Introvert bonusmamma

TS jag har läst allt du har skrivit nu och nej, jag tror inte alls på detta förhållandet. Jag har samma känslor som du ibland och då är det mina EGNA barn jag har omkring mig och de är dessutom tonåringar!

Det tar två år av ihopboende och vardag sägs det innan man är helt ok med varandra och då är det två som VILL bo ihop och som inte blir trött av att ha dem omkring sig.

Har du en depression kanske? Jag frågar för att jag har fått det och känner samma som du i mångt och mycket. D vitaminbrist kan ge samma symptom. Eller har det alltid varit så att du blivit helt urlakad av att ha mycket folk omkring dig?

Jag flyttade in hos min man... Jag älskade redan då hans dotter och hon var bara där vh. Ändå så funkade det inte utan jag fortsatte känna mig som gäst i hans hem. Det var ju fortfarande mest hans möbler, han som valt tapeter osv. Det slutade med att vi flyttade till ett gemensamt boende som vi gjorde till VÅRT.

Jag hade i din situation, med de behoven du har av ensamhet, inte flyttat in utan att ha en övernattningslägenhet som bara var min..

Nu handlar ju detta inte enbart om ts utan även om mannen och hans barn. Det verkar ju inte som att han är helt på det klara med hur stort ts problem är, inte bara vad det gäller svårigheter att vara tillsammans med hans barn några längre stunder, utan även att träffa sin egen familj och vänner mer än någon timma åt gången.

Hela det sociala livet kommer ju att begränsas för samtliga. Mannen har väl kanske också släkt och vänner som han vill umgås med, och kanske bjuda hem ibland. Ska ts då stänga in sig i ett eget rum eller vara i en friggebod? Det kommer att få konsekvenser för alla, och det är inte lätt att leva så varken för ts, mannen eller barnen.

Jag har en väninna som varit gift med en man som hade samma problem som ts. De hade också ett barn tillsammans. De blev till slut mer eller mindre isolerade i hemmet, och förhållandet utsattes för stora påfrestningar. Så stora att det till slut blev omöjligt att leva tillsammans.

Efter vad ts berättat så tror jag att det inte är en god idé att flytta ihop. Om jag var ts så skulle jag nog välja att fortsätta bo kvar i min egen lägenhet.

Nu förstod du inte riktigt vad jag skrev. Jag UNDRADE om hon alltid varit sån eller om det kommit med tiden. JAG känner samma som TS men har inte varit sådan hela tiden och depression pga dvitaminbrist är en av orsakerna till det. Många vet inte det och går länge utan att få hjälp som är enkel att få. Förstod du nu?Sant. Det måste dock inte påverka så mycket som man tror. Om alla inblandade är på det klara med hur TS är behöver ingen känna sig bortvald så att säga. MEN som du skriver, det blir ju en stor inverkan även på alla andra iom att umgänge med andra främst får ske på annan plats än i hemmet samt att TS får ta sig hem på egen hand om de är borta och hon måste hem.

Jag är tillsammans med en man som har barn. De är hos honom största delen av tiden, bara en helg per månad hos mamman på grund av att hon flyttat till en annan del av landet och har ny familj där. Vi trivs alla tillsammans, barnen gillar mig och jag gillar dem överlag. Vi har varit tillsammans i två år. Vi bor inte tillsammans, ännu.

Problemet är att jag är van att vara ensam och ha tid för mig själv, lugn och ro. Jag behöver det för att må bra. Jag är en introvert person helt enkelt som undviker att umgås för mycket och för ofta. Efter en jobbdag så vill jag vara själv då det tar på mina krafter att vara social hela dagarna och jag behöver återhämta mig.

Jag älskar min partner och skulle vilja ha ett liv tillsammans med honom men jag vet inte hur man ska hitta lösningar på mitt problem - nämligen att jag tycker det är så tungt att ha hans barn runt mig hela tiden. Att aldrig få lugn och ro när jag är hos dem. Att i princip aldrig kunna vara ensam med min partner. Visst är det roligt med barnen men de tar all min energi och efter en jobbvecka är jag helt slut och behöver samla min energi, inte förlora ännu mera energi.

Det känns med andra ord som att min energi tar slut när jag tillbringar mina helger hos dem. Jag skulle behöva ladda då med energi efter en jobbvecka. Finns det någon annan i min situation som är introvert, vill ha lugn och ro men som har en partner som har barnen ofta. Hur har ni löst det? I detta läge känns särbo som en lösning men lite tråkig lösning för oss båda då både han och jag vill vara tillsammans mer och även barnen gillar mig och vill ha mig i sitt liv. Jag gillar dem också men jag är inte avslappnad på det viset jag skulle önska med dem vilket gör att de tar mer energi än jag orkar med alla gånger.

Ibland funderar jag på att göra slut men det känns inte bra heller då jag verkligen vill ha denna man i mitt liv. Hans barn är små så det tar länge innan de flyttar hemifrån. Jag har inga barn och vill inte ha heller, just på grund av att jag inte vill ha det ansvaret och att jag behöver ha mycket tid på egen hand. Jag tror inte han heller förstår hur jobbigt detta är för mig. Dels min introverta läggning, men också det att jag inte är 100 % avslappnad och mig själv när barnen är med (vilket de är största delen av tiden). Att vara tillsammans med min partner tar ingen energi av mig, han är en som jag kan vara tillsammans med hur mycket som helst, men då ensam helst.