Pappan hjälper inte till...

Såg nu att han är ovillig att prata överhuvudtaget. Då är det nog hela familjesituationen som är grundproblemet och då undviker han den (barnet och dig). Ni måste ju tala om problemet.

Jag byter för han tycker bajs är äckligt och gör det om jag ber honom men inte självmant! Prata vill han men jag är ju bara dum i huvudet och kan inte diskutera. Nu har jag börjat jobba lite hemma och det tycker han är jobbigt när han vill ta det lugnt och titta på TV istället för att ta hand om henne och ge kvällsgröt! Så jävla less!!!

Hur trodde han att livet med barn skulle bli? Ska han vara föräldraledig? Ville han ha barn? Mår han dåligt, typ deprimerad eller är han bara korkad? Många frågor, förlåt, men er situation verkar ohållbar och alla inblandade missnöjda. Man undrar hur det blev så.

Har två barn med olika pappor. Ettans pappa tycke precis som din sambo att det var jobbigt när barnet gnällde eller grät och räckte över till mig. Med resultatet att barnet aldrig ville vara med pappa.

Barn 2s pappa har tagit barnet på ett annat sätt redan från början. Dvs vaggat och tröstat och pysslat. Gått upp på mornarna osv. Det är

aldrig några problem. Men han har en väldigt naturlig papparoll (eller hur jag nu ska uttrycka det).

Iaf man måste ju vilja annars fungerar det dåligt.

Kan det ligga något djupare bakom? En depression t.ex? Också män kan bli deprimerade efter en förlossning och sedan arbetslöshet på det kan säkert göra sitt. Jag försvarar honom inte men det kan kanske finnas en bakomliggande orsak som han behöver hjälp med?

Kan han inte ta mer ansvar när du är hemma. Byta blöja. Bada. Mata. Lägga? Förutsättningen är ju att han själv VILL och är villig att kämpa för att dom ska få en relation.

Jag håller med. Jag tycker TS ska vara i närheten eller i bakgrunden till en början.

Jag måste be honom om det och vill aldrig göra det själv så jag måste nästan alltid vara med eller så ifrågasätts det varför jag inte kan göra det själv... Hur kan jag få honom att vilja ta hand om henne?

Ta in en tredje part. Du ska inte behöva be honom om att vara förälder till sitt eget barn.

Ja jag får iaf för mig det. Ettan var väldigt mammig och hade inte alls lätt för att vara med andra människor.

Tvåan vet inte vad blyg är och är lika gärna med pappan som med mig. Har mer "självförtroende".

Nu ska jag tillägga att ettan som nu är större är numera en kavat krabat som tar sig fram på ett ypperligt sätt.. Relationen med pappan existerar men är tyvärr fortfarande lite stel tyvärr.

Har din kille några vänner med barn? Som han kan vara med menar jag? Det är svårt att ge bra råd men han borde inse vikten av att få anknytning. Kan han kanske ge lite flaska och få det till en mysgrej till att börja med? Sen bada osv? Fast du är hemma och i bakgrunden.

Det låter precis som hos oss. Min man är jätte ledsen för att lillan inte är lika trygg med honom och så himla mammig. Samtidigt verkar han inte fatta kopplingen till att det beror på att jag tar huvudansvaret för henne. Men vi har varit på bup och det verkar ha gett lite verkan. Han verkar inse lite mer att han måste ta för sig mer för att hon ska känna sig lika trygg hos honom som hos mig.
Det handlar inte om att han ska göra allt för alltid men jag har ju gjort nästan allt sen hon föddes så han kan gott göra "allt" ett tag. Inte för att han gör det, ofta är han för trött och det hamnar på mig ändå.
Men din man måste ju fatta att han lika gärna kan göra det som du. Om han frågar varför inte du kam göra det så svara att du alltid gör det och han är minst lika kapabel. Skit i om han vill ha dig med. Han är hennes pappa. Han KAN bada henne själv. Eller byta blöja. Om han ska kunna ta ett steg fram måste du ta ett bak. Om hon bara skriker när du går hemifrån. Stanna hemma men håll dig i bakgrunden. När min man ska lägga lillan så låtsas jag att jag ska gå till tvättstugan eller så går jag på promenad för det funkar nästan aldrig om jag är hemma. Då är det bara mamma som gäller. Vår är 22 månader.

Familjerådgivare

Nu har jag inte läst så mkt i tråden.

Men barn måste få tid att lära känna dem som är i närheten.

Vi mammor har inget "val" vi måste lära oss känna vårt barn.

Min Karl hade problem i början med att vara själv med vår dotter (4 mån nu) men jag "tvinga" honom.

- du får köra dig precis som jag fått!

Idag går de hur bra som helst har henne själv över natten oxå om de behövs.