Ledsen mamma

Åh Björnmamma, vad jag känner igen det med att inte känna att man orkar och räcker till... Min äldsta tar mycket tid och energi. Har också tre barn till att räcka till för och det är inte lätt alla gånger och samvetet gnager... Just nu föräldraledig, men tänker sen hur man ska fixa jobba också. De är ju det bästa man har, men kan också känna mig avundsjuk på de som har barn där allt " bara rullar på". När de klagar känner man bara: du skulle bara veta :). Skönt höra här att man inte är ensam om att få känna så här. Det är inte alltid lätt tillåta släppa fram dessa tankar heller.

Försök ta era egna symtom på allvar, ju längre ni väntar ju längre kommer återhämtningsperioden att bli. Besök åtminstone vårdcentralen och påtala era egna problem för en läkare ni har förtroende för. Det är ju inte märkligt att man i er situation (som är unik i varje enskilt fall, förstås) behöver hjälp utifrån. Möjlighet att gå ner i arbetstid, avlastning, samtalsstöd... jag vet inte, men något av allt detta borde ni ju kunna få. Ta hand om er för er egen och era barns skull. Jag vet att det är lättare sagt än gjort.

Som du säger är det lättare sagt än gjort!

I vår sits så har vi sökt all hjälp till oss själva eller rättare sagt till mig men det verkar inte hjälpa, har sökt läkar hjälp, kbt, psykoterapeut som vi har kvar ännu, mediciner blev bara värre!
Är assistent åt min son då jag har väldigt svårt att skaffa ett " normalt " jobb för jag skulle behöva vabba alldeles för mycket med läkarbesök till höger och vänster med båda barnen då dom båda har utv störning, ena har grand-mal epilepsi och andra stort hjärtfel, vi har massa hab besök gällande motorik, tal, tågång, skola, utredningar, sömn mm.

Enda vi inte har gett oss in på är avlastning då jag inte vill lämna bort barnen till nån annan för jag litar inte på nån annan tyvärr!

Har nu sökt dagisplats till dottern och är super nervös!!!       

Hej!

Vi är precis i början av vår resa med vår lille yngsta son på 11 månader. Utreds för hypotoni (muskelsvaghet) på banhabiliteringen. Tankar, rädsla, hopp och förtvivlan blandas runt av ovissheten. Han är oxå mycket senare än andra små och det gör så ont att se även ifall det går framåt. Det smärtar ju att få veta att ens barn har gått runt med en liten sten i skon hela dagen på förskolan...men att veta att ens barn kommer att få stora svårigheter oavsett karaktär smärtar på ett plan som ibland är outhärdligt.
Ibland för att få styrka lälser jag Emily Prel Kingsleys dikt "välkommen till holland" (länkar den nedan) den är så talande och fin om hur det kan vara att få ett barn som är annorlunda.  

http://goto.glocalnet.net/Katarina/holland.html

Tycker också mycket om den dikten! Den beskriver det så väl på ett fantastiskt sätt! Bra att hämta styrka från. Och det behöver man hämta emellanåt när allt känns som svårast... För mig har ovissheten alltid varit det känpigaste på ngt sätt. Jag känner också att jag får styrka och hjälp när jag pratar med andra i liknande situation, för ibland kan man känna sig så ensam... När man gämför sig med alla andra där "allt rullar på". Min man sa till mig en gång då ja kände mig så där nere: "du är så blåögd. Tror du verkligen inte att de andra har sina problem de med!?!". Och visst har han rätt. Allt är relativt .... Men det tar ändå inte bort att det ibland känns tungt. Men hjälper mig ändå att tänka på ibland :).

Känner så igen mig i era känslor.
Har tre barn med olika diagnoser. När vårt äldsta barn som idag är 19 år var 4 år så fick det sin diagnos. Samtidigt fick vi från hab dikten "välkommen till Holland" . Nu ytterligare 2 barn och 15 år senare så sa min man häromdagen " De sa vi skulle till Holland och det hade väl inte varit så dumt... Men vi hamnade i Rumänien"

Oron finns där alltid men också glädjen för dom små framstegen.

Min man och jag har för många år sedan accepterat att vi är ensamma. Både vänner och familj har dragit sig undan genom åren. Vi får själva se till att göra det bästa av det som livet gett oss och våra barn.

Jag förstår att ni som skriver befinner er i både väldigt snarlika och väldigt olika situationer. Jag menar inte att påstå att ni alla har samma eller ens liknande upplevelser, men om jag får ställa en generell fråga (eller två):

Ingenting som någon i er närhet kan säga eller göra, kommer att ändra på faktum. Men vad skulle ni vilja höra? Vad har ni fått höra som varit till någon hjälp eller någon tröst? Och vad vill ni absolut inte höra? Och vad skulle vi vilja att era vänner gjorde (eller vad uppskattar ni att de gör)? Jag tänker inte primärt på att avlasta eller så, just det är ganska uppenbart även för mig. 

     

ContryLife : jag skulle mycket ha uppskattat att någon i min närhet ställde mig just de frågorna.

Om andra förstod att vårt liv kan inte anpassas efter andra men att vi och våra barn gärna vill träffas och umgås men att det under de stunderna, timmarna måste anpassas efter oss.
Att andra under de korta stunderna kunde göra detta för vår skull.

Tack för era öppenhjärtiga svar! Allt ni önskar är egentligen att någon tar sig tid att komma förbi och på det rent praktiska planet umgås på era villkor en stund. Egentligen är det så basalt, så grundläggande. Det är säkert vad min gamla mormor på ålderdomshemmet skulle önska, och även om jag älskar att träffa henne så tar jag mig inte dit (i den omfattning jag skulle kunna och vilja)- av absolut inget skäl alls annat än att det inte planeras in och att jag kanske inte inser att jag skulle göra det för hennes skull lika mycket som för min egen (jag har någon slags tendens att utan att tänka helt enkelt anta att folk bjuder in mig, föreslås saker etc om de gärna vill träffa mig men ibland sätts ju det ut spel). Det ät värt att betänka, så tack för det. Jag hoppas att er omgivning förstår vad ni och era familjer har att ge.