Hur får jag mitt barn att visa smärta (jag önskar ENDAST svar av ADOPTIVFÖRÄLDRAR eller andra INSATTA!!!!)

Har inget här att göra eg (har bara biologiska barn) men tycker det är intressant att läsa adoptionstrådar. Blir ofta så imponerad av er adoptivföräldrar, ni är ju också bara människor precis som jag. Min pojk är väldigt känslig och vi lägger mycket tid åt att läsa signaler och tolka vad han eg menar så jag kan tänka mig vilket hästjobb ni gör, med all historia barnet har som ni bara kan gissa. Strongt av er!

Har inga ytterligare råd att ge, men känner igen situationen så väl från min egen dotter, adopterad vid 5 års ålder.

Hon kunde visserligen gråta, men slog hon sig riktigt illa, så var ögonen helt torra. Jag är övertygad om att hon har blivit slagen tidigare när hon har gråtit. Hon har fått lära sig att inte gråta.

Vi gjorde som ni, var överdrivet omtänksamma för minsta skråma. Och det har hjälpt, numera gråter hon när hon har ont.

Stort lycka till med fortsättningen!

Jag tror det är viktigt att man är uppmärksam på sådant som du skriver TS. Jag kan absolut tänka mig att "problemet" beror på att barnet inte fått varit ledsen alt. gett upp gråtandet, det är precis så här det visar sig.
Mitt barn är också för tåligt. Vi har jobbat hårt med att få hen att visa känslor överhuvudtaget, och hen kan nu vara ledsen vid rätt tillfälle och visa på stor glädje även om det ibland fortfarande är lite ångestfyllt att faktiskt vara riktigt glad (katastroftänkandet hos hen blir då saker som att vi ska åka ifrån hen, eller att vi inte ska älska hen). Men vi har fortfarande en del att jobba på vad gäller detta med smärta. Ditt inlägg fick mig faktiskt att känna aha! För hen har varit och tagit en del prover på sjukhuset och aldrig gråtit då. När hen varit sjuk har vi frågat om hen har ont någonstanns, men bara fått nekande svar varje gång, det har känts lite tveksamt att hen aldrig har ont någonstans.
Det sista har hen däremot sagt att hen har ont i magen ibland, men då snabbt sagt "Jag ska bara sitta lite."
Kanske håller det på att bli bättre, men förstås blir man medveten nu om att hen säkert haft ont vid många tillfällen tidigare utan att tala om det för oss .  
Mitt enda råd är att prata prata och prata (och gärna läsa lite böcker också, VEM-böckerna är bra!). 

Du ger intryck av att vara en mycket lyhörd och engagerad mamma.
Jag är inte a-mor, men har stor personlig erfarenhet av adopterade samt professionell erfarenhet av personer med anknytningsstörning. Jag tycker INTE att du ska börja gråta själv när barnet mår dåligt såsom någon skrev tidigare i tråden. Det tror jag snarare skulle hämma barnets eget känslouttryck när hen ser att hen gör mamma ledsen genom att själv vara ledsen. Man ska ju såklart inte sitta och hålla tillbaka en massa känslor, för sådant märker barn direkt, men inte heller framkalla gråt eller liknande hos sig själv. Det är bättre att bara fortsätta som du gör och visa extra stor omtanke och lyhördhet för barnets behov, tycker jag.

Kan barnet prata än? Det är ju bra för alla barn att man pratar med dem tidigt om känslor och upplevelser och lär dem sätta ord på det de upplever (gäller såklart inte bara a-barn). Kanske kan ditt barn nå sina sinnen / känslor genom att sätta ord på dem först?

Vill också tillägga att det är jättelätt att missa öroninflammation. Jag missade själv att mitt barn hade det och då är jag ändå läkare till yrket! Pinsamt, men det var min man som tog med barnet till VC, där diagnosen ställdes.     

 

Visst är det så att man kan vara olika smärttålig, men tyvärr har nog alltför många a-barn blivit "tvingade" till att bli det, så det är ju bra att du fortsätter vara extra lyhörd för barnets behov.

Det enklaste sättet att förklara för 1177 är väl att berätta att ditt barn är adopterat och därför inte alltid reagerar som andra barn men att du som mamma har sett signalerna och känner på dig att något är fel. Det skulle jag tänka mig att de tar på allvar. 

Det kan nog vara olika från person till person hur mycket feber man får, men jag känner inte till någon vetenskap kring det.

Angående astman så är det svårt att uttala sig. Är ditt äldsta barn bio-barn och yngsta a-barn? Man ska nog inte jämföra dem för mycket, alla barn reagerar ju olika oavsett om de är biologiska eller adopterade.Dra inte för stora växlar på det utan gå på din modersinstinkt och gör det som känns rätt för dig och dina barn! Mina 2 är båda bio-barn och de reagerar helt olika på samma sjukdomar.      

Jag vill säga att jag har inte adopterade barn, men jag har ett biobarn som precis som mig är smärttålig.

Jag har, även när jag var barn, dragit ut tänder och borrat utan bedövning, dragit av ledbanden i en fot och trott att det var en stukning och dragit tillbaka ett urhoppat knä själv (som normalt kräver läkarvård och muskelavslappnande). Jag födde även mitt barn utan smärtlindring. Jag har varit med i en studie som bevisat att jag är mer smärttålig än andra (genom fysiska tester och pulskontroll).

Mitt barn är ungefär som mig. Hon gråter sällan och även om hon slår sig gul och blå så är hon inte speciellt ledsen. Ledsen blir hon när hon blir RÄDD, ofta av våra reaktioner eller av hon blir skrämd av något plötsligt. Min dotter fick också öroninflammation utan att reagera alls, endast när trumhinnan sprack och det rann ut något äckligt insåg vi vad som hänt och åkte till sjukhuset.

Nu vet jag inte hur det är för ditt barn, eftersom jag inte har någon erfarenhet av adoptivbarn, men att man kan vara olika smärttålig är bevisat och kanske är ditt barn mer smärttålig än du och din bio-dotter?

Vårt barn hade liknande problem under sitt första år hemma. Dock kanske inte lika starkt som du beskriver ert barn. Vi gjorde som ni, uppmärksammade minsta lilla skada väldigt mycket. Nu är vårt barn väldigt kinkigt då det slår sig och blir ledsen för minsta lilla. Vilket vi ändå tycker är bättre. Vårt barn hade från början även problem att våga ta emot tröst. Vi fick hålla om och bära och trösta, men efter ungefär ett år märkte vi att det plötsligt hände något. Den lilla kroppen blev plötsligt tyngre i dessa sammanhang. Det var först då hen slappnade av ordenligt i tröstsituationen.

Problemet kvarstår dock i sammanhang då vi inte är med. Vid några tillfällen så har vi fått berättat för oss att vårt barn slagit sig på dagis. Det har varit olyckor som givit rejäla bulor m.m. Vårt barn har då inte blivit ledset, det har synts på hen att något hänt men hen släpper inte ut känslorna. Vårt barn är annars väldigt tryggt på dagis och vågar söka närhet. Vi tycker att detta är läskigt då olyckor kan passera utan att det uppmärksammas.  Vi har talat med dagispersonalen och de hanterar detta bra. Men det är snart dags för skolan och där vet jag att sådant ofta inte tas på samma allvar, då grupper är större och barnen förväntas klara sig mer själva. Tar gärna emot tips hur vi ska jobba med detta.  

Hej,
Vår dotter reagerade inte alls på smärta första dagarna efter vi fått henne. En gång ramlade hon i fullfart ute på betong och reste sig upp och skrattade. Dock blev det bättre och bättre och redan efter några veckor började hon komma till mig eller hennes pappa när hon slagit sig. Fortfarande inga tårar. Hennes stora fördel tror jag att hon har en storasyster som mkt tydligt gråter för minsta skråma så hon fick bra vägvisning hur man kunde göra. Annars är det nog övertydlighet med tröst och att man berättar för henne att nu gör det ont och då kan man gråta hos sina föräldrar. Även på det finaste barnhem finns inte en och samma person där för att trösta och ge "feedback" när de slår sig. Jag har läst lite om barns tidiga utveckling och tidigt i livet redan de första dagarna så lär mamman (eller den primära personen) barnet vad som är farligt eller inte farligt genom att trösta och lugnt berätta tex att det var bara en dörr som slog igen, inget att vara rädd för. Får man inte denna omhändertagande utan blir övergiven eller försummad får man svårt med känsloregleringen. Tex har vi i en annan tråd diskuterat plötsliga ilskeutbrott. Jag har dock inte hittat någon beprövad metod hur man reparerar de här skadorna. Tydlighet och överdriven tröst är ju den väg som jag kände var mest naturlig. Vi fick många kommentarer från omgivningen men det får man stå ut med. Efter att våra vänner sett dotter tex kasta sig handlöst ut från en rutshkana förstod de att vi kanske  hade orsak att försöka lära in andra saker än vad hemmafödda barn behöver. Jag minns väl förra vintern, hon var då nyss fyllda 5 år och vi åkte skidor. Första gången i sittstolsliften så sa hon "mamma det här är ju jättehögt och läskigt". Andra skulle kanske blivit orolig för henne men jag blev bara glad över att saker börjar falla på plats på ett mer hälsosamt sätt. Kankse kan ni få hjälp och tips av någon adoptionkunnig psykolog. Hedenbro institutet lär vara bra. Ring annars Duvnäs för råd. Bor ni i Stockholm stad kan man komma dit men man är välkommen att ringa även utifrån. Adoptionsrådgivarna är ju en annan kontakt. Det finns spel där man över känslor, kanske BVC psykologen har sådant? Lycka till och ha inte dåligt samvete. Ni gör ju massor av bra saker. För ett barn att lokalisera smärta är jättesvårt och de pekar ofta inte på det ställe de har ont. Många barn med öroninflammation blir bara allmänt gnälliga. Missad öroninflammation kvalar INTE in till att vara dålig förälder!