När får det vara nog?

Jag tycker att det är enormt tungt att fundera över att separera. Jag har verkligen älskat min man och trott att det ska vara vi resten av livet. Men tanken på att vara 65 år gammal och se tillbaka på 30 års ouppfylld längtan efter att bli åtrådd är ännu tyngre. 

Då har jag försökt igen. Jag gillar väl nederlag eller något.
Vi hade en trevlig kväll här hemma igår, lagade mat tillsammans, drack gott vin, åt efterrätt, satt med var sin whiskey efteråt och pratade. Han gick och lade sig tidigare än jag, jag satt uppe och surfade porr en stund. När jag gick och lade mig såg jag att han låg och sov med värsta ståndet. Jag var kåt och berusad så jag bestämde mig för att överraska honom. Jag väckte  honom helt enkelt genom att glida ner över hans stånd och börja rida honom. 

Blev det något av det? Nej. Han bad mig inte sluta men man märker ju tydligt när någon inte är med på noterna utan är lite halvhjärtat oengagerad. Så jag klev av och låg och var dödligt kåt, frustrerad och ledsen istället.
Jag var dum i huvudet som ens försökte. Vad trodde jag egentligen?  

Lite hopp; vi har vänt ett uselt sexliv med sex nån gång i kvartalet och ingen närhet emellan, till bra rolig sex nån gång i veckan, mycket mer under ledighet, mera varierat, och mycket av närhet och gos. Jag var i din sits.

Ibland händer det. Vi hittade en kompromiss där båda är hyfsat nöjda och ingen ser ner på den andra för att behoven är olika- viktigt. Jag tar en dag i taget, men det kan absolut förändras!

Men åhhh. Det där var ju väldigt sexigt. Hade älskat en sån överraskning. Har blivit väckt så någon gång och det var mycket uppskattat från min sida.

Förstår om du känner dig ledsen och besviken. Vet faktisk inte vad du skulle mer kunan göra för att få liv i din partner. Förutom att ge elchocker för att få honom att vakna upp möjligtvis .

Det var väl korkat att väcka honom på det sättet. Jag kan i och för sig förstå att han inte nappade om han var trött och blev väckt. Men nu blev det ytterligare ett avvisande för min del och det börjar tära på mig. Jag luktar kanske illa eller är väldigt ful, jag vet inte. 

Nu tänkte jag berätta min historia, om någon orkar läsa...

Jag och min man har varit ihop i 7 år.
Jag var så enormt kär i honom i början (och länge efter såklart). Vi hade rätt mycket sex och gjorde många roliga saker ihop.
Vi har rest en del, och hittat på massa skoj. Tror aldrig jag varit så kär.

När vi varit tillsammans i 2,5 år så blev jag gravid (planerat) och det var underbart. Han var (är) världens bästa pappa, och han gjorde precis allt som jag gjorde, inget problem med nånting.
För mig var omställningen att få barn ganska tuff, även om jag verkligen ville ha barn (var 30 år när jag fick barn). Jag hade det tufft att anpassa mig till att tex få sova mindre, och sonen var både mjölkallergisk och spydde extremt mycket första månaderna.
Hur som helst så ville vi iaf ha ett till barn tätt, så när sonen var 7 månader så blev jag gravid igen. När äldsta sonen var 15,5 månad kom nästa son.
Vad som hände med mig vet jag inte, men den tvåbarns chocken var otrolig. Jag mådde inte så bra, och vågade inte vara själv med barnen någon gång på 2,5 månad. Maken var pappa ledig med äldsta sonen, så vi var ändå hemma båda två, men när han började jobba blev det tufft.

Jag gick till psykolog och vårat förhållande tog stryk såklart.
Fast min man sa alltid att -Vi löser detta, det ordnar sig. 
Det gjorde det efter några månader....när våren kom och yngsta sonen var ca 9-10 månader började jag känna att jag började må bättre. Jag såg allt på ett annat sätt, och började må bra!
Äntligen skulle det bli bra!

Förvånad blir jag när maken börjar bete sig konstigt och typ blir deppig....? Efter mycket om och men, efter veckor där vi knappt pratat med varandra, kom då bomben att han inte vet vad han kände mer.
Jag blev helt knäckt.
Han tyckte alltså det var "jobbigt" när jag började må bättre, för då skulle han vara tvungen att vara nära mig på nåt sätt.

Vi gick på familjerådgivning och det funkade rätt bra, och han kom fram till att han inte alls menade på det sättet....han ville visst vara med mig...

Ja, såhär har det fortsatt.

Vi har inte haft sex sen den vevan. Det är 1,5 år sedan.
Nu är det en mur mellan oss som aldrig kommer rivas känns det som.

Jag har ett enormt närhetsbehov, och älskar sex.
Min man har i stort sett inget närhetsbehov, och skulle klara sig utan sex...

Våra olikheter har verkligen visat sig på det mest negativa sätt sen vi fick barn.

Han är en ensamvarg som efter en dag med jobb och lek med barnen inte har nån ork över till mig.Då vill han vara själv.

Jag har gråtit, tiggt, tjatat, varit tyst.... jag vill bara ha lite bekräftelse, lite kramar (som känns äkta), lite sex... jag får ingenting.

Jag har sagt till honom att jag kommer vara med någon annan tillslut, för jag kan inte leva såhär.
han säger att det är ok, men att han inte vet hur han kommer reagera...?
Jag känner mig låst, så jävla jävla låst.

Mitt självförtroende är kört i botten, och jag söker verkligen bekräftelse överallt nu.

För ett år sedan var jag på personalfest och "strula" lite med en arbetskamrat, som jag strulat med många ggr innan för längesen.
Vi kysstes inte, vi hade inte sex, men jag kunde inte hålla händerna i styr och var bara tvungen att röra honom... sov brevis honom.
Jag har berättat för min man, han bryr sig inte direkt.

Nu ett år senare, ett jävla ÅR utan sex, så klarar jag inte mer. Jag är kåt som ett djur dygnet runt, jag drömmer om sex varje natt....
I lördags gick jag ut och hånglade med  3 st!!! Inte ett dugg dåligt samvete. Jag har sagt till min man att jag kommer göra det, han säger att det är ok, han vill inte röra mig.

Så nu sitter jag här och vet fan inte vad jag ska göra.

Min man är en helt underbar människa. Han är verkligen så jäkla bra. Det är bara det att vi ihop funkar inte, och varför vet jag inte.
Hur lätt är det att bryta upp egentligen? Vi har hus och barn och jag jobbar mycket kvällar, så hur blir det med barnen.
Min hjärna exploderar snart. Jag är totalt nere, helt deppig.
Vill bara sova, drömma.....

Livet känns skit.

Jag är 34 år men får aldrig ha sex. Jag är så rädd att man kommer leva såhär resten av sitt liv.

 

Jag reagerade lite på en sak du skrev: "Jag gick till psykolog och vårat förhållande tog stryk såklart." Det där kan uppfattas som om det var något som kom fram där som gjorde ert förhållande ännu värre, eller så blev det bara så när du skrev.

Så.....

Ni har gått igenom en massa problem, baby blues, slitningar, tvivel osv. Det låter som om saker skede lite för snabbt i ert liv för att ni själva skulle hinna med och verkligen vilja det. Ni har även testat det mesta för att försöka lösa era problem. Först själva, sen du hos någon du kunde prata med, efter det FR och idag är det värre än tidigare?

Vad är det som gör att du tror att ni har en framtid tillsammans just nu? Vad är det egentligen som håller dig kvar? Visst, ni har barn tillsammans, ett gemensamt hem och en historia. Men förutom det, vad är det ni egentligen har som kan kallas ett förhållande?

 

Nej, det blev nog bara lite konstigt skrivet.
Förhållandet tog stryk av att jag mådde dåligt och att han inte visade några känslor.

Ja, vi gjorde nog allt för snabbt.

Vi skaffade två barn, gifte oss och köpte hus inom loppet av 1,5 år...

Nu i efterhand så vet jag att vi skulle såklart väntat med andra barnet, men då jag kände en stress och att vi hade det så bra så körde vi på...allt gick i raketfart.

Jag vet inte om vi har en framtid ihop. Jag älskar ju honom  - som vän, och nånstans tror ju både han och jag att vi klarar detta.

Fast att inte få närhet och sex tar knäcken på mig.
 

OK.

Handen på hjärtat - om det otroliga skulle ske. Att han plötsligt börjar visa närhet och lust till dig, skulle du ta emot honom eller har det gått för långt nu?

Nu menar jag inte känslan att vilja säga/visa " - Du gör alldeles för lite och dessutom alldeles för sent för att jag skulle vilja" utan snarare om han fortfarande kan ha en plats i ditt hjärta som den man du en gång föll för.

Ibland kan det vara så att saker har tillåtits att ha fått gå för långt och nu går det inte längre. Under denna period har det skapats sår som måste få tid att läkas och det går inte så länge den andre (som skapade såren) finns med där hela tiden.

Jag vet inte.... känns jättekonstigt att vara intim med honom. 
Vet inte om jag har lust.

Vi har två olika liv här hemma.

Jag är bara så rädd för att göra fel val, och rädd för att bli själv.  

Inte för att vara dryg, men du kapade visst TS tråd rätt rejält här.

Du menar att du inte skulle ha lust en som han skulle vilja ha sex? Ett botemedel är kanske att försöka ändå. För ju längre man inte har sex ju svårare känns det att komma igång igen.

Hade själv helt sexlöst i något år. Hade gett upp att ha sex igen. Men sen en dag så bestämde jag att jag bara skulle gå raka vägen upp till hustrun i sängen och förföra henne fysiskt. Vilket fungerade. Fick igång sexlivet på nytt. Dock var det ändå för lite för sent känns det som. För dte är fortfarande bara jag som tar initativ till sex. Hustrun kan dock komma och säga "jag hade lust igår men du verkade inte intresserad". Men hon tar inet något initativ själv till att ha sex.

Jag är ganska övertygad om att du varken är ful eller luktar illa . Om andra attraheras av dig är det ett gott tecken på att det inte beror på dig. Men det är klart att det kan avar så att din man inte känner sig attraherad av dig, men att han kanske inte erkänner det. Kanske inte ens för sig själv. Det är ju det man vill veta, är dte liksom lönt att kämpa något eller inte. Så man vet vad man har att förhålla sig till. Inte att ens partner väljer att leva ihop med en bara för att det är mest bekvämt så.

Helt rätt. Men ibland kan det funka att höra att andra har samma problem och kanske kan sätta ord på det på ett sätt som man själv inte fixar.

Enig, men så borde hon relatera sin berättelse till TS's historia och inte lägga upp till att andra i tråden ska börja förhålla sig till henne situation och problem. Så hellre upprätta en ny tråd och hänvisa til den.

Så precis som TS så står du mellan valen att fortsätta att försöka med det du har idag (trots att de samtidigt sänker dig lägre för varje motgång/dag som går) eller lämna vilket öppnar för att träffa någon som är villig att ge dig det du saknar. Men samtidigt kanske gör att du ångrar dig senare.

Inget vet vad som väntar därute. Det enda vi kan ha en aning om är det liv vi lever idag. Det finns de som lämnade för en fling, för något de trodde på, för löften från den andre och som sedan inte blev det dom hade hoppats på. Och så finns de de som upptäckte att det fanns någon därute som faktiskt var den rätte och de grämer sig idag att de inte lämnade tidigare. Ingen kan i förväg säga var man kommer att hamna men en sak är säker och det är att det aldrig blir något serverat. Du kan och skall påverka din framtid. Som passiv så får du finna dig att få det andra väljer åt dig.

Om man är i steget att hitta en ersättare samtidigt som man fortfarande är kvar i förhållandet så måste man se det som ett starkt tecken på att man i huvudet redan är halvvägs ute ur förhållandet. Man är fullt medveten om vad konsekvenserna kan bli och den framtide "andre" kanske kommer att agera som de språngbräda men behöver ur förhållandet. Om det är så, kom ihåg att du då fortfarande är beroende av någon annan för att klara av vardagen. Det kan vara underbart i början men när "allt är klart" så finns risken att du får någon ny på halsen som du egentligen inte vill ha ett förhållande med (gå ifrån ett långt förhållande direkt in i ett nytt).

  

Han gör väl förmodligen inte det, för om han var attraherad av mig skulle vi ha sex. Jag skulle föredra att han var ärlig, även om det skulle göra ont, så att jag kan bestämma mig för att gå vidare. De här åren när jag hoppats och blivit besviken har verkligen tärt på mitt självförtroende, min självbild och påverkat hur jag behandlar mig själv negativt. 

Kan också "bara" vara att han har låg sexlust helt enkelt. Slutresultatet är det samma dock. En otillfredställd partner. I vilket fall som helst så skall du inte låta det ta på ditt självförtroende/självbild även om det är lätt hänt att man gör så. Det får ju en onekligen att känna sig ointressant att inte ha en partner som tänder (tillräckligt mycket) på en.

Jasså? Det var inte meningen. Ts frågade om det fanns andra med samma problem, och jag berättade min historia och visst blev den lite lång, men samtidigt så visste jag annars inte hur jag skulle beskriva hur det blivit som det blivit. Jag kan lämna tråden om det är så. Trodde verkligen inte att man inte fick skriva det man varit och är med om.
Precis! Jag vet själv hur det är när andra har liknande problem. Det kan hjälpa jätte mycket att höra hur andra har det.

Jo, kanske. Fast det känns nästan pinsamt att ha sex med honom  nu. 
Jag tror att han bara har det isåfall för att vara snäll.
Skulle nog aldrig hända att han tar initiativet. Han är ingen sex människa liksom.