ledsen bonusmamma

  10år och det finns en hel radda anledningar till att han inte fått förtroendet att ha nyckel hit.

1) För att ha en nyckel ska man vara ansvarsfull, något tyvärr inte sambons barn är än
2) Sambon jobbar kväll när barnet inte är här, jag har valt att inte ta ansvar för hans barn när han är här och då gör jag det inte heller när han ska vara hos sin mamma.

3) Jag jobbar också skift då även natt ibland, har fruktansvärt svårt att sova, så jag brukar försöka sova på eftermiddagen/kväll innan jobbat för att klara av det. Då är det helt enkelt så att jag vill vara ifred och inte ha någon som kommer inklampande när jag vilar.  
 Det kan räcka men det finns fler anledningar 
  

  

    

Okej..... Ja, det är ju din man som har valt att tillåta dina anledningar. Jag hade aldrig gjort det.

Min sambos unge var 11 år när vi flyttade ihop, för mig fanns inte ens tanken att barnet inte skulle vara välkommen och ha en nyckel till sitt eget hem.
Däremot är både hans och mitt barn extremt slarviga, så vi hade nyckeln gömd utanför dörren.

Nej - jag tycker inte dina anledningar kan försvara detta........ men tydligen tycker barnets pappa det! 

Alla är vi olika. Men jag skulle vilja veta varför du tycker det är okej att jag ska ta hand om sambons barn på dom veckor han ska vara hos sin mamma när jag inte gör det den veckan han är här??

Och varför ska jag gå med på att inte få sova och kunna sköta mitt jobb när jag jobbar natt? Respekt ska ges åt alla håll och då får barnet respektera att han inte får springa hursom.

Detta barn är som jag skrev någon annanstans otroligt bortskämd, en lögnare och curlad. Även han egen mamma anser att han inte får ha nyckel till henne dom veckor han är hos oss. Men att jag som sk bonusmamma  tycker samma är ej okej då??     

Som sagt, jag förstår att han försvarar sin son, men kan tycka det är absurt att han "godkänner" att hans son ljuger. Han ljuger förmodligen på grund av något och varför då inte gå till grunden med "varför" han ljuger istället för att försvara honom. Försökt finna vart det felar... Det är ju ohållbart om grabben ska springa runt och ljuga och skapa massa onödigt gnabb mellan er två.. Vet mamman om att han ljuger? Ljuger han för henne också? 

Tryckte lite för tidigt på posta inlägg......men smulpaj jag ska ändå flytta så du behöver inte tänka mer på vad jag skrivit. För med pappa ensam sen är det bara djungelns lag som gäller.

Jag är själv bonusmamma som du kanske förstod om du läste vad jag skrev?!

Att båda föräldrarna anser att han inte ska ha hemnyckel när han är TIO ÅR är fruktansvärt, men det är deras val. Det är även din sambos val att leva med dit trots att du inte bryr dig om hans barn.

Det är absolut inget du ska klandras för utan det valet har ni gjort tillsammans och att det ibland sabbar för barnet är pappans ansvar - aldrig ditt!

Men varför bor du ens kvar när du har såna enorma agg mot barnet? Vore det inte bättre att vara särbor? 
För allas bästa menar jag?       

Okej..... jag postade mitt inlägg innan jag hann läsa detta.

Men ni fortsätter förhållandet hoppas jag?  

Förstår också att han försvarar sitt barn och har sagt flera gånger att sambon måste ta reda på varför barnet ljuger och att man inte ska hålla på att ljuga, men det blir inte.

Mamman vet om att han ljuger han gör samma hos henne, men det känns som om hon gör som sambon skiter i det. Men det är bara ren spekulation från min sida. Idag tex (mammas vecka) är barnet plötsligt här i lekparken utanför oss när han borde vara i skolan. Sambon frågar vad han gör där och barnet svarar "Jag är sjuk". Sambon ringer mamman och frågar vad som är fel på barnet och varför han är ute när han är sjuk. Svaret han får är att barnet vägrat gå till skolan och hon orkade inte bråka med honom.
 

Jag har inga agg mot barnet, tycker mest synd om honom för han uppenbarligen har 2 föräldrar som nog borde funderat både en och två gånger innan dom satte honom till världen. Jag bryr mig om honom annars skulle jag väl inte försöka få sambon att införa lite regler och konsekvenser för barnet, han kommer förvandlas till vilde snart. Men jag får samma svar jämt "lägg dig inte i". Jag får inte ens bli arg och hoja rösten ett snäpp till min egen son (18år) för då kan hans barn bli rädd. Det är helt absurt.

Kanväl dra en grej också om detta med nyckel, barnet fick vara ensam hemma medans vi handlade med förmaningen om att 1 kompis fick vara här. När vi kommer hem sitter det 5 ungar har i soffan som mumsar upp allt godis/glass och läsk dom hittat. Ytterdörren på vid gavel så våra innekatter sprang här lösa i området. Tyvärr så ger inte det något förtroende till egen nyckel.För om vi båda jobbar eftermiddag vad kan hända då?? Om man inte ens kan lämna bostaden i en timme vågar jag inte ens tänka på vad som kan hända till klockan 22 på kvällen

Förhållandet kommer avslutas den dagen jag har eget tyvärr. Synd men som sambo utan barn är han underbar  

För många bonusmammor är barnen en ständig påminnelse om att mannen har haft ett liv innan. För många, i synnerhet de med anlag för svartsjuka, är det en jobbig vetskap. Biologiska föräldrar har en villkorslös kärlek till sina barn. Så är ju inte fallet för en bonusmamma, som säkert  ser på barnen med mer kritiska ögon än en förälder. Det är lätt att störa sig på mycket och hitta fel.

Att man ska ha ångest inför barnens ankomst är ju fruktansvärt!

Det finns ju tyvärr också barn som har ångest när det är dags att åka till pappa och bonusmamman. Barn som kanske inte känner sig särskilt  välkomna eller bekväma där av olika anledningar. Mina barns bonusmamma brukade hålla sig undan de helger barnen var där. Hon kunde spendera tiden i ett annat rum genom att läsa eller titta på tv, eller åka iväg och umgås med kompisar.

 Hon deltog inte i några aktiviteter tillsammans med de andra. Hon hade inget intresse av nåt familjeliv, utan det var hans barn som han fick ta hand om. Klart att barnen kände sig nonchalerade av henne, och att hon egentligen inte ville ha dom där. De tyckte också att pappa inte var sig lik när hon var i närheten. Många gånger var de oroliga och ledsna och ville inte åka dit.

Jag skulle önska att man inte hade så bråttom med att flytta ihop när det finns barn i bilden. Utan att barn och bonusmammor i lugn och ro får lära känna varandra och se hur allt fungerar.

"Fruktansväääärt" hahaaha jag hade inte heller hemnyckel när jag var 10 -och då var jag ett väldigt skötsamt barn som endast bodde med mamma (ingen bonuspappa) Stackars mig....

Hej TS. Jag har läst inläggen här och som du kan se så är du långt ifrån ensam. De som försöker kasta skit har förmodligen aldrig varit bonusföräldrar...

Jag känner precis som du och har ändå levt tillsammans med min nyfamilj i drygt tre år. Jag kommer jättebra överens med barnen och tycker om dem. Men den dagen då det är dags för byte och de kommer till oss är fortfarande jättejobbig för mig. Jag vill inte gå hem från jobbet och skulle helst bara fly undan någonstans och vara för mig själv. Sen när de har bott hos oss några dagar så har känslan försvunnit och när det är dags för dem att åka till sin mamma igen så blir det tom tomt efter dem. 

Jag och min sambo har pratat om detta och han vet vad jag känner. Anledningen är inte att jag inte tycker om barnen och det har han förstått. Jag i min tur vet hur mycket han saknar dem och har full förståelse för hur glad han är då de kommer till oss. Vi låter varandra vara med våra känslor och har respekt för att det är olika. Ett tips är att gå undan lite den där första dagen. Säkert vill din sambo ändå ha en del egentid med sitt barn när de varit ifrån varandra en vecka. På så sätt kan ni båda, och även barnet, landa i den nya veckan. Jag gör så och som sagt, så mattas känslorna av efter den där första dagen, och det blir en ny vecka med en vardag som är verklig. 

Det är inget konstigt i detta. Det ÄR tufft att vara bonusmamma (och pappa). Det är annorlunda med dina barn och andras ungar. Man får inget gratis och jag känner ibland att jag bara ger och ger men inte får så mkt tillbaka... En biomamma får ju villkkorslös kärlek men det får man inte som bonus. Men det går även åt andra hållet... en biomamma älskar ju sitt barn villkorslöst även när det beter sig illa. Som bonusmamma är det ibland svårt att göra det. Det är svårare att "tjata" på ett bonusbarn för man vet att barnet kan komma att tycka illa om dig och det gynnar ju inte relationerna... Samtidigt vill man inte känna sig som en hushållerska vilket gör att det blir balansgång... 

Jag frågade om min bonusson tyckte att jag tjatade mycket på honom och då svarade han att "du skulle säkert tjata mer på mig om du hade fött mig". Barn är inte dumma :) 

Kämpa på men var inte rädd för att prata med din sambo. Gör det redan nu men tassa försiktigt och välj dina ord. Det hamnar lätt fel då de tar det som kritik mot barnen. Jag har hamnat fel ibland men tror att han börjar förstå det mesta nu. Det finns många bra böcker också. Jag köpte ett antal, läste dem, och bad sen min sambo att läsa de som jag tyckte var bäst. Det funkade rätt bra. 

Lycka till!                    

Känslorna kan vara konstiga ibland i nyfamiljer. Jag saknar barnen då de är hos sin mamma, men precis innan de ska komma känns det fortfarande konstigt. Tills dom kommer hit och vi kramas massor. 

Jag tyckte också om mina bonusbarn men ändå inte...svårt att förklara. Jag orkade inte utan gav upp det livet. Att leva med någon annans barn är bara jobbigt på alla sätt.