Hur tungt väger en 12-årings åsikt i boendetvist?

Om jag fattat det rätt så vill pappan inte låta 12-åringen välja att bo hos honom (er) för att mamman då kommer att ligga på som en igel på telefonen? Det är ju ganska enkelt att lösa. Vore jag pappan skulle jag meddela mamman att hon får ringa eller skicka sms en gång i veckan till barnet såvida det inte var något akut och till honom som pappa endast om det är något akut. Övriga ärenden får hon använda e-posten till. Sköter hon inte det så kommer han att byta båda telefonnumren och hon kommer inte att få något av dem och han kommer att att anmäla henne för ofredande varenda gång hon trampar över gränsen. Har hon problem att kontrollera sig så får hon söka professionell hjälp för det, men inte göra livet surt för andra.

Han kan ju börja med att ta upp detta i familjerätten om de ses där för ett samtal om var barnet ska bo och vilka regler som ska gälla kring diverse saker.

Det där med Facebook-inlägget är så illa av honom, vilket du har insett och förhoppningsvis även han. Det skär sår i ett barn att hamna mitt i en sådan konflikt och han måste verkligen lägga band på sig. Bortsett från sociala medier så ska han lägga band på sig och inte snacka så mycket skit om barnets mor över huvud taget. Få vill egentligen höra. De flesta människor duckar och suckar efter ett tag. Är han frustrerad så tar han det med dig, med någon utvald vän eller lär sig att hantera det för sig själv och gå vidare. Folk läcker på olika sätt, hela tiden, och det kan barnet märka även i andra situationer. Det kan räcka med att någon ställer en vänligt sinnad fråga för att barnet mycket väl kommer att förstå.

Han svarar inte i telefon, det hjälper inte. Nu var det ett tag sen hon var på "besök", så där vet jag inte hur det kommer bli nästa gång.

Grejen är väl att han inte vill ha en tvist i domstolen utan hellre viker sig.

Det går att stänga av röstbrevlådan till telefonen och sätta ljudsignalen för mamman till ljudlös (eller blockera det helt om man har en smartphone).
Säg att all kommunikation hädanefter sker via mail, inget annat.

Då är problemet olösligt och sonen få bo hos mamman.

Sen kan man alltid beklaga sig lite på FB och FL om det känns bättre men det hjälper inte sonen.

Klokt skrivet.

Ja, det verkar så.

Synd om pojken när föräldrarna beter sig som dom gör - båda två! Det märks tydligt att du står på "pappans sida", men som opartisk i det hela tycker iallafall inte jag att den ene verkar bättre än den andre, men jag har huvudet all fakta. Du tycker att det är respektlöst mot pojken att snoka på hans fb vilket jag håller med om (om nu så var fallet) men jag tycker att det är ännu mer respektlöst av pappan att skriva nervärderande saker om pojkens mamma där han ser! Sånt gör man bara inte ( som du skrev om mammans beteende..). Och att ge upp för att man inte orkar med en tvist i domstolen visar väl på att han inte ställer upp tillräckligt för sin son om denne nu verkligen vill bo hos sin pappa. I vilket fall hoppas jag att du håller dig utanför beslutet (självklart ska du lyssna och stötta) för barnets boende är verkligen en sak för föräldrarna att bestämma. Ja om nu inte barnet far illa av deras agerande, då bör du självklart kontakta soc.

Mammans beteende är ett stort stressmoment i pappans liv. Jag har full förståelse för om han inte kommer orka med att ha henne i hälarna resten av barnets uppväxttid (som det kanske kommer bli om barnet bor hos oss). Pappan mår redan psykiskt dåligt av andra orsaker, detta blir ytterligare en tung börda.

MEN, jag hoppas att de reder ut det på familjerätten. Att en opartisk person kan vägleda dem i hur de ska göra, och kanske förmå mamman att låta oss vara ifred när barnet är här.

Ha inte för stora förhoppningar på familjerätten. Mår pappan psykiskt dåligt och har svårt att stå upp för sin son och sig själv finns det en stor risk att han blir överkörd i familjewrätten.

Jag instämmer i det du skriver. Familjerätten kan hjälpa men det är långtifrån säkert. Dock tycker jag att de bör prova!

Men jag undrar - har du några andra tips? Om familjerätten inte hjälper? Vad man gör då?

Grundproblemet är att pappan inte står upp för sin son eller sig själv. Pappan vågar inte ta striden med mamma. Så länge inte det är löst går det inte att komma vidare.

Pappan kan göra massor av saker, vägra svara på telefonsamtal, vägras läppa in mamman, gå om det blir bråk mm. När pappan klarar det är det dags för familejrätten. Funkar inte FR kan pappan gå till tingsrätten.

Första steget är kanske att pappan söker hjälp för sitt mående. Samt söker stöd hos sin nära, inte för att snacka skit om mamman utan för att stå upp mot mamman.

Går det helt överstyr från mammans sida kan pappan anöka om kontaktförbud.

Men TS.
Om mamman har barnet hos sig så får ju barnet stå ut med mammans kontrollbehov jämt.
Är det det av alternativen som utsätter barnet för minst skada menar du? Att växa upp på det sättet?

Pappan kanske tycker att det är lättare för honom att ge upp barnet än att lära sig stå upp mot sitt ex. Men för barnet är det bästa att pappan står upp för honom och försvarar hans rätt till att få bo med sin far. Att pappan sätter stopp för mammans kontroller på pappans veckor/när barnet är hos pappan.

Sedan bör pappan inte visa sig aggressiv mot mamman. Bara lugnt hävda sin uppfattning och göra som han tycker på sina veckor. Jag vet att det inte är lätt, har egen erfarenhet av liknande situation. Men DET skulle jag säga är det bästa för barnet. Att pappan slåss (i domstol om det behövs) för att barnet ska få bo minst varannan vecka hos honom och sedan ser till att skydda barnet från mammans kontrollbehov de veckorna. Det är inte det lättaste alternativet men det bästa ur min synpunkt.

Pratade med min kille om detta igår. Han har sagt till mamman att hon inte får gå in, och sist gjorde hon faktiskt inte det.

Igår tog han en diskussion med henne via chatt, men hon var mest anklagande och drog upp alla "fel" hon tyckte att han gjorde i sitt föräldraskap, och att hon trodde att jag var farlig för barnen?! Jag har en diagnos som jag behandlas för, och jag fungerar som vilken frisk människa som helst, men hon tror sig veta saker om min sjukdom som är helt felaktiga.

Grejen med familjerätten är mest att de ska kunna diskutera lite mer sansat och få någon utomståendes åsikter.

Bra där! Det är ett framsteg. Han behöver markera rätt avstånd till henne.

Om hon drar upp en massa fel som han gjort på chatten så är det inte osannolikt att hon gör det på familjerätten med. De erfarenheter (begränsade hittils) jag har av familjerätten är att de mest lyssnar och hummar och då och då säger "vad tycker du?" till den av föräldrarna som pratar minst. Men det beror ju jättemycket på vilken rådgivare man träffar. Så jag menar inte att han inte ska försöka, bara att han ska ha någorlunda rätt förväntningar, ett möte (eller flera) med familjerätten löser inte automatiskt alla problem.

De "fel" hon nämnt är så banala att ingen jurist skulle ta allvarligt på det. T.ex. att 12-åringen, hens 5-åriga halvsyskon och mina 9,5- och 8-åringar lekte medan pappan sov 15 minuter i rummet intill, och jag var på apoteket. Det var tydligen oansvarigt.

Att barnet bor i ett stökigt rum (lite smutstvätt på golvet och enstaka dammråttor i hörnen) är tydligen också illa, och det tycker hon att pappan ska städa.

Hon var helt oförstående när han påpekade att barnet kan städa själv.

Sen har ju barnen tillgång till FARLIGA mediciner, för hon har minsann kollat upp de mediciner jag äter. Vilket är bullshit eftersom hon inte ens vet VILKA mediciner jag tar. För övrigt krävs det en överdos på 50 tabletter för att ett barn ska kunna fara illa av dem.

En tolv årings ord i en vårdnadstvist väger tungt. Sedan får man hoppas att barnet inte är påverkat från nåt håll.