare.
Första egna hästen jag hade, Queen Nobel, 8 årigt sto. Vi hade lite otur i starten med henne då min far var och hämtade henne då jag bodde på internat på skola. När han hade 3 mil kvar till mig vart han påkörd och släpet voltade 15 m ut på en åker med min lilla Queen i. (Pappa klarade sig bra).
Hon fick en muskel avsliten i bringan vilket tog sin tid att läka ut, men tack vare det fick hon och jag en väldigt bra bra kontakt. Hon var jättemysig (mot mig) annars lite halvhispig och svårlastad så in i helvete, vart nog inte lättare heller pga olyckan. Men hon vart min bästa vän och jag hennes. Efter många om och men så fick jag äntligen igång henne och skulle flytta henne då jag bytte skola. Av någon anledning släppte dom in en häst i hagen som inte skulle vara där och hon fick en spark på ena bakbenet vilket ledde till en 14 cm lång spricka. Efter det fick hon mest gå i hagen och skrota (när det läkt givetvis) och en extra mamma åt den lilla travaren jag köpte på 14 mån. Dom hittade varande direkt när jag fick hem lillan (Maja Månfare).  Fick avliva Queen pga hälta. Men jag kommer alltid komma ihåg när hon fick på lastbilen (var när mul och klövsjukan var så man fick inte åka med dom själv) och hon gnägga jättehögt och Maja svarade henne. Har inte gråtit så mycket som då kan jag nästan säga...

Maja... en annan historia. Världens gosigaste, hade gärna sovit i min säng om hon fick =)
Men även med henne hade jag världens otur. Pinne i ögat (dock precis framför så hon klarade ögat, pinnen var nästan 1 dm lång och 1 1/2 cm i diameter). Innan det hade hon skurit sig riktigt illa på eltråd och fått ca 10*20 cm stor lucka som fick sys fast, klantig som hon var lyckades hon skada samma ben ett par år senare och när det läkte så överbelastade hon dom andra benen och fick somna in allt för tidigt nästan 5 år. Saknar henne fruktansvärt mycket. Höll ju på med utbildning och börjat småhoppa osv och så händer det så tråkiga saker med eltråd. Hatar eltråd!!

Efter det sa jag aldrig med travare och absolut inte ston... men nog fasiken vart det travare och bara ston...

Jag önskar att alla olyckorna aldrig hade hänt så jag hade fått rida igång dom och utbildat dom så ordentligt som det var tänkt... men blir inte alltid som man vill.

En valack jag hade var dock riktigt välriden, hoppade 120 cm utan problem (var mer jag som hade problem att hoppa den höjden) och riktigt trevliga steg i alla gångarter.