Hur klarar man att leva ensam utan att bryta ihop?

Ja, eller så väljer man bättre män, som inte "styr och ställer i ens liv". En sån du beskriver skulle jag aldrig vilja ha.

man får ta det bit för bit helt enkelt, dag för dag.
när jag lämnades av min första riktiga pojkvän efter 4,5 år ihop (han var dessutom en mnaipulativ psykopat!) så var jag så trasig som det går att bli, jag bodde hemma i något halvår innan jag lyckades skaffa mig en lägenhet genom bostadskön hade stått i 3 år då. första veckan i min nya lägenhet så ringde jag till mamma flera ggr om dagen...hade ju astrist och ingen och prata med, men sen så började jag göra saker som JAG tycker om, som att motionera, bre ut mig över heeeela sängen osv. det gick tillslsut och jag tyckte att det var skönt att vara ensam och ifred =).

Men om det gäller någon som inte är psykopat då? Någon man delat sitt hela vuxna liv med? Någon som man byggt upp hela livet med? Och velat vara med, inte bara "för att det ska vara så"

Det kan väl inte vara så svårt att förstå att man blir ställd, lamslagen, deprimerad, förvirrad...? Och behöver hjälp..

Håller med precis. Och i alla såna här trådar skriver folk om hur man "ska göra vad man vill" och "se till att leva igen" och sådär. Om man har haft ett bra förhållande har man liksom redan gjort det även om man är i ett förhållande. Alla förhållanden är inte tvångströjor som kväver personerna som är i det...

Jadu.. Jag separerade för drygt 2 år sen efter ett förhållande på 6 år och en dotter på drygt 1 år. Höll på bryta ihop men hade som tur var vänner som ställde upp och var här mycket. Dock gjorde jag misstaget att försöka dricka bort mina sorger så fort jag var barnfri, vilket inte hjälpte utan jag mådde ju bara ännu sämre. Jag tog mig upp på benen igen efter ett tag!

Nu har det just tagit slut med nuvarande. Vi har bara varit tillsammans ett år men det är mannen i mitt liv men det fungerar inte. Alla hans saker ska ut ur min lägenhet idag och jag vet inte hur jag ska orka. Jag tycker inte om julen och dottern är dessutom med sin pappa imorgon, jag vill bara lägga mig ner och gråta och aldrig kliva upp igen. Paniken väller över mig och tanken på att inte ha han här, eller att inte ha han alls är allt utom trevlig..

Idag?
Dagen före julafton?
Men herregud en sån hemsk upplevelse.

Jag förringar aldrig folks känslor och det som individen blir upprörd över oavsett om jag håller med eller ej.
Men det låter ännu mycket hårdare inför en familjehögtid med en separation. Riktigt översigjävligt.

Jo det var riktigt överjävligt vill jag lova. Det löste sig dock redan samma kväll. Nu har han dock meddelat att han inte vet vad han känner för mig längre. Jag har väl också tvivlat en del då det varit ett rätt stormigt förhållande.. Nu är jag dock skitledsen, för jag har kommit på att han är mannen jag vill leva med. Han gjorde slut igår men höll på tjorva om att jag tycker bara att han är jobbig, måste anpassa mig, att jag sagt att vi ändå inte passar ihop bla bla..

Till slut skrev jag att ja men fundera på hur du vill ha det då så får vi se om jag finns kvar. Han har inte sagt ett ord och jag skrev nu att JAG vet hur JAG vill ha det, men jag har ingen lust att leva med någon som inte vill vara med mig egentligen, och att jag inte har någon större lust att sitta och vänta på att han ska säga något heller. Jag vet inte om jag ska tolka det som att det är slut eller vad fan jag ska tro. Och att inte veta är fanimej jävligare än att bli dumpad.. Karljäveln i fråga kan inte prata om känslor heller. Jag frågade till slut om han ens VILL ha ett förhållande med mig, då kom det ju fram att han är osäker. Jaha, så om jag inte hade frågat hade han aldrig sagt något och låtit mig tro att allt är bra? Kul liksom..

Trivs ni bra som bor ensamma?

"Kramar varje dag"!? Ser det ut så när man är sambo? Känns jobbigt med så mkt kladd.

Ja,visst är det skönt att bo själv.Egen lugn och ro,så bekvämt.

Ja!

Kan bara hålla med ovanstående. Det är helt underbart att bo själv (har bott själv i ca 10 år). Kommer aldrig att kohabitera med en kvinna igen, jag ser helt enkelt ingen anledning (såvida man inte har barn ihop eller planerar att skaffa, men det är isf den enda legitima anledningen).

Om man inte klarar att bo själv då skulle jag anse att man har lite jobb att göra med sig själv. 

Har bott ensam sedan jag flyttade hemifrån. Kramar får jag kanske någon gång per år. Lever fortfarande så det är klart man kan leva själv. Men visst skulle jag säkert på bra av fler kramar och mer närhet, det hymlar jag inte om.

Den första tiden efter uppbrottet från barnens pappa efter 18 år tillsammans gick jag omkring som i dimma. Det var tufft då, men jag hade barnen att tänka på och la väldigt mkt energi på att bygga upp mitt och kidsens liv separat från honom. Det tog nog faktiskt hela 4 år innan jag kände mig som mig själv igen. Jag dejtade lite men det var mer som ett sätt att komma vidare och inte superkul egentligen. Men sen, när min karriär och resten av mitt liv började blomstra på ett helt annat sätt än med honom så blev det ett jäkla lyft. Nu ett antal år senare lever jag ett mkt mer rikt liv än tidigare, det hade jag inte kunnat föreställa mig då när jag var lite knäckt.

Ibland blir inte livet alls som man planerat, men jag kan säga att det blev faktiskt mycket bättre för mig.