Min man har ett barn ....

Självklart ska ni ta er an detta barnet, ni gör nog barnet en jätte stor tjänst. Men för eran egen skull ha igen kontakt med mamman.

Känns som om något har hänt hos denna mamma som helt plötsligt bestämmer sig för att kontakta pappan till barnet. Finns människor som tjänar bra som inte får ihop sin ekonomi ändå. Eller är de någon i närheten av henne som ställer till de? Går ju bara spekulera men ja jag tycker att ni ska träffa pojken men som sagt om de går utan mamman.  

Hur gick det här med DNA-testet till?

Vet inte exakt men han fick gå till familjerätten i vår stad och dom tog prov, saliv, tror jag och sen fick han skriva på papprena på samma ställe. Dom ordnade så han inte behövde åka till hennes stad och göra det.

 

Inte så mycket. Jag försökte korta ner historien lite så därför föll en del bort. Kvinnan kontaktade min man via familjerätten.  

Allt kom som en chock för oss och det tog ett tag innan min man kom iväg på faderskapsprovet. Sen har månaderna rullat på och han "orkar" inte ta tag i det hela. Nu har det kommit ett nytt brev där socionomen vädjar till min man ....

Betalar han underhåll? Går han i någon typ av terapi? 

 

Coxia: Ja, han betalar underhåll och ja, han har gått i terapi. Dessutom var vi några gånger på så kallad familjerådgivning.

Hela situationen håller på att tära sönder vår familj. Ena dagen känner jag sorg för barnet andra dagen känner, även jag, ett stort hat för mamman. Hur kan man försätta både sitt barn och en människa i denna situation bara för att man själv "vill ha ett barn"...

usch vilken mardröm! hoppas verkigen det ordnar sig för både er och barnet ts.

Barnet kan ha egna problem som odiagnosticerat funktionshínder och det kan påverka livet med bara en mamma som kanske inte orkar stå ensam med allt till 100%. Varför frågar inte din man istället för att vi ska spekulera?

Han kan prata med sochandläggaren och föreslå att de påbörjar umgänge med hjälp av soc, utan mamman närvarande.

Nej, vi har inte träffat barnet. Vi har sett bilder som hon har skickat, även detta via familjerätten.

Det vi fått veta är att barnet frågar mycket om sin pappa samt har en hel del fantasier. Mer vet vi inte. Dock är socialen inkopplad, varför vet vi inte ....

Själv funderar jag mycket på hur det skulle vara att ha barnet hos oss eller träffa det nånstans. Det är ju inte en pappa barnet får utan en hel familj och det är så vi vill ha det.

Vilken historia. Det jag skulle vilja ge för råd är att skilja på mamman och barnet. Barnet har ingenting med mammans tidigare agerande att göra utan är ett oskyldigt barn som längtar efter och behöver sin pappa. Oavsett om mamman skulle vara pol pot så är barnet oskyldigt. Vad tycker din man är jobbigast? Att ha blivit lurad? Eller att ha missat en massa år i sitt äldsta barns liv?

Usch - känner med både er och barnet..

Ett förslag är ju att träffa barnet med en kontaktperson, alltså inte ha ngn som helst kontakt med mamman direkt.
I framtiden kanske det fungerar, men inte just nu.
Och just nu måste BARNET vara i fokus - inte mamman och inte pappans känslor..
Barnet kan varken hjälpa vad som hänt eller påverka situationen..
Jag förstår att det är jobbigt, speciellt för din man - men jaghar svårt att fösrå varför han ännu inte träffat barnet - eftr två år..
För OM det stämmer, att barnet mår riktigt dåligt över att inte veta vem pappa är (för vissa barn är det otroligt viktigt att veta sina rötter, annars kan de känna en oro som tar över mer o mer - inte helt ovanligt hos en del adopterade barn - jag har själv upplevt dte på nära håll).
Så - om pappan mår dåligt - hur dåligt mår då kanske inte barnet?

Nej, kan inte pappan ta första steget - kanske DU kan tänka dig att göra det?
Upprätta en kontakt med barnet och barnets syskon..

Du skriver att ni fått kort på bamet genom familjerätten - har ni i er tur skickat kort på pappan, er och barnets syskon?
Om inte - så är det dags att göra det nu...

Barnet fösrvinner inte, men ju längre ni drar ut på det desto svårare blir det - desto sämre kommer barnet må då det antagligen inte längre har frågan - vem är jag, vem är min pappa? Utan har kunnat lägga till - varför vill inte pappa träffa mig? Är jag så dålig? Varför vill mina syskon inte träffa mig? osv..

Även era gemensamma barn måste väl vilja träffa sitt syskon?

Våra barn är relativt små, den äldsta är drygt tre och den minsta blir snart 2. Jag var höggravid för snart två år sen när brevet damp ner i postlådan. Så än så länge vet dom inte om storesyskonet.

Det tog oss några månader innan vi, eller rättare sagt min man, kontaktade familjerätten. Anledningen var just att vi hade en nyfödd samt ett syskon som inte var mycket äldre än 1 år. 

Min man har ju inte direkt hoppat högt av glädje över att helt plötsligt ha ett till barn, även om han är en sån som anser att barn är den absolut största gåvan man kan få. Än så länge har han tyvärr inga känslor för barnet, så på frågan om han tycker det är jobbigt att ha förlorat massa år av barnets liv, så nej, han känner inte så. Han är bara arg på att kvinnan lurat honom.

På sätt och vis kan jag hålla med min man. Bestämmer man sig för att lura en man och skaffa ett barn själv borde man ju löpa hela linan ut. Blir det svårt så måste man ju själv lösa det. Vi har bekanta som på ett eller annat sätt är ensamma föräldrar med barn. Bland annat en tjejkompis som valt att åka till Danmark och insiminera sig.

Kvinnan bor ca 60 mil från oss och dessutom jobbar vi helger, både min man och jag. Detta resluterar i att vi har en helg ledig tillsammans i månaden. Just nu har vi båda svårt att se hur man överhuvudtaget ska få till en tid att träffas? Och utöver detta försöka upprätta en relation?

Kvinnan och min man försökte att maila varandra under en period men det slutade med att dom blev osams. Nu går allt via familjerätten. Självklart betalar min man underhåll och vi har inga jättedåliga inkomster, min man och jag. När min man ifrågasatte kvinnan i ett av mailen om underhållet var hennes svar att "du har ju tydligen råd med ett hus på flera miljoner och en motorcykel så du borde kunna betala för ditt barn." Visst, men detta köptes ju INNAN han fick veta om barnet .... 

 

Otroligt jobbig situation. Men finns det något annat val än att träffa barnet? Åtminstonde en gång. Kan socialen hjälpa till och boka in er på ett hotell, där en kontaktperson följer med barnet. Kanske ett badhotell där ni kan umgås lite avslappnat. Om barnet får träffa sin biologiska pappa och få några kort på pappan (gärna som liten också) så kanske barnet kan börja bearbeta. Var också jättetydliga med att ni är arga på mamman som lurats, inte arga på barnet. Det är svårt att få veta att man har ett barn som man missat hela babytiden med.

Jag har goda vänner där han har ett äldre barn från ett ONS. Detta barn är 5-6 år äldre än deras äldsta. Hon hälsar på några gånger per år. Skillnaden är att pappan fick veta från start, så det går inte att jämföra för er. Men de har en bra kontakt med denna tjej som är som ett extrasyskon som kommer ibland på loven.

Det kan vara så att barnet mår riktigt dåligt över att inte ha en pappa och att det har gått ut i skolan och att skolan gjort en orosanmälan. Stackars liten. Tycker att det är förjävligt när en förälder är så självisk och inte inser att hennes handlingar går ut över barnet. Ni verkar vara väldigt omtänksamma, jag hoppas verkligen att det går bra för er och alla barnen. 

Det skulle sannolikt underlätta barnets liv något alldeles otroligt om hen fick träffa sin biologiska pappa. Förstår att din man är hatisk, men barnet är ju totalt oskyldigt.

Kanske kan pappan och barnet ha brevkontakt till en början? Via datorn? Skype så småningom när de känner sig redo.

Barnet kanske mest har funderingar om vem är pappa? Varför vill pappa inte ha mig? Osv. Det ni kan göra i detta läget är att vara örlig, men ALDRIG säga något ont om mamman inför barnet. men frågar barnet varför pappan inte ville ha det, så säg som det är, ni visste inte att hon fanns, men NU vet ni och nu vill ni ha henne! (Om det är sant, inte skapa hopp för barnet och sen försvinna ur dess liv)

Mamman finns inget behov av att ha kontakt med, man kan ta det via mail/sms, via annan person osv, det är ingen som tycker det är konstigt om din man vill ha det så och det går ju alltid att ändra sen. Känslor för barnet som eget barn kanske aldrig kommer, men så länge ni tycker om barnet och behandlar det väl måste det inte betyda något negativt för barnet, så länge ni inte säger det.

Barnet kommer att kunna förstå att avståndet sätter käppar i hjulet för att kunna ses på riktigt, men det vore ju bra om ni kunde hyra stuga7semestra på annat vis någonstans relativt nära barnet så att ni på så vis kan ha henne någon dag först, kanske med en kontaktperson närvarande och sen kanske över en natt och så utökas detta. Framöver kan ni ju ha henne på loven, om ni kan ta sem just då, iaf någon dag. 60 mil är inget man bara åker för en helg, det blir bara restid av alltihop. (Det är iaf min åsikt)
Under sem kan ni ju säkert ha henne om det kkänns bra, iaf någon vecka.