Distanslösa barn

Oj va kontigt mitt inlägg verkade, otydligt :-S. Jag förklarar mig gärna om något är helgalet !

Skojar ni med mig!!?
Rekommenderar man 5mm för adopterade barn??? Att man gör det för barn över huvud taget är för jäkligt, men att man gör det för adopterade?!
Blir mörkrädd...

Tack för era svar. Det kommer stärka vårt agerande mot omvärlden att ”säga” ifrån och faktiskt inse att det kan ta år innan vi har knutit an bra.

Vårt barn är 2,5 år och varit hemma med oss i snart en månad och har kallat oss mamma och pappa redan från början, men vet troligtvis inte var en mamma och pappa är ännu. Vårt barn får alltid sitta i kundvagnen eller i sin egna vagn när vi handlar. Men vinkar och hälsar på andra och ibland även ge dem slängkyssar. Idag hälsa vårt barn på ”alla” vid mjölkdisken och jag tog ner barnets hand när det vinkades och sa mamma är här... känns lite hårt mot barnet som är så glad och söt. fick inte kontakt med barnet förrän jag tog upp mobilen och visa kort på barnet.

Allt är väldigt nytt för oss och vi blir så överlumpade när tex en anhörig tog upp vårt barn och gick iväg... där stod vi med hakan nere och agerade inte. Men vi har pratat mycket om det hemma och sagt att det får aldrig hända igen. Och sedan har vi personer som leker och gullar otroligt mycket med vårt barn och nu har vi bestämt att upprepar det sig får de aldrig mer träffa vårat barn detta året. Man blir så trött på att vuxna människor inte kan respektera vad man säger. Men vi har även personer som verkligen frågar oss vad de får göra och inte göra med vårt barn, vilket känns helt underbart.

Man är ju inte så van att säga ifrån... men vi får bli tuffare för vårt barn skull.

Vi försöker bära vårt barn mycket... fick inte det i början men nu får vi det mer och mer. Vi samsover hela nätterna igenom och kommer nog göra det tills vi känner att vi har en bra anknytning. Var tvungen att kolla upp vad 5 minuters metoden va för något... helt korkad enligt min mening.

Alla, iallafall många pratar om att isolera sig, men barnet måste ju få se att det finns en värld utanför hemmets väggar. Eller vad tror ni folk menar med det. Bara besöka ett få antal platser/personer?

Vad gör ni för aktiviteter för att knyta an till varandra när ni är hemma?  

Tänk om föräldrar i allmänhet reflekterade och funderade såhär mycket och fint över sina barns anknytning. Då hade 5mm och andra gått i graven direkt!

En månad hemma är ju ingenting! Man brukar ju säga att anknytningen tar lika lång tid som barnet är gammalt. Så även om ni om några månader börja känna att anknytningen fungerar så ha i bakhuvudet att det fortfarande är en lång process för ert barn.

Ni behöver ju inte isolera er helt, men ert barn vet ju redan att det finns en värld utanför (även om den världen drastiskt förändrats i och med adoptionen) så ta det lugnt ett par månader till, undvik situationer som ni känner triggar distanslösheten (som att handla) och  gör istället saker där ni inte träffar så mycket folk eller ett fåtal utvalda personer som barnet får lära känna långsamt. Inget gullande direkt alltså! Det varierar från barn till barn, ni känner själva om ert barn blir stressat eller för uppspelt av att vara på många olika platser, träffa andra, göra olika aktiviter osv, Så "isoleringen" måste anpassas till just ert barn, inte till vad omgivningen tycker.

Det finns mycket att läsa om anknytning, men samspelsövningar är alltid bra, lekar, ramsor, sjunga tillsammans. Med vår adopterafde 2,5-åring har vi spelat mycket spel, har fått låna pedagogiska spel från lekoteket. Prata mycket med varandra, det är bra både för språkutveckling och anknytning. Uppmuntra alla initiativ till samspel, även om det innebär att få leka tittut i en halvtimme... Gör överhuvudtaget mycket saker tillsammans, en 2,5-åring brukar tycka att det är kul att hjälpa till med vardagssysslor. Kroppskontakt är också bra om barnet accepterar det, t ex massage. Det kan vara så enkelt som att smörja barnet barje dag. Då kan man ju också kittlas lite och förhoppningsvis få en positiv reaktion.

hejsan, jag vet att en månad är ju ingen tid alls för anknytningen, men bättre att fråga nu i början när det är kanske lättare att hjälpa barnen att bli mindre distanslösa. Det var ju några år sedan man gick föräldrakursen och kommer inte ihåg allt. Tycker om att höra hur andra adoptivfamiljer har gjort med sin anknytning och vilka aktiviteter man kan göra med sina barn. Vi själva sjunger väldigt mycket tillsammans med vårt barn och ligger alltid vid vårt barn sida tills vi hör att vårt barn har somnat. Vid minsta ljud från sovrummet springer vi dit och hör efter ifall vi är efter frågade eller inte. Oftast är det bara var lite gnäll i sömnen och inget annat, men ibland så tillåts vi inte lämna rummet alls och då ligger vi kvar tills nästa morgon i sängen tillsammans. Vi fick uppmaningen att vi inte ska samsova och att vårt barn måste lära sig sov i sitt eget rum, men själva tycket vi det är ett jättebra sätt att knyta an och ge vårt barn trygghet. Vårt barn är 2,5 hur länge samsov ni som fått barn i samma ålder? 

Jätte intressant att höra hur lång tid det tar med anknytningen för andra, nyttigt att höra hur lång tid det tar så man är inställd på det och kan berätta det för våra nära och kära. Även om de har svårt att förstå. För vårt barn ser ju ut i deras ögon som vilket barn som helst och kan inte förstå att vi inte vill att de ska bäras, kramas och lekas i början. Men tyvärr ser de inte vårt barn hela dagen och vad som sker efter att de lämnas oss. De få dagar de blivit för mycket intryck så blir det svårt att somna och det sprattlas och snurras runt i sängen, ibland även svårt att sitta still och leka och kan bli lite allmänt gnällig. Vill inte äta ibland.

Hur märker ni att era barn bli stressade... kanske vi inte ser alla gånger att vårt barn blir stressat. Om det är vanlig trotts eller om det beror på adoptionen och alla nya intryck.

Vi har märkt att om vi inte berättar var vi ska eller ska göra så blir det ibland tvär nit och det ska inte tas på sig kläder eller gås ut och leka. Men ibland funkar inte det heller att vi förklarar och det kan ta en halv timme, timme innan vi kommer iväg. Hur hanterar ni sådana situationer när det bara tar tvär nit när ni ska iväg eller göra något?

Vi har också tänkt att gå till öppna förskolan, men inte förren till hösten kanske. Tror att just nu är det för tidigt och rädd för att vårt barn kanske kommer tycka någon annan vuxen är mer spännande än oss  

Har ni mer tips på aktiviteter eller små enkla saker man kan göra på dagarna/kvällarna som är bra för anknytningen/distanslösheten? Det här med att massera och smörja in barnet verkar bra, det ska vi börja med.

Vårt barn får välling på flaska varje morgon och kväll och det var så jag fick närhet med vårt barn... det var enda gången vårt barn kunde tänka sig sitta i min famn i början. Så fort vällingen var upp drucken skulle det i väg till pappan. Det skar i hjärtat mitt men samtidigt glad över att se en anknytning till sin pappa. Vi har tillåtit vårt barn att själv välja vem som ska bära, hjälpa, krama till osv. Nu idag kan vårt barn sitta även i mitt knä och göra saker tillsammans och vill bli buren av mig, men fortfarande är pappan favoriten, speciellt när man blir trött.

Vi funderar på att gå till badhuset, kanske för tidigt?!? Tänkte att då får man ju en naturlig närhet och kroppskontakt eftersom barnet inte kan simma.

Jag tycker det varit bra att tänka på hur länge våra barn har varit oss och se det som deras känsloålder. Ni har ju en liten bebis på ett par månader även om den ser ut att vara 2,5. Och vem skulle komma på tanken att lära en liten nyfödd sova i eget rum? Självklart bär man sin lilla bebis så mycket som möjligt (fast det kan bli tungt om den väger som en tvååring). Denna känsloålder är också bra att tala om när man träffar andra så kanske de får en större förståelse för att man inte skickar runt en liten bebis hur som helst.

Det där med stress tycker jag ni verkar ha koll på själva, att ert barn får svårt att somna osv. Det gör inget att det händer ibland, det är ju ofrånkomligt, men ni kan lära er vad ert barn tycker är uttröttande och göra sådant i små doser. Och så krävs det återhämtning, ta det extra lugnt i några dagar. Ni kan förstås prova att göra nya saker, som att gå till simhallen. Nu när ni är föräldralediga kan ni ju välja tider när det inte är så många där. Men gör inte för många nya saker på en gång och avbryt om det inte verkar fungera. 

Vi gick mycket till lekplatser (tomma när alla barn är på förskolan) och ut i skogen. Man kan ju gunga och leka hej/hejdå, hoppa till mamma och pappa, balansera och hålla en förälder i handen, klättra på läskiga ställen om mamma eller pappa hjälper till osv. Dessutom får man lära sig att man alltid kan be mamma och pappa om hjälp.

Och samsov absolut om det fungerar för er! 

Vi hade, och har fortfarande till viss del, stora problem med anknytning och distanslöshet med vår dotter, som kom till oss när hon var tre. Vi hade förklarat för anhöriga om det här mmed anknytning och hur viktiigt det var att bara vi föräldrar tog upp dottern i famnen, matade och tröstade henne osv i början, men det uppstod ändå flera situationer där våra anhöriga ''glömde bort'' den här informationen och tog illa vid sig när vi påtalade det. Jättejobbigt. Vi undvek att träffa släkt och vänner de första tre, fyra månaderna utom vid några få korta tillfällen och vi undvek även, i den mån det var möjligt, att träffa okända människor också. För det var nog just de helt främmande personerna vår dotter drogs till mest och även om det ju är lättare att strunta i hur någon man inte känner reagerar när vi hindrar ett gulligt och kontaktsökande barn att slänga sig runt halsen på eller ens tilltala henne/honom, så var det just dessa situationer som var svårast att förutse och undvika. Innan vi gick in ii en affär eller en hiss eller en restaurang eller var det nu fanns okända människor, gick vi noga igenom vad som gällde. Man pratar inte med de man inte känner, man tar inte på de man inte känner, man kramar och pussar absolut inte de man inte känner. Och ändå kunde dottern passa på att i kassakön ropa kommentarer till andra längre bak i kön, typ '' jaag tycker du är söt'' eller ''jag tycker om dig'' fast hon aldrig sett människan förr. Var vi hos doktorn passade hon på att klappa doktorn på kinden eller håret när det skulle lyssnas på hjärtat eller lysas i öronen. Osv. Nu, efter tre år hemma, fungerar det bättre men inte bra. Hon hoppar sällan upp i okända famnar men vill gärna söka kontakt och få uppmärksamhet av okända, helst kvinnor. Vi kör fortfarande ramsan om vad man inte får göra innan vi kliver in i en lokal där det finns andra människor och nu brukar dottern peka på någon och fråga ''känner vi henne, mamma?'' innaan hon tilltalar någon. Vilket gör det svårt för oss föräldrar att själva hälsa och prata med okända av ren artighet om man råkar stå i samma hiss eller träffas ute i skogen en tidig morgon...

GRATTIS till ert barn! O GRATTIS till er som fått ett barn! Att jag skrev grattis till ert barn först är för att jag verkligen vill gratulera det som fått två så omtänksamma, kloka och ansvarsfulla föräldrar!

Vi har nu varit hemma drygt ett år och nu börjar jag känna att även jag kan ge råd i dessa sammanhang, vi ser ju att vi inte varit helt fel ute i alla fall efter som vi nu har en trygg, väl anknuten, är go o gla men också arg o ledsen, han vet var han hör hemma och har börjat förskolan utan större problem (lååång inskolning).

Vi har ett äldre syskon och är väldigt sociala även om vi inte har jätte stor bekantskapskrets så träffar vi dem vi gärna umgås med ofta. Vi kände att det viktigaste var att vi mådde bra, vi hade inte mått bra av att isolera oss och då hade inte heller vår nyfådda mått bra. Vi beslutade att det viktigaste var att han fick en känsla av att VI var hans familj och därför var vi TILLSAMMANS hela tiden första månaderna och när pappan börjad ejobba 50% så var vi tillsammans den övriga tiden. Detta innebar att redan efter ett par veckor följde han med på storasyskonets kvälls aktiviteter men vi bar (han älskade närhet) honom mycket för att andra skulle hålla sig på avstånd, vi hade kompisar till storasyskonet här flera gånger i veckan osv. Vi försökte leva ett så vanligt liv som möjligt men höll oss NÄRA och var som sagt TILLSAMMANS.

Vi märkte snabbt vilka situationer han inte gillade tex. folksamlingar och då undvek vi dem om det var möjligt. När jag läser dina inlägg så är jag helt säker på att det kommer att gå bra för både er o barnet, ni är så himla medvetna! Även vår kille hade de första månaderna fullt upp med att charma alla i affären tex. men när vi enträget sa: Kom honom känner vi inte etc. så gav det sig. Nu kan han istället högt säga: Jag rädd han, när han ser någon ny person. Det som sonen tyckte var svårt ibörjan var att veta vem som var närmst, pappas jobbarkompis vi träffat 4 gånger i affären  o pratat o skrattat med eller faster som han bara mött två gånger.  Detta gav sig med tiden efter som han upptäckte att vi hade en helt annan relation till fastern än jobbarkompisen.

Du frågade om badhuset o mitt råd är PROVA. åk hem om barnet blir rädd och åk många gånger om det är roligt. Tack vare storasyskonet var vi "tvugna" att låta den nyfådd göra saker han aldrig fått annars. Efter 3,5 månader hemma så var vi tex. på Gröna Lund. Den nyfådda älskade det men jag kan lova att vi inte ens tänkt tanken på att åka dit om vi inte haft ett barn till som hade sina behov....

TS: Det här inlägget hade kunnat vara jag som skrev! Vi har varit hemma med vårt barn (också 2,5 år) i snart tre månader. Just det där i affären, eller när grannar går förbi tomten, tycker jag är jättesvårt. Vårt barn vinkar, skrattar och hejar. Men jag märker att hen blir stressad. Efteråt kan hen liksom bli tyst och behöva "landa" igen i ca 15 minuter.  I affären har jag faktiskt börjat visa den som pratar med mitt barn ganska så tydligt att vi har vår integritet. Men här hemma på vår tomt är det inte lika lätt då vi ju har en grann-relation till de flesta som går förbi. Vi är medvetna om problemet och väljer att vara i så mycket lugn och ro som möjligt naturligtvis.. men en del kontakt med omvärlden måste man ju ändå ha (barnet har även ett syskon som behöver ha sitt normala liv).
 
Allra värst tycker jag det känns med släktingar som vi redan förklarat för, men som ändå inte kan respektera vårt val! Farfarn till barnen t.ex. går fram och böjer sig ned och nästan gnuggar näsa, han ska hela tiden ha ögonkontakt med barnet och ger saker till barnet. Om vi säger att han gärna får backa så blir han sur och säger, "vaddå? Jag tog ju inte upp henne/honom?!" Jag blir riktigt ledsen ofta över att mina svärföräldrar enbart ser saker ur sitt perspektiv. Det är ren egoism att vilja ha ett litet barn nära sig, på barnets bekostnad.

En annan intressant sak är storasyskonets små kompisar som kommer hit då och då. En enda gång behöver jag förklara för dem att vår minsting är ny och behöver vänja sig sakta sakta vid nya personer. De förstår direkt och visar ALL hänsyn! Så mycket enklare det hade varit om hela världen bestod av kloka små förskoleklassare.